Hoppa till huvudinnehåll

Det sa klick i Berlins eleganta ispalats – resten är finländsk idrottshistoria

Walter Jakobsson hade lämnat skönskrinningen bakom sig för att helt koncentrera sig på studier och civil karriär, men ödet ville annorlunda.

Walter Jakobsson var konståkningsmästaren som skrinnade med instruktionsboken i handen och fick lära ut Vårt land till en förvirrad orkester efter Finlands första OS-guld. Tillsammans med tyskfödda frun Ludowika löptränade han inomhus till betjäntens stora förtret – och blev bestulen ett andra OS-guld på grund av mygel.

Walter Jakobsson finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Nichts ohne lieben – ingenting utan kärlek var det tysk-finska parets motto.

Och kärleken, den kunde man inte undgå att förnimma i parets åkning. Efter det första VM-guldet 1911 skrev Nordiskt idrottslif:

"Det är svårt att föreställa sig ett bättre samspel, en mer harmonisk och perfekt paråkning."

I början av 1900-talet var konståkning, eller skönskrinning som grenen då hette, mer konst än idrott. Runtom i Europa arrangerades uppvisningar och tävlingar där kungligheter och societet trivdes. Efter föreställningarna följde fina middagar och banketter, där skridskostjärnorna ofta överöstes med dyrbara gåvor.

Samtidigt pågick internationell tävlingsverksamhet på allra högsta nivå. Första VM-tävlingen hade arrangerats redan 1896 i St Petersburg och i OS var grenen med första gången i London 1908, då i anknytning till sommarspelen.

Då paråkningen kom med på OS-programmet 1920 gjorde Ludowika och Walter Jakobsson historia på många fronter.

Tillsammans blev de det självständiga Finlands första olympiska mästare, medan Ludowika dessutom blev Finlands första kvinnliga OS-medaljör någonsin.

En idrottslig tusenkonstnär

Walter Jakobsson föddes i Helsingfors år 1882. Föräldrarna var välvilligt inställda till fysiska aktiviteter och unge Walter sysslade med i stort sett allt. Simning, boxning, friidrott, cykling, segling, rodd, gymnastik, skidåkning – och skridskoåkning.

Till en början var det främst hastighetsåkningen som intresserade av issporterna. Sin första medalj vann han då han blev skolmästare i Nya Svenska Läroverket som tolvåring 1894.

Som den tusenkonstnär han var ägnade sig Walter även åt både bandy och skönskrinning på skridskobanan, men det var först som 22-årig teknolog han på allvar fastnade för skönskrinningen.

Walter Jakobsson på bild i boken Tähtiä jäällä.
En ung Walter Jakobsson på bild i boken Tähtiä jäällä. Walter Jakobsson på bild i boken Tähtiä jäällä. Bild: Yle / Tähtiä jäällä Walter Jakobsson,Konståkare

På isbanan vid Norra kajen samlades både kvinnor och män varje kväll för att öva såväl obligatoriska figurer som olika friåkningsrörelser.

Det fanns inga tränare, så Walter hade skaffat all tillgänglig litteratur om grenen. Med läroboken i hand övade han in nya figurer och tricks.

Skridskoåkningen vid Norra kajen var samtidigt en form av social samvaro, så man åkte ofta i par. Walter föreslog för fröken Alice Bergh att de skulle åka ihop som par och så blev det.

Paret började öva in ett tävlingsprogram och anmälde sig till VM i St. Petersburg 1907. Tyvärr insjuknade Alice och resan inställdes.

Följande år flyttade Walter Jakobsson till Berlin för fortsatta akademiska studier.

Förväntningen från familjens sida var att han skulle slutföra sina studier och därefter återvända till Finland och börja jobba inom den finländska industrin.

Det var dags för 26-åringen att lämna skridskoåkningen bakom sig och i stället satsa helhjärtat på ingenjörskarriären.

Skridskoåkning – inomhus!

