Hoppa till huvudinnehåll

"Ifall jag någon gång hade vunnit på lotto, så hade jag inte blivit lika glad som jag blev då jag nådde målsättningen jag haft i hela mitt liv"

Sovjetiskt maskingevärsskott genom huvudet stoppade inte Finlands största hjälte i hemma-OS – Kurt Wires lurade både döden och ögonläkaren för att förverkliga stora drömmen

Kurt Wires var minsann en seg kämpe. Han invalidiserades för livet i kriget, men vägrade ge upp drömmen om OS-guld. Han fick till slut två. Wires fiskades upp ur Themsen för att inte drunkna efter olympiska debuten, lät bli att packa med tågpengar för att dagligen tvinga sig själv skida 50 kilometer – och blev Finlands oväntade hjälte i hemma-OS.

Kurt Wires finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Det var något av ett mirakel att Kurt Wires fortfarande var vid liv 1952 när de olympiska sommarspelen gick i Helsingfors.

Tio år tidigare hade han blivit skjuten i ögat under fortsättningskriget. Skottet invalidiserade honom för resten av livet.

Fyra år tidigare hade han närapå drunknat efter att ha tappat medvetandet i kajaken direkt efter målgången i tiotusenmetersloppet i OS i London – och därpå lagt av med idrotten.

Att han platsade i den finländska truppen i hemma-OS var häpnadsväckande. Efter en paus på tre år gjorde han en sista satsning för att komma i toppform.

Den ursinniga och något egendomliga satsningen på ett halvt år lyckades över alla förväntningar. Efter besvikelsen över OS-silvret fyra år tidigare nådde han idrottskarriärens absoluta höjdpunkt i sina sista stortävlingar, och vann två OS-guld i Helsingfors.

– Ifall jag någon gång hade vunnit på lotto, så hade jag inte blivit lika glad som jag blev då jag nådde målsättningen jag haft i hela mitt liv, berättade den då 63-årige Wires i Yles intervju 1982.

Kurt Wires.
Kurt Wires. Bild: Familjen Wires fotoalbum Kurt Wires,kanot,kajak,kanotist

Det var egentligen meningen att Kurt Wires olympiska debut skulle komma redan 1940. Han hade vunnit sitt första FM-guld i kanotracing året innan – endast ett år efter att han börjat paddla – och var klar för OS i Helsingfors.

Den 20-årige Helsingforsbon hade tidigare hetat Kurt Virtanen. Efternamnet var väldigt vanligt förekommande redan på den tiden, och "Kurre" hade bestämt sig för att ändra sitt namn till mer sällsynta Wires.

OS 1940 blev ändå aldrig av då andra världskriget bröt ut föregående höst – ett krig som nästan kostade Kurt Wires livet.

Kurt Wires var 23 år när han skadade sig för livet under fortsättningskriget.

År 1941 hade Finland erövrat vidsträckta områden av Sovjetunionen. Åren därpå gick ut på ett ställningskrig där den finska armén försvarade de erövrade områdena i Karelen.

Sommaren 1942 var den finska arméns femte division och dess spaningsgrupp stationerad vid fronten vid floden Svir (fi. Syväri), nordost om Leningrad (St. Petersburg) och Ladogasjön.

Soldat Wires var ensam på ett spaningsuppdrag mellan frontlinjerna samtidigt som den sovjetiska armén inledde ett plötsligt anfall. Skotten började hagla, och Wires hann inte ta skydd innan ett maskingevärsskott träffade sidan av hans högra öga och kom ut genom bakhuvudet.

Wires var otroligt nog vid liv. Han tänkte att döden var ett bättre alternativ än att bli tillfångatagen av ryssarna. Det skulle aldrig hända, och vid behov skulle han använda sin pistol för att ta sitt eget liv.

De ryska soldaterna fick aldrig tag på den sega finländaren. Ingen vet exakt hur, men på något sätt klarade han av att hasa sig fram till den egna fronten där han fick hjälp av skickliga militärläkare.

Krigsinvaliden vinner OS-silver och tappar medvetandet

Wires återhämtade sig, men tappade nästan helt synen på det skadade ögat. Dessutom led han av en huvudvärk som skulle pina honom resten av livet i samband med fysisk ansträngning.

