Hoppa till huvudinnehåll

Var du Hype-fan på 90-talet?

Det största finlandssvenska ungdomsfenomenet någonsin spräckte språkbarriären och lockade de unga till teatern

Efter 25 år kommer dokumentären – med 216 slutsålda shower slog ungdomsmusikalen Hype alla rekord.

I början av 90-talet trotsade Svenska teaterns dåvarande chef Georg Dolivo kritikerna och öppnade sin scen för ett gäng unga, entusiastiska amatörer.

Det skulle visa sig vara ett av teaterns mest lyckade beslut någonsin.

Sammanlagt närmare 130 000 åskådare, varav många sådana unga som aldrig hade brytt sig om varken svenska eller teater.

 
Move it, come on and do the Hype, just move it
Just like that, do the Hype, come on and do the Hype, just groove it

Publikstinna konserter och turnéer runt landet. 216 slutsålda föreställningar mellan januari 1994 och juni 1995. En av dåtidens häftigaste finländska musikvideor på Music Television.

Omkring alltihopa: halvhysteriska fans där de som bara hade sett musikalen en handfull gånger närmast kunde betraktas som amatörer.

Hype var ett enormt fenomen bland 90-talets unga
Tino Singh, Micaela Fagerholm-Valkama och Paavo Kerosuo
Hype-stjärnorna Tino, Micaela och Paavo då och nu. Tino Singh, Micaela Fagerholm-Valkama och Paavo Kerosuo Bild: Foto: nutid, Niklas Rosström / dåtid, Charlotta Boucht musikaler,Svenska Teatern,Nittiotalet,Hype-musikalen

– Hype kommer att leva för evigt. Det blev någonting legendariskt som aldrig kommer att försvinna, säger Ville Pusa, en av huvudrollsinnehavarna, i den färska dokumentären Hype forever – 25 år senare.

Han, liksom alla andra, är mer än två decennier äldre i dag. Men tryck på playknappen och vips är åren bortraderade. Det är Hypedance all over again och det är den uppstudsighet som bara unga känslor kan uppbåda med full kraft.

Det blev ett knytslag i ansiktet på det finlandssvenska etablissemanget. Första gången ungdomarna gör något för ungdomarna. Och ungdomarna älskade det

Få kan väl, med facit på hand, påstå någonting annat än att det som startade i en djärv idé hos Niklas Rosström och Wille Wilenius kan kategoriseras som sin tids stora framgångshistoria, som ingen har kunnat upprepa varken före eller efter: En musikal av unga till unga och rekord i alla klasser.

– Det var rätt ställe, rätt tid och vi kom ut på ett annat sätt så att folk kunde relatera till oss, säger Tua Jonasson, som var med i ensamblen.

Hype-musikalen på 90-talet. Dansare.
Hype hade massor av finskspråkiga fans, till exempel skådespelaren Krista Kosonen var stort fan. På bilden huvudrollsinnehavarna Paavo Kerosuo och Micaela Fagerholm. Hype-musikalen på 90-talet. Dansare. Bild: Svenska Teatern / The Perfect Monday Group Oy Ab musikaler,Svenska Teatern,Nittiotalet,Hype-musikalen

Bättre vetande riktade kritik mot det hela långt innan premiär.

Mot teaterchefen Georg Dolivo och mot alla andra som hoppade på Hype-tåget: unga manusförfattare, oerfarna skådisar och dansare, musikmakare, scenografer, stylister …

– Det fanns en generation finlandssvenskar som tyckte att det var ett opassande ingrepp att lägga in en föreställning av amatörer, minns Georg Dolivo.

Men hans beslut skulle senare skrivas in som ett kapitel i finländsk teaterhistoria.

 
Inspirationen till Hype hittades i den internationella musikvärlden

På scenen hade man lyckats samla allt: Ungt drama, uppror, kärlek, förvecklingar, farliga lockelser.

Paketerat i repliker på vanligt språk, omgivet av dansnummer och musikinlägg av den kaliber som de flesta finländska unga fram tills då bara hade sett i amerikanska musikvideor på Music Television.

Dessutom: En anrik teatersalong, som fylldes av den målgrupp som man aldrig tidigare hade lyckats nå.

 
"Tunt", sa de äldre. "Skitsnack", sa den dedikerade publiken

– Känslan av att vara en del av en mäktig ensemble, som kämpar åt samma mål. Att vi gör något som inte kan lyckas. Och så lyckas vi, minns Micaela Fagerholm-Valkama, en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.

