Hoppa till huvudinnehåll

Om tio år ska vi ha en månbas som kan skicka oss till Mars – det här krävs för en lyckad resa till den röda planeten

Grafisk återgivning av hur en koloni på planeten Mars kan se ut.
En Starshipraket lyfter från en koloni på Mars, konstnärlig återgivning. Raketen är enligt uppgift varken namngiven efter legendariska rockbandet eller Nicki Minaj-låten. Grafisk återgivning av hur en koloni på planeten Mars kan se ut. Bild: SpaceX / Flickr / Creative Commons SpaceX,rymden,Mars (planeter)

På lördag kväll skjuter SpaceX för första gången upp människor i rymden. Det är ett stort steg i USA:s planer på en fungerande bas kring månen senast 2030. Det ska uppnås med hjälp av den privata sektorn. Målet är att nå vår granne Mars på trettiotalet. Men har vi resurserna och teknologin?

SpaceX skulle egentligen skjutas iväg på onsdagen men fick ändra planerna i sista stund på grund av ogynnsamma väderförhållanden. Rymdfärden skjuts fram till lördag.

Farkosten Dragon, draken, som ska föra astronauterna Doug Hurley och Bob Behnken till ISS, lär vara ett underverk.

- Det är en fantastisk farkost. Den är definitivt inte en rymdfärja, den är mycket mindre. En kapsel. Det är banbrytande ur ett teknologiskt perspektiv. Vi är väldigt ivriga över att få vara i ett riktigt rymdskepp om en vecka, i stället för i en simulator, sade Behnken förra veckan enligt BBC.

Ett riktigt rymdskepp är precis vad vi behöver om vi ska börja ta rymdfart på allvar igen. För det är ett tag sen sist.

Den 19 december 1972, tre år efter Neil Armstrongs första steg på månen, landade astronauterna från Apollo 17 på jorden. Ingen människa vandrat på vår närmaste himlakropp efter det. Rymdkapplöpningen var över, Sovjetunionen hade gett upp och amerikanerna ansåg att det var alldeles för dyrt att fortsätta skicka människor för att promenera på månen då man redan hade lyckats med det hela sex gånger.

SpaceX-grundaren Elon Musk tillsammans med astronauterna Douglas Hurley och Robert Behnken.
Från vänster Jim Bridenstine från NASA, miljonären, uppfinnaren och entreprenören Elon Musk samt astronauterna Douglas Hurley och Bob Behnken. SpaceX-grundaren Elon Musk tillsammans med astronauterna Douglas Hurley och Robert Behnken. Bild: AFP / Lehtikuva Elon Musk,SpaceX,Douglas G. Hurley,Robert L. Behnken

Drygt 50 år senare ska det bli ändring på det. USA:s rymdorganisation NASA ska återvända till månen 2024 - om allt går enligt planerna. Ett rejält steg mot det målet tas nu i maj, då en kommersiell aktörs bemannade farkost för första gången någonsin skjuts upp från Kennedy Space Center i Florida.

Miljonärernas kamp

Målet den här gången är internationella rymdstationen ISS och aktören är SpaceX. Teslamagnaten Elon Musks företag är på många sätt världsledande inom rymdfart. NASA har stött SpaceX på ett avgörande sätt genom åren. Det har fått kommentatorer att kalla företaget för "NASA:s barn".

Men konkurrensen har hårdnat och det är inte längre endast SpaceX som deltar i tjugohundratalets egna space race. SpaceX står för en milstolpe i dag och ska även åka på en liknande testresa senare i år, men inom ett år kommer också flygplansjätten Boeing att testa på att flyga astronauter till ISS i sin egna Starliner-farkost.

Den planerade bemannade månlandningen 2024 är ett samarbete mellan flera företag. SpaceX och Boeing är inblandade. Ett företag som heter Dynetics ansvarar för designen av landaren och en grupp företag med Blue Origin i spetsen och med Lockheed Martin som en av underleverantörerna ska bygga landaren.

Jeff Bezos visar upp månlandaren Blue Moon.
Världens rikaste man Jeff Bezos visar upp sitt rymdföretag Blue Origins månlandare Blue Moon på en mässa 2019. Med extrafinansieringen man fått av NASA förväntar sig Bezos att landaren kommer klara månlandningen 2024 galant. Jeff Bezos visar upp månlandaren Blue Moon. Bild: Blue Origin/Felix Kunze Blue Origin,Jeff Bezos,Nasa

Blue Origin ägs av Elon Musks kollega och rival, världens rikaste man, Amazonägaren Jeff Bezos.

Det är just det här välkomnandet av den privata sektorn och miljonärer som blåst nytt liv i rymdfarandet. Senast efter Columbiakatastrofen 2003 - då sju astronauter omkom när en rymdfärja kollapsade under sin hemresa - insåg NASA att rymdfärjan måste pensioneras. Det skedde 2011. Efter det har människor transporterats i ryska Sojuz-system.

Man kan anta att USA inte gillar att vara beroende av att kontakten med ISS de senaste nio åren skett enbart från kosmodromen i Bajkonur i Kazakstan, och att man därför sökt en lösning som skulle hämta initiativet till amerikansk mark igen. Men varken viljan eller resurserna har funnits de senaste årtiondena, innan man öppnade upp för privata aktörer.

Rysk Sojuzraket skjuts upp från kosmodromen i Baikonur, ryska Roscosmos hemmaplan.
Sojuzraket skjuts upp från kosmodromen i Bajkonur, ryska Roscosmos hemmaplan. Rysk Sojuzraket skjuts upp från kosmodromen i Baikonur, ryska Roscosmos hemmaplan. Bild: NASA/Joel Kowsky Kosmodromen i Bajkonur,Sojuz,Sojuz (raket)

Månbasen och Marsresan

Efter 2024 ska det gå snabbt. Första steget är att få en trygg hamn för rymdskeppen nära månen.

Trotjänaren ISS ska enligt nuvarande planer fasas ut om tio år och tanken är att det samma år ska finnas en ny, smidig och liten rymdstation i omloppsbana runt månen, Lunar Gateway. Ingen Star Wars-liknande, permanent bas på månens yta ännu, men det är däremot planen på sikt. Hur långt fram i tiden det sedan är förblir oklara spekulationer.

På månen hoppas man hitta rikliga mängder av helium-3, en icke-radioaktiv heliumisotop som förhoppningsvis ska leda oss till fusionsteknologi och ofarlig förnybar energi för hela vår planet.

Men Lunar Gateway är inte bara porten till månen, utan också till nya världar. Stationen är likt ISS ett samarbete mellan NASA, ryska Roscosmos och de kinesiska, japanska, indiska och europeiska rymdorganisationerna.

The Big Six – de största nationella rymdorganisationerna på planeten

"De sex stora", inte att förväxla med djurrikets de fem stora, är ett samlingsnamn på de största nationella rymdfartsorganisationerna på Jorden och de som har kapacitet att verka i rymden.

De är

  • Amerikanska NASA – National Aeronautics and Space Administration
  • Rysslands Roscosmos – Государственная корпорация по космической деятельности (Ryska rymdstyrelsen)
  • Europeiska ESA – European Space Agency (Europeiska rymdorganisationen)
  • Kinesiska CNSA – 国家航天局 (Kinas nationella rymdstyrelse)
  • Japanska JAXA – 宇宙航空研究開発機構 (Japan Aerospace Exploration Agency)
  • Indiska ISRO – भारतीय अंतरिक्ष अनुसंधान संगठन (इसरो (Indian Space Research Organisation)

Astronauter från Ryssland kallas kosmonauter, medan astronauter från Kina kallas taikonauter.

USA är det enda landet med konkreta planer på att landa med människor på såväl månen som Mars. De övriga har en vilja att skicka människor till andra himlakroppar, och konkreta planer på (eller redan genomförda) satelliter och robotar på månen och/eller Mars.

Lunar Gateway ska vara stationen astronauter, kosmonauter, taikonauter och alla andra -nauter flyger till först, innan uppdraget börjar.

Ska du ner till månen? Kom till Lunar Gateway och sätt dig i månlandaren. Ska du till Mars? Kom till månstationen och så åker du vidare härifrån.

Med hjälp av en månbas i omlopp ska vi nämligen förkorta och förenkla resan till Mars.

Det första ambitiösa projektet Mars One, som bland annat finländare ansökte om en plats på, visade sig stå på skrangliga ben, och gick i konkurs förra året.

Innan dess hade projektet samlat in miljontals euro från hoppfulla investerare och ivriga deltagare. Detta trots att Mars One varken var en rymdorganisation eller hade tillgång till utrustning.

Nu är det i stället gamla och nya aktörer som ska samarbeta kring en Marsresa. Där spelar månen en stor roll.

Konstnärs återgivning av en SpaceX-rymdraket som lyfter från en bas på månen.
Så här kan det se ut i en avlägsen framtid då en av SpaceX:s Starship-farkoster lyfter från en internationell rymdbas på månens yta. Konstnärs återgivning av en SpaceX-rymdraket som lyfter från en bas på månen. Bild: SpaceX / Flickr / Creative Commons SpaceX

Att hålla sig nära månen har också andra betydelser för vår resa och koloniseringen av Mars. På månen ska vi öva på att forska, leva och slutligen underhålla en koloni utanför jorden. Det har vi i praktiken aldrig gjort, även om ISS ligger på gränsen till rymden.