Statskontoret fastställde honom som krigsinvalid med 25 procents invaliditetsgrad. Det här betydde att han under återstoden av kriget kunde bo och träna hemma i Helsingfors.

Wires återupptog en av sina tidigare hobbyn, orienteringen, och nådde framgång i FM 1944 där han vann både lagtävlingen och stafetten med HIFK.

Men han hade inte glömt paddlingen.

Satsningen mot OS 1948 i London inleddes med hans första internationella tävling, Kungsholmen runt i Sverige. Där slutade han trea bakom bland annat den svenska blivande sexfaldiga OS-guldmedaljören Gert Fredriksson.

OS-debuten 1940 uteblev, och Wires hade hunnit bli 29 år när det var dags att göra entré på den olympiska scenen i London.

Kurt Wires tävlar med nummer ett.
Kurt Wires tävlar med nummer ett. Bild: Familjen Wires fotoalbum Kurt Wires,kanot,kajak,kanotist

Han hade fått tufft motstånd på hemmaplan av en 17-årig Ekenäsbo vid namn Thorvald Strömberg. Strömberg var ändå inte aktuell för London i och med att han enligt kanotförbundets regler var för ung.

Wires fick representera Finland på 10 000 meter, men var orolig över att syngranskningen skulle få olympiska kommittén på andra tankar. Han var osäker på om de skulle skicka iväg en invalid till OS, och valde därför att finta bort ögonläkaren.

När läkaren bad Wires rabbla upp bokstäverna på tavlan skymde han först det skadade ögat med höger hand. Därefter tog han och täckte samma skadade öga med vänster hand. Läkaren märkte ingenting, och Wires fick både tillstånd att åka till OS och behålla sitt körkort.

Kurt Wires.
Kurt Wires. Bild: Familjen Wires fotoalbum Kurt Wires,kanot,kajak,kanotist

Kanotloppen i London 1948 gick på Themsen – vid ett smalt parti där tävlingarna inte avgjordes man mot man, utan med intervallstart.

Gert Fredriksson hade satt den bästa tiden på 10 000 meter när Wires gav sig ut. Den taggade och slitstarka finländaren gick för guld och klarade av att hålla samma tempo med svensken.

Vid sju kilometer låg Wires knappt före Fredrikssons mellantid, men då började världen svartna. Huvudet värkte. Den engelska hettan och långa distansen sög ur alla krafter.

Strax efter mållinjen tappade Wires medvetandet och föll ihop som en fällkniv. Kajaken kapsejsade och han trillade medvetslös ner i Themsen.

Lyckligtvis fanns det gott om arrangörer och medtävlare på plats som fiskade upp den utpumpade paddlaren. Det tog en timme för Wires att återfinna medvetandet, och när han öppnade ögonen frågade han direkt hur det hade gått i loppet. Tränaren meddelade entusiastiskt att han hade vunnit OS-silver.

– Min dag kommer ännu. Jag gick enbart för guld, konstaterade den fortfarande omtöcknade och besvikna silvermannen.

Brutal träning på skidor i Sibboskogar

Kurt och frun Ann-Louise hade fått sitt första barn året före OS-silvret. Efter besvikelsen i London valde Wires att fokusera på sitt civila liv. Paddlingen och orienteringen sattes åt sidan.

Tre år förlöpte utan seriös idrott och i slutet av 1951 återstod endast ett halvt år till hemma-OS i Helsingfors. När snön kom deltog Wires i en skidtävling.

– Jag deltog egentligen mest på skoj. Jag tyckte att det gick så bra att jag samma kväll beslöt att nu ska jag börja paddla på nytt, berättar Wires i Yles intervju från 1964.

– Jag lockades också tillbaka på grund av att jag inte riktigt var nöjd med silvret från London.

Det var så tungt att jag började längta efter mamma innan jag var hemma― Kurt Wires

Wires insåg att han efter tre års paus behövde träna alldeles ohyggligt hårt för att ha en chans att uppnå sitt mål.

Vardagarna inledde han med kontorsjobb och efter lunch plockade han med sig sina skidor och åkte med tåg från Helsingfors till Kervo. Därifrån tog han sig på skidor hem till Helsingfors längs en rutt som gick via Sibbo.

Sträckan var cirka 50 kilometer lång. Vissa dagar kom det nysnö som täckte spåren, på de partier där det överhuvudtaget fanns sådana.