För lyckades gjorde de, med en sådan kraft att i stort sett alla togs på säng. Det gällde inte minst de unga som blivit utvalda att stå på scenen. På ungefär en kväll förvandlades tonåringarna Paavo Kerosuo, Ville Pusa, Tino Singh, Micaela Fagerholm och de andra till sin tids stjärnor.

Hype-gänget återförenat 2020

Tusentals ungdomar vallade sina Hype-idoler i något som teaterns Axel Lindell liknar vid en Beatlesmani, där horder av fans varje kväll samlades utanför Svenska teatern för att få en skymt av dem.

Unga flickor var helt galna― Axel Lindell

Men framgången kom inte utan hårt arbete.
Premiären i januari 1994 hade föregåtts av en nydanande och internationellt inspirerad marknadsföring.

De unga, som antagits till musikalens ensemble, tränades ihärdigt av proffs i flera månader innan premiär, under ett förberedelsearbete som var hårdare än vad någon i salongen senare antagligen ens var medveten om.

Lättare blev det inte heller då Hype-hajpen tog fart. Föreställning efter föreställning inför slutsålda salonger. Intensiva, långa månader som blev till ett år och mer.

Tino Singh blev stjärna över en natt i Hype.

– Ibland två föreställningar per dag, en klockan 15 och nästa klockan 19. Innan man var hemma och hade sminket borttvättat var det redan sent, minns skådisen Amina Hietikko.

Men i den åldern kan livet levas så. Den övervägande delen av alla som stod på scen levde och andades Hype.

– Kraften kom från att titta upp på gräddhyllan. Det var slutsålt till sista bänkrad varenda kväll. Det har inte hänt sedan dess, säger Joachim Thibblin, numera chef för Svenska teatern, och en av Hypes dåtida stjärnor.

Peter Pihlström, Eva Hankalin och Tino Singh backstage.

Vill du följa med, det som kallas drömmar
vill du stanna kvar, leva blåa dar
alltid när du ser mina längtans ögon är frågan där igen: vill du följa med

Men hur lyckades 90-talet med någonting som ingen kunnat upprepa efter dess?

Att göra en musikal, där alla språkbarriärer spräcktes och där scenmodet klättrade ut på gatorna? Där salongerna fylldes av svårflörtade unga som aldrig varit intresserade av teater?

Att skapa någonting som fick Helsingin Sanomats legendariska och fruktade kritiker Jukka Kajava att ringa och skrika efter en färgbild för att han ansåg att Hype var så stort att det ska placeras i färg på tidningsdrakens första sida?

Att skapa material som fortfarande 25 år framkallar direkt fysiska känslominnen hos dåtida svurna Hypefans?

– Det var lyckliga stjärnor. Vi var inte rädda utan gjorde allting till slut, säger scenografen Ralf Forsström.


Svartvit arkivbild på Hype-gänget.




Svartvit arkivbild på Hype-gänget.
Bild: Svenska teaterns arkiv/Charlotta Boucht
musikaler,Svenska Teatern,Nittiotalet,Hype-musikalen
Vi var den tidens Idol. Vi gjorde realityteater― David Lindström, tidigare grafiker, numera informatör på Svenska teatern

Paavo Kerosuo bläddrar med silkeshandskar i gammal fan-post.

Och då, när det begav sig 1994 och 1995, blev Hype slutligen de ungas mittfinger riktat rakt mot alla som hade tvivlat på att en så oerfaren ensemble skulle klara av att prestera någonting alls. Det blev höga ambitioner, stark passion och kärlek, som enade dem.

Och älskar gör de fortfarande, de betydligt äldre initiativtagarna, skådisarna, dansarna, koreograferna, stylisterna och fansen, som efter 25 år får blicka tillbaka på sitt hajpade 90-tal.

Du är vad är: ganska liten på en jättescen. Men det är jag med så vi har nåt att att ge, ingen ska få ner oss på knä. För vi gör som vi vill. Och det räcker till

Dansare i Hype-musikalen på Svenska teatern.
Hype forever visas på Yle Arenan. Dansare i Hype-musikalen på Svenska teatern. Bild: Svenska teatern / Charlotta Boucht Svenska Teatern,Hype musikalen

Se dokumentären Hype Forever på Arenan:

Se den nya musikvideon här: