Hoppa till huvudinnehåll

De blir allt fler, barnen som inte klarar av att gå till skolan. De kan inte klassas som skolkare, utan det är barn som får ångest över att gå till skolan. Nu berättar flera föräldrar om vardagen med de unga och bristen på stöd och hjälp från såväl skolan som samhället.

Det kan börja med magknip, kraftig huvudvärk eller andra symptom som dyker upp hos den unga allt oftare när skolmorgonen närmar sig. Tills det kommer ett totalstopp. Barnet klarar inte längre av att gå till skolan.

Så gick det för tonårsdottern i högstadiet hos en av familjerna som Svenska Yle har talat med. Efter stora problem med splittring i kompisgänget på våren, dök allt flera frånvarotimmar upp på hösten, efter sommarlovet.

Föräldern berättar:

Hon hade huvudvärk, mådde dåligt, hade mensvärk, det ena och det andra som gjorde att hon ofta måste gå hem från skolan.

Några timmar per dag blev till hela dagar. Och dagarna blev fler och fler. Efter ett tag var eleven uppe i etthundra frånvarotimmar.

Att skolorna kom igång igen efter coronapausen var en stor lättnad för många. Men i familjer med så kallade hemmasittare blev det gamla problemet verklighet igen.

I Finland har de skolvägrande barnen blivit fler under de senaste åren . Enligt forskarna talar vi troligtvis om minst 4000 hemmasittare, skolvägrare eller vad man väljer att kalla dem. Det handlar om barn eller unga med långvarig och problematisk skolfrånvaro.

Svenska Yle har talat med flera föräldrar till hemmasittare på olika håll i Svenskfinland. För att få en så sanningsenlig bild som möjligt och för att skydda familjerna, medverkar alla anonymt i den här artikeln.

I en annan familj vägrade sonen att gå till skolan när det stod gymnastik på schemat. Efter ett tag vägrade han varje dag. Han var full av ångest över att gå till skolan.

- Han var hysterisk, skakade och grät när han skulle gå till skolan, berättar föräldern.

I ett tredje fall trodde familjen att sonen gick till högstadieskolan varje morgon. Föräldrarna hade ingen aning om att han inte gjorde det.

Han steg upp i tid och tog bussen varje morgon, men sen gick han inte till skolan.

- Vi hade ingen aning om det, förrän det började blinka rött i Wilma, säger föräldern.

Wilma är det datasystem som flera skolor använder för kommunikation mellan lärarna och hemmen.

Föräldrarna: svårt att få hjälp

De föräldrar som Svenska Yle har talat med vittnar alla om en ensamhet med problemet och om en okunskap i skolvärlden när det handlar om långvarig skolfrånvaro. Alla har varit ytterst måna om att få hjälp med sitt barn - både med att få den unga att delta i undervisningen och med att hjälpa den unga med ångesten.

Elevvården har varit bristfällig och kunskaperna tunna, anser föräldrarna.

- Vi har inte fått något stöd från skolan, berättar en mamma.

En annan förälder berättar hur föräldrarna genast tog en aktiv roll och ville få hjälp, men möttes av passivitet från skolans elevvård.

- Vi möttes mest av kommentarer som “oj, oj” och “voj, voj” och “det är nog inte så mycket man kan göra”, berättar föräldern.

Familjen försökte genast få tid till barnet hos skolpsykologen men skolan tyckte att det inte fanns resurser till det.

Också de andra familjerna berättar om motsvarande erfarenheter. Trots två månader av frånvaromeddelanden via Wilma tog ingen från skolan kontakt med föräldrarna i en av familjerna. De såg till på egen hand att frågan började utredas.

- Det var ingen egentligen i skolan som tog tag i det, utan det var vi.

- Läraren kunde inte göra någonting, ingen kunde egentligen göra någonting. Vi föräldrar kunde inte heller göra någonting. Man är ju jättehjälplös.

Man kan köra barnet till skolan och det gjorde vi också. Men om barnet inte hålls i skolan - vad gör man sen?