Wires lät bli att ta pengar med sig för att undvika lockelsen att ta tåget hem. Han tvingade sig själv att slutföra träningen varje dag.

– Jag minns en gång då det var töväder och hade kommit nysnö. Det var så tungt att jag började längta efter mamma innan jag var hemma.

När han hade fått grundkonditionen i skick började han vid sidan om sin dagliga skidtur torrträna paddling i en bassäng. Direkt efter islossningen flyttades träningen till havs. Då tränade han tre gånger om dagen.

Han steg upp klockan sex för sitt första paddlingspass. Mitt på dagen gjorde han en hård löpträning, och på kvällen satte han sig i kajaken för dagens sista kraftansträngning som åter fick krigsskadan i huvudet att bulta och värka.

Kanotisterna Kurt Wires, Nils Björklöf och Ture Axelsson på Finlands olympiska skepp.
Kanotisterna Kurt Wires, Nils Björklöf och Ture Axelsson ombord på Finlands olympiska skepp. Kanotisterna Kurt Wires, Nils Björklöf och Ture Axelsson på Finlands olympiska skepp. Bild: Familjen Wires fotoalbum Kurt Wires,kanot,kajak,kanotist,Nils Björklöf,Thor Axelsson

Finlands kanotförbund arrangerade kval tidigt sommaren 1952 för att dela ut OS-platserna.

I kvaltävlingen runt Drumsö i juni kom 33-årige Wires tvåa. Segern gick till den tolv år yngre Thorvald Strömberg, som således fick representera Finland i K-1 på både 1 000 och 10 000 meter i hemma-OS som skulle gå i slutet av juli.

Kanotisternas chefstränare Olavi Ranta frågade Wires och loppets trea, 24-årige Yrjö Hietanen, ifall de ville göra ett försök på tandemkajak. Det ville de.

I kvalet tog paret Wires/Hietanen en enkel seger på 10 000 meter, men följande dag på 1 000 meter var motståndet betydligt tuffare.

De mötte Ture Axelsson och Nils Björklöf som hade vunnit OS-brons på bägge distanserna fyra år tidigare. Den här gången fokuserade Axelsson/Björklöf enbart på den kortare sträckan – men Wires/Hietanen vann kvalloppet med ett par meters marginal.

Således hade OS-klara “Kurre” Wires och “Yka” Hietanen en halv sommar på sig att slipa på formen och sitt samarbete inför mästerskapen.

Kurt Wires och Yrjö Hietanen på prisutdelning vid OS 1952 i Helsingfors.
"Tack för den starka tilliten och tron på seger som du gav mig, Kurre" – Yka Kurt Wires och Yrjö Hietanen på prisutdelning vid OS 1952 i Helsingfors. Bild: Familjen Wires fotoalbum Kurt Wires,kanot,kajak,kanotist,Yrjö Hietanen

Ansvarsfördelningen i tandemkajaken var klar. Det var den mer beslutsamma och målmedvetna Wires som satt framme och bestämde takten och strategin.

Enligt Hietanen och tränaren Ranta var Wires mycket krävande. Paret tränade i vågorna ute på Finska viken och paddlade dagligen tiotals kilometer.

Wires och Hietanen utvecklade ett kodspråk som de tränade upp för att enkelt kunna fatta strategiska beslut under de hektiska OS-loppen. Kodspråket baserade sig på siffror.

Siffran tio betydde till exempel att det var dags för en spurt. Hundra stod för normalt men visserligen hårt tempo. När Wires skrek “tusen” gällde det att sakta ner farten och spara på krafterna.

Rysare mot svenskar på OS – kollrar bort publiken på prisutdelningen

När det den 27 juli var dags för 10 000 meter i K-2 var Finland fortfarande utan guld, trots att redan den åttonde dagen av hemma-OS pågick.

Ett tjugotal kajaker ställde sig vid startlinjen. För Hietanen var det här ett av karriärens första internationella starter och han kände sig osäker och nervös.

Men känslorna rann av honom direkt efter startskottet då Wires för stunden struntade i kodspråket som paret filat på, och vrålade "nu för fullt!".

Finländarnas huvudmotståndare var de regerande mästarna Gunnar Åkerlund/Hans Wetterström. Efter första kilometern låg finländarna före tack vare sin ursinniga start, men svenskarna var taktiskt listiga. De sparade på krafterna genom att ligga på finländarnas våg. På så sätt kunde de paddla i en lätt nedförsbacke.