Men då Walter väl slagit sig ner i Berlin upptäckte han att ett ispalats nyligen öppnats i staden.

Något sådant hade den då 26-åriga unga mannen aldrig sett. En palatsliknande ishall där man kunde åka skridsko nästan året om!

Berlins ispalats år 1908.
Berliner Eispalast år 1908. Berlins ispalats år 1908. Bild: imago/Arkivi/ All Over Press Berliner Eispalast

Visserligen hade han fått hålla till på Finlands bästa skridskobana vid Norra kajen, men som alla andra uteisar pinades den ofta av antingen sträng kyla, hård blåst eller ymniga snöfall. Och var förstås tillgänglig endast vintertid.

Det skulle bli fler besök till ispalatset, där Walters blick allt oftare fastnade på en ung dam vid namn Ludowika Eilers, som elegant svävade fram över isen till tonerna av en wienervals.

Det dröjde inte länge innan Walter övertygat den tyska studentskan om att de två borde åka ihop, och redan följande år deltog de i sin första tävling.

Det skickliga och förtjusande paret blev snart ett dragplåster på uppvisningar och tävlingar runtom i Europa. De uppträdde i Berlin, St. Petersburg, Budapest, St. Moritz, Davos, München, Paris, Stockholm.

Senast då stod det klart att Walter och Ludowika var som gjorda för varandra, både på och utanför isen.

Två guld och tre silver i VM på 1910-talet

På hemmaplan i Tyskland hade Walter och Ludowika vunnit nästan alla tävlingar de ställt upp i.

Så målet i VM-debuten i Berlin 1910 var medalj.

Det finsk-tyska paret vann silver, men då guldmedaljerna gick till ett annat tyskt par kändes det som en förlust. Paret bestämde sig för att börja träna ännu mer.

Må det sen ha berott på att Eilers-Jakobsson följande säsong verkade vara oslagbara eller något annat, så kom inga andra par till start i VM 1911.

Efter bara två år tillsammans på is hade de nått den absoluta toppen.

Då det inte finns några filmer att tillgå är det omöjligt att veta hurdana element världsmästarnas tävlingsprogram innehöll och hur åkningen egentligen såg ut. Berliner Zeitung bjuder dock på en analys.

"Alla deras rörelser är konstnärligt finslipade. Rörelserna är varken för kraftfulla eller mjuka, de är rytmiska och smälter ihop med den fängslande valstakten. Alla tekniska svårigheter utförs så lätt att åskådaren inte kan ana hur svåra rörelser det handlar om."

De två följande åren, 1912 och 1913, fick det då redan äkta paret Jakobsson nöja sig med silver i VM, men i St. Moritz 1914 återtog finländarna sin plats på tronen.

Så övertygande var Walters och Ludowikas åkning år 1914 att den ungerske VM-domaren genast efter deras framträdande sägs ha konstaterat att det inte var någon vits för de andra paren att åka längre.

Hösten 1914 bröt första världskriget ut och mellan 1915 och 1921 arrangerades inga världsmästerskap i konståkning.

Från metropolen Berlin till – Drumsö?

Ludowika stortrivdes med livet som beundrad isdansare. Med champagnen och middagarna i eleganta lokaler i Europas metropoler.

Hon hade svårt att smälta att en framtid tillsammans med hennes älskade Walter skulle innebära en flytt bort från händelsernas centrum, till Finland.

Skulle jag, en världskänd stjärna bo på en enslig ö med endast fiskare och stugägare som grannar? Nej tack.― Ludowika Eilers-Jakobsson

Då hon kom på sitt första Finlandsbesök sommaren 1909 och frågade var det var tänkt att de skulle bo, föreslog hennes blivande svärmor Drumsö.

Vad Ludowika tyckte om det förslaget kan man läsa i Anu Puromies bok Tähtiä jäällä.

– Jag kunde inte förstå varför det var nödvändigt att Walter skulle återvända till Finland, till ett land och en kultur som var främmande för mig. Skulle jag, en världskänd stjärna bo på en enslig ö med endast fiskare och stugägare som grannar? Nej tack.

Småningom skulle Ludowika Eilers inställning till Helsingfors bli mer välvillig och efter att bröllopet firats i Berlin sommaren 1911 bosatte sig de nygifta trots allt i Finland, men i centrum av Helsingfors.

Under den tävlingspaus som första världskriget föranledde utökades familjen med två döttrar, Mary och Anita.

Historiska guldet överrumplade arrangörerna

Våren 1920 tjuvstartade de olympiska sommarspelen i Antwerpen med två vintergrenar.

Finlands hockeymannar skulle inte göra OS-debut förrän tre decennier senare, men i konståkning hade Finland tre representanter, paret Jakobsson och Sakari Ilmanen.

Finländarna hade förberett sig väl. Man visste att måtten på isen i Antwerpen var helt andra än åkarna var vana vid, 18 x 60 meter.

För att få tävlingsprogrammets rörelser att passa in på OS-isen hade man mätt upp en yta av samma storlek vid Norra kajen. På den hade paret tränat hela vintern.

Walter och Ludovika Jakobsson tillsammans med Sakari Ilmanen i Antwerpen under OS 1920.
Den finländska idrottartruppen i vintergrenarna i OS 1920. Till höger om Ludowika Jakobsson står hennes partner och äkta man Walter, till vänster Sakari Ilmanen som slutade femma i herrarnas konståkningstävling. Walter och Ludovika Jakobsson tillsammans med Sakari Ilmanen i Antwerpen under OS 1920. Bild: Finlands idrottsmuseum Walter Jakobsson,Ludowika Jakobsson

Då paret gjorde sin OS-debut var Ludowika redan 35 år fyllda, Walter 38. Åtta par deltog, men finländarna var överlägsna. Samtliga sju domare placerade paret på första plats.

Alla var överens om att sådan skridskoåkning, sådan rörelsens harmoni aldrig tidigare skådats.

För Ludowika och Walter var musiken viktig, och i deras åkning kunde man alltid förnimma den känsla som musiken förmedlade.

Nichts ohne lieben.

Inför prisutdelningen visade det sig att den belgiska orkesterledaren aldrig hade hört Vårt land.

Orkesterledaren stämde träff med Walter Jakobsson i ett café.

Tillsammans med Sakari Ilmanen sjöng Walter Finlands nationalsång för orkesterledaren några gånger och belgaren skrev ner noterna för sin orkester.

– Nationalsången spelades enligt hans noter, men inte kände jag igen Vårt land, sägs Walter efteråt ha berättat.

Paråkning eller isdans?

Då de årliga VM-tävlingarna återupptogs 1922 var Ludowika och Walter med som vanligt. De tog sitt fjärde VM-silver och året därpå sitt tredje VM-guld.

Walter och Ludowika finns förevigade i en liten filmsekvens från Tölö bollplan i Helsingfors 1924. Filmen är kort, men man får åtminstone något slags uppfattning om åkningen.

De åker i dansfattning och gör ett par små lyft under vilka Ludowika gör ett litet hopp i luften. I det ena roterar hon ett halvt varv, i det andra ett helt, medan Walter svänger runt på isen.

De glider fram och gör valssteg i dansfattning och upprepar flera gånger samma vändning, växelvändning framåt utåt på höger fot.

Åkglädjen och samspelet kan man inte ta miste på.

Då man ser på sekvensen utgående från dagens regelverk, slås man av att det som paret Jakobsson ägnade sig åt snarare kunde kallas isdans än paråkning.

Redan på 1950-talet hade paråkningen utvecklats i en riktning som Ludowika Jakobsson inte ville godta och hårt kritiserade i en intervju i Suomen Urheilulehti.

– Dagens skönskrinning är akrobatik, regelvidrig till och med. I paråkning är hopp förbjudna, inte heller borde man lämna isen för längre stunder. Trots det lyfter man upp paret i luften för långa stunder i taget.