En förälder berättar:

- Jag tog själv kontakt med skolan och vi fick besöka skolpsykologen en gång. Jag bokade tid via hälsovården till en psykolog och bad att få remiss till läkare. Läkaren ville skicka oss vidare till undersökningar, men enheten dit vi skulle skickas ville inte ta emot den unga.

En av familjerna stötte också på ett gammalmodigt och auktoritärt bemötande från skolans håll.

- Vi hade ett krismöte på skolan. Där slog en av skolans företrädare knytnäven i bordet och sa att om det inte passar att gå i vår skola så får du gå någon annanstans!

Familjen upplevde att skolan inte ville ta i tu med problemet utan önskade överföra det till en annan skola.

- Så ska man ju inte göra att man skyfflar problemet någon annanstans, säger föräldern.

Alla de intervjuade upplever att deras barn inte har fått hjälp just då de hade behövt den allra mest. Mångas skolgång har stannat av eller varit på undantag i flera månader, till och med i några års tid. Problemen har sedan blivit mer komplicerade, något som kanske hade kunnat undvikas genom snabbare insatser.

- Vi hade omedelbart behövt någon som kan berätta vad vi ska göra. Det borde vara ett proffs som har koll på hela fältet: skola, hälsovård och så vidare. Inom några dagar borde man samla ihop en arbetsgrupp och ordna med hjälp för den unga, säger en mamma.

På en annan ort delar en förälder samma tankar.

- Det är ju sådant man talar om att borde motverkas i ett tidigt skede! Då har vi ändå varit i aktiv kontakt från början och försökt få hjälp, men får ändå inte. Det är som att slå huvudet i väggen.

Risken finns att den unga går in i en ond cirkel om det tar ett år innan man får hjälp. Så har det gått i de aktuella familjerna.

En mamma berättar:

Om den unga istället blir fastklistrad hemma så blir det ju ett mönster, och det krävs ytterligare insatser för att bli av med det.

Föräldrarna hittar på lösningar, skolorna handfallna

Alla föräldrar som Svenska Yle har talat med beskriver en tillvaro där frånvarotimmarna ökar, den unga blir allt mer ångestfylld och föräldrarna ringer desperat runt till skolan och hälsovården som inte har en fungerande handlingsplan för de unga.

Det är föräldrarna som kommer med de flesta idéerna och lösningarna, inte skolan. Många familjer stöter ändå på en enstaka eldsjäl, exempelvis en kurator eller speciallärare, som tar sig an den unga och försöker hjälpa. För en av familjerna var det kuratorn.

- Kuratorn ordnade ett möte, samtalade med mitt barn, jobbade på och försökte hitta en lösning. Inte hittades det ju, men hen försökte i alla fall. Det var jätteviktigt för oss föräldrar att det fanns någon som brydde sig.

Föräldrarna berättar om lösningar som deltagande i undervisningen via Skype, möjligheten att tillbringa en del av skoldagen i skolans vilorum eller möjligheten att en vuxen kommer och hjälper den unga några timmar i veckan med skoluppgifter, antingen hemma eller i en skola.

I de flesta fall leder försöken ändå inte till önskat resultat. De unga som tidigare har haft goda vitsord, börjar klarar sig sämre i skolan. Efter ett till två år är de kanske tvungna att ta om en klass.

Oron och ångesten för både skolgången och den ungas mående växer.

- Du går miste om så mycket inlärningsstoff att du inte kan kompensera det på något vis sen. Det är ju helt omöjligt, säger en mamma.

Utöver skolgången har föräldrarna också svårt att få ordnat med mental hjälp för sina barn. Många uttrycker frustration över lagstiftningen som ger så stort svängrum åt ungdomar att vårdbeslut inte kan fattas utan samtycke av den unga.

- När det handlar om ungdomar så får man inte göra någonting emot deras vilja. Om de inte är med på någonting så kan ingenting hända, och om de inte berättar så får man inte berätta något för oss om vad de vet. Det är helt omöjligt som förälder att rå på hela det här flödet!

En annan förälder har liknande erfarenheter.

- Det var en massa insatser som vårt barn nekade till. Stödpersoner, psykologer, det ena och det andra. Alla stod på rad och ville hjälpa - men allt är frivilligt!