Wires anade sig till svenskarnas taktik – det hade han gjort redan under förberedelserna. Finländarna hade huvudsakligen tränat i hårda intervaller, och valde att göra likadant i kampen om OS-guldet. Då Wires/Hietanen varierade tempot hamnade svenskarna gång på gång paddla i uppförsbacke för att ta sig till den mer gynnsamma sidan om vågen.

Åkerlund/Wetterström gjorde ännu en stark forcering på slutet, men Wires/Hietanen vann med en marginal på 0,4 sekunder – och Finland bärgade sin första guldmedalj i hemma-OS.

Resultat 10 000 meter paddling K-2 i OS 1952: Kurt Wires och Yrjö Hietanen vinnare.
Guldkampen var oerhört jämn. Resultat 10 000 meter paddling K-2 i OS 1952: Kurt Wires och Yrjö Hietanen vinnare. Bild: Yle / Kultaa ja kunniaa Kurt Wires,Yrjö Hietanen

Enligt Wires kunde han och Hietanen ha sett till att segermarginalen blev större, men de valde att spara på krutet till följande dag. Där väntade först ett kval och sedan finalen på 1 000 meter – och motståndare som inte hade deltagit på den längre distansen.

Försöksheaten på den kortare distansen gick genast på morgonen. Wires och Hietanen kände sig trötta och stela, men tog sig till final genom att sluta trea i sitt heat.

Finalens förhandsfavoriter kom än en gång från Sverige. Lars Glassér och Ingemar Hedberg hade gått från seger till seger i internationella tävlingar.

Finalen var ytterst tuff och jämn: fyra båtar korsade mållinjen inom mindre än en sekund. Finland och Sverige noterades för exakt samma tid, medan Österrike förlorade med 0,4 och Tyskland med 0,7 sekunder. Målfotot avgjorde – och Finland vann.

Wires och Hietanen hade tagit sitt andra OS-guld, och kammade således hem en fjärdedel av hemmanationens åtta guldmedaljer.

Lars Glassér (102) och Ingemar Hedberg (103) har precis förlorat med minsta möjliga marginal mot Kurt Wires och Yrjö Hietanen.

När det var dags för prisutdelning syntes guldmedaljörerna inte till.

Mästarna hade passat på att fira sin perfekta OS-insats med varsin cigarett. Ett halvt år tidigare hade båda nämligen bestämt sig för att hålla en paus med rökandet.

När finländarna hade bolmat klart och kom till medaljceremonin gick båda på ostadiga ben. Efter en lång paus hade den starka tobaken gjort dem vimmelkantiga.

Publiken noterade hjältarnas svajiga tillstånd och drog slutsatsen att guldmedaljörerna helt enkelt måste vara slutkörda efter att ha gett sitt yttersta.

Wires och Hietanen var de enda finländarna som vann två OS-guld i Helsingfors och korades till nationens bästa olympiska idrottare.

Kurt Wires och Yrjö Hietanen på prispallen efter 1000 meter paddling K-2 i OS 1952.
Kurt Wires och Yrjö Hietanen på prispallen efter 1000 meter paddling K-2 i OS 1952. Bild: Yle / Kultaa ja kunniaa Kurt Wires,Yrjö Hietanen

Då Kurt Wires äntligen hade vunnit sitt efterlängtade OS-guld lade han av med tävlingsidrotten på en gång.

Han fortsatte jobba på företaget Konttorityö Oy på Drumsö, först som försäljare och sedan som biträdande chef, ända fram till sin pensionering 1987. Fem år senare dog han vid en ålder av 72 år efter en kamp mot cancer.

Kurt Wires är begravd i Helsingfors på Sandudds begravningsplats, alldeles intill vattnet – endast några stenkast från Roddstadion i Tölö där han uträttade sina hjältedåd i OS 1952.

Kurt Wires kommer in på placering åtta i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Källor: Intervju med Kurts barnbarn Niklas Wires, Kilpakenttien sankarit 2 (1993), Yle Arenan: Kiveen Hakatut (2012), Melonnan kultamitalisti Kurt Wires muistelee (1982), Thorvald Strömberg och Kurt Wires minns (1964).