Under flera decennier var disciplinerna paråkning och isdans ett. Först 1952 blev isdansen en skild tävlingskategori på VM-nivå.

Med åren har isdansen blivit allt mer lik paråkningen, med spektakulära lyft och snabbt roterande parpiruetter, element som tidigare var förbjudna.

Därmed skulle knappast ens isdansen ha tilltalat Ludowika om hon levt i dag.

Åldern gör sig påmind

Till OS i Chamonix 1924 kom Jakobssons som regerande världsmästare och förhandsfavoriter. Men guldet gick till ett par från Österrike.

Enligt Walter och Ludowika hade det inflytelserika österrikiska förbundet bäddat för en österrikisk seger genom att på förhand komma överens med domarna om slutresultatet.

Som en följd av händelserna i Chamonix uteblev finländarna från VM följande år. De såg ingen mening i att delta i tävlingar som avgjordes någon annanstans än på isen.

Efter några års frånvaro från tävlingsisarna bestämde sig Ludowika och Walter för en comeback i OS i St. Moritz 1928.

De hade tränat mycket sparsamt under mellanåren och åldern började ofrånkomligen komma emot. 1928 fyllde Ludowika 44 år, Walter 46.

Under parets frånvaro från tävlingsisarna hade åkfarten blivit högre, åkarna yngre, vigare och skickligare. De jakobssonska styrkorna räckte inte längre till.

Efter nästan två decennier i den absoluta världstoppen avslutade paret sin tävlingskarriär med en femte plats i de olympiska spelen 1928.

Än i dag, nästan hundra år senare, är Walter och Ludowika Jakobsson Finlands enda OS-medaljörer i konståkning.

Mästarens testamente

I boken Olympiavoittajien testamentti (sv. De olympiska mästarnas testamente), som utkom 1954, är Walter Jakobsson en av 26 mästare som får ge sina tränings- och levnadsråd till den idrottande ungdomen.

Det viktigaste av allt är viljan, att man brinner för att bli bra i sin gren.

– Man måste komma ihåg att endast den kan vinna som är snäppet bättre än alla andra, och då måste man göra allt man har i sin makt för att bli det.

Vi hade en 35 meter lång löpbana i vår lägenhet och till vår betjänts stora fasa löpte min fru och jag varje dag runt den i tjugo minuter.― Walter Jakobsson

Jakobsson talar om att hålla kroppen i trim med gymnastik, hålla kroppsvikten nere, säga nej till sprit, tobak och andra njutningsmedel samt värna om nattsömnen. Senast klockan 21 bör man vara i säng.

I tävlingarna ska man inte tänka på någon annan än sig själv.

– Man bör hålla huvudet kallt, hitta på något som håller hjärnan sysselsatt och strunta i vad medtävlarna gör. Du ska göra ditt eget bästa, oberoende av vad andra gör.

Walter och Ludovika Jakobsson skrinner vid Norra Kajen i Helsingfors 1910.
Walter och Ludowika på isen vid Norra Kajen 1910. Walter och Ludovika Jakobsson skrinner vid Norra Kajen i Helsingfors 1910. Bild: Finlands idrottsmuseum Walter Jakobsson,Ludowika Jakobsson

Som den frisksportare Walter Jakobsson var talade han varmt för uthållighetsträning utomhus. Under sommarmånaderna skulle man träna hjärtat och lungorna med försiktig löpning ute i terrängen.

Men då hösten kom och det blev besvärligt att springa ute i det fria fick man hitta på andra lösningar.

– Vi hade en 35 meter lång löpbana inne i vår lägenhet och till vår betjänts stora fasa löpte min fru och jag varje dag runt den i tjugo minuter.

Livslång passion för grenen

Konståkningen fortsatte att dominera paret Jakobssons liv i flera decennier efter att de avslutat tävlingskarriären.