Det första de säger är att "det här är sen frivilligt". Vad gör den unga då? Den säger tack och hej!"

En förälder har också svårt att svälja råden från familjerådgivningen och psykologer om att den unga själv ska låtas ta ansvar över sina studier och hela situationen. En slug tonåring vet också hur man kan utnyttja situationen till sin fördel, menar föräldern.

- Det är faktiskt en fin gräns mellan när hon på riktigt mår illa och när hon utnyttjar situationen. Det kan vi ju inte veta. Och ibland vet jag inte om hon vet det själv heller!

Samtidigt har några föräldrar upplevt att deras unga också lämnats utanför psykiatriskt stöd på grund av resursbrist. De upplever att barnets ångest och skolvägran inte räknas som en tillräckligt allvarlig orsak, utan att problemet borde eskalera till självdestruktivitet, för att man skulle få vård inom ungdomspsykiatrin.

- Vi försökte i några etapper att hon skulle få börja på ungdomspsykiatriska. Men vi fick svar att det här får skötas på hälsocentralen. Hon är inte tillräckligt sjuk. Vi funderade att det kanske måste finnas självmordshot, anorexi eller något konkret för att få hjälp. Men det är ju ungdomarna som är vår framtid! Och hon skulle ju har varit villig att gå dit.

En annan förälder berättar om motsvarande upplevelser i samband med ett läkarbesök för en remiss till specialsjukvården. Även om barnet mådde väldigt dåligt och hade ångest över skolan, hade hen inte depressiva och självdestruktiva tankar. Läkaren styrde ändå upp diskussionen i sådana banor.

- Läkaren använde ett otroligt grovt språk i samtalet med min sårbara tonåring och frågade om självmordsplaner rakt ut. Den här läkaren är känd för att få familjer att gråta när de försöker få remiss till ungdomspsykiatrisk vård, säger föräldern.

Lösningar med specialkunnande fungerar bäst

Alla de intervjuade har kämpat med sitt barns skolfrånvaro under en längre tid, till och med i ett par år. Barnets skolgång har blivit lidande, den unga har gått igenom ångestfyllda perioder, föräldrarna har varit utmattade och familjens dynamik har lidit, speciellt i familjer där ansvaret fallit på den ena föräldern.

Först är man väldigt oroad över barnets ångest, på jobbet försöker man pussla ihop läkar- och terapitider med arbetsdagen och när man kommer hem så börjar en ny arbetsdag igen.

- Tidvis är vi alla mycket trötta och vårt (föräldrarnas) förhållande har fått sådana törnar som inte går att reparera mer, säger en förälder.

En annan förälder ser en ljusglimt i den tunga vardagen.

- Det har fört oss (föräldrar) närmare varandra, för det är skönt att ha den andra där. Man behöver inte ha allt på sig själv.

Många har till slut fått den bästa hjälpen från en sjukhusskola eller motsvarande lösning där det finns ett specialkunnande gällande unga med olika slags problem.

Vissa kommuner har också satt in en extra insats genom resursklasser för elever som inte kommer till skolan eller en psykiatrisk sjukskötare som finns till för skolorna.

- Sådana former av stöd skulle ha hjälpt oss väldigt mycket, säger en mamma i en kommun där den formen av stödfunktioner saknas helt.

Vid sidan av specialkunnande önskar alla också att skolorna skulle utöka sitt kunnande och ta ett större ansvar genast när ett problem med skolfrånvaro uppstår, inte enbart skicka frånvaromeddelande i Wilma.

- Jag säger inte att jag vill sätta allt ansvar på skolorna men något ansvar måste de ha. De har ändå helhetsbilden! Den syn man har som förälder är ju ensidig, säger en förälder.

Även forskarna ser ett mönster där skolorna i allt större grad har program och modeller för hemmasittare, men där alla inte verkar följa dem.

Forskningen tyder på att det finns 4000 hemmasittande elever i Finland idag och att antalet växer.

Bilder och grafik: Tiia Lillqvist och Henri Salonen

Alla uppgifter om personer som förekommer i artikeln har anonymiserats, och personerna på bilderna är inte de som nämns i texten.