Walters civila karriär hade tagit fart genast efter att paret slog sig ner i Finland och vid tiden för OS-guldet 1920 var han redan teknisk direktör vid hissföretaget Kone Ab. Vid sidan av arbetet där hade en rad förtroendeuppdrag inom idrotten.

I flera decennier var han ordförande för Helsingfors Skridskoklubb, styrelseledamot i skridskoförbundet och skötte diverse internationella uppdrag inom grenen.

År 1936 var både Walter och Ludowika domare i OS i Garmisch-Partenkirchen.

Tillsammans hade de tagit över skridskoskolan i HSK redan vid flytten till Helsingfors 1911 och senare skulle Ludowika komma att leda verksamheten i över fyrtio år.

I sin dokumentär om finlandssvenskar i OS, Snabbare, högre, starkare från 2007 besökte Yles Björn Federley Walters och Ludowikas dotter Anita Roos, som bodde i det hus som hennes far och hans systrar lät bygga på Rödbergsgatan på 1930-talet.

Walter Jakobsson var också en ivrig fotograf och smalfilmare och i programmet ingår några korta filmer från familjens privata arkiv.

Familjerna Jakobsson och Jacobson

I en intervju för Yle i samband med hundraårsjubiléet av Walters och Ludowikas historiska OS-seger i slutet av april, berättar dotterdottern Peggy Liljeberg att de Jakobssonska barnbarnen ofta åkte skridsko på Johannesplan i Helsingfors tillsammans med morföräldrarna.

Men det skulle bli en annan släktgren som förde grentraditionen vidare i Finland.

I slutet av 1960-talet ville sexåriga Kim Jacobson börja i skridskoskola.

Trots att efternamnen stavas olika har familjerna Jakobsson och Jacobson samma förfäder. Kims farfarsfar hade varit i Amerika och där amerikaniserat familjens namn.

– Walter var min farfarsfars kusin, berättar Kim Jacobson idag.

Själv föddes han först sex år efter Walters bortgång, men han vet att han som liten pojke varit på lördagste hemma hos Ludowika tillsammans med sina föräldrar. Ludowika gick bort år 1968.

Med åren blev Kim Jacobson finländsk juniormästare i konståkning, men efter en stor knäskada och flera operationer var det omöjligt att fortsätta som singelåkare.

Liksom sin kända släkting Walter, som varit pionjär inom finländsk paråkning, blev Kim en pionjär inom finländsk isdans.

– Jag åkte på en sommarkurs till Sverige för att lära mig grunderna, och började sen åka isdans tillsammans med Saila Saarinen, berättar Jacobson över fyrtio år senare.

Isdansarna Saila Saarinen och Kim Jacobson på tidningsbilder på 1980-talet.
Tillsammans med Saila Saarinen gjorde Kim Jacobson finländsk isdanshistoria i början av 1980-talet. Isdansarna Saila Saarinen och Kim Jacobson på tidningsbilder på 1980-talet. Bild: Yle / Marianne Nyman isdans,isdansare,kim jacobson

År 1981 blev Kim och Saila Finlands första mästare i isdans. Följande år deltog de som första finländska isdanspar i EM och VM.

Kims isdanskarriär fortsatte därefter i några år till, varefter han i flera decennier verkat som konståkningstränare i olika klubbar i huvudstadsregionen.

Kims far Bruno Jacobson, som under många år var ordförande för Helsingfors Skridskoklubb och styrelsemedlem i Finlands konståkningsförbund, planerade länge att skriva en bok om sin släkting Walter.

Men arbetet blev på hälft då Bruno Jacobson i fjol gick bort.

Just nu går Kim Jacobson igenom sin fars samling och har redan hunnit donera en del av materialet till Idrottsmuséet.

Walter Jakobsson kommer in på placering elva i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Källor: Antti J. Rantamaa (red.): Olympiavoittajien testamentti, Leena Laines artikel om Ludowika Jakobsson i Finlands nationalbiografi, Anu Puromies: Tähtiä jäällä, Arto Teronen och Jouko Vuolle: Kiveen hakatut, mfl.