Då vi gjort det, enligt planen i början av 30-talet, är det Mars som är nästa målet.

Vissa utmaningar kvar

Det finns några frågetecken kvar gällande hur vi tar oss till Mars.

Vi har ingen lösning på hur Marsresenärerna ska skyddas från strålning. En tur-returresa beräknas utsätta en person för mer strålning än NASA i nuläget tillåter under en astronauts hela karriär. Det finns inte heller heller tillräckligt med kunskap om vad som händer med människans psyke då hen är så isolerad, så långt borta från jorden, så länge.

Vi vet inte heller om vi har tillräckligt bra farkoster eller ett effektivt energisystem. Men forskarna har åtminstone en idé om hur vi ska lösa energiproblemet.

Eftersom planeterna som bekant åker runt solen finns det tidsfönster då det är onödigt energikrävande att försöka ta sig till andra planeter.

Det finns därmed också tidsfönster då vi vill åka. Helst åker vi exakt 2035, gärna inom intervallet 2033–2037. I det fönstret krävs det mycket mindre energi än om vi skulle åka cirka 2042. Cykeln från optimala förhållanden till nästa optimala förhållande är femton år lång. Vi skulle alltså, om vi hade tekniken, kunna åka i år.

Hohmannbanan

Bakom de ovan nämnda tidsfönstren ligger en modell som lades fram långt innan vi ens landade på månen.

Redan 1925 lade ingenjören Walter Hohmann fram teorin på vad som i dag kallas Hohmannbanor, där en farkost förflyttar sig mellan omloppsbanor för att spara energi. Tanken är att närma sig en planet med sakta fart, för att sedan likt en surfare låta sig svepas iväg av gravitationskraften och den omloppsbana man får.

Hohmannbanan anses vara den mest effektiva resemodellen ur ett energiperspektiv. En Marsresa skulle då ta nio månader, ena vägen, och nio månader till för tillbakaresan.

Är det någon vits att åka till Mars?

En av de största orsakerna till att landa på Mars är nyfikenhet. Leta efter liv eller spår av liv, forska i vad Mars består av och förhoppningsvis hitta värdefulla mineraler. På sikt är målet en bestående koloni på planeten, dels på grund av ovan nämnda orsaker, men också för att kunna ta oss vidare ut i solsystemet och rymden.

Jeff Bezos konstaterade i ett tal på Amazons Marskonferens i fjol att mänskligheten behöver kolonisera solsystemet och att det kommer ta tid.

- Om vår civilisation ska fortsätta växa måste vi flytta. Jag pratar om ett projekt våra barnbarn kommer jobba på och deras barnbarn kommer slutföra. Det här är inte något den här generationen kommer genomföra.

Även Elon Musk har varit inne på samma spår:

- Det är viktigt att skapa en självförsörjande bas på Mars eftersom det är tillräckligt långt borta från ett potentiellt tredje världskrig, och har större chans att överleva än en månbas, sade Musk på SXSW-konferensen 2018.

Om jorden blir obeboelig – oavsett om det sker om 200 år eller om 200 000 år – kommer den enda kända civilisationen i solsystemets historia plötsligt att försvinna

Och här kommer vi till slut till de filosofiska och etiska diskussionerna kring rymdforskning och kolonisationen av solsystemet.

Om det enda vi vill göra på månen och Mars är att utvidga vår värld, är det faktiskt en vettig orsak att plöja ner miljarder och biljoner euro? En Marsresa beräknas kosta 500 miljarder dollar. Vad en koloni skulle kosta att bygga och upprätthålla är omöjligt att säga i dagsläget.

Kunde inte dessa absurda mängder pengar användas till att hjälpa behövande och skapa förutsättningar här på jorden i stället för att redan nu ge upp hoppet?

Teckning över meteoritregn.
Jorden kommer gå under. Frågan är när. Då kan det vara behändigt att ha en annan värld för mänsklighetens fortlevnads . Teckning över meteoritregn. Bild: YLE/Strömsö stjärnskådning

Det visar sig att det inte bara är miljonärers floskler att prata om mänsklighetens överlevnad.

Här presenterar nämligen filosofin en spännande syn på saken: I ett samtal med en journalist på the Atlantic påpekade lektorn i filosofi vid Oxfords universitet, William MacAskill, att det rentav är mänsklighetens plikt att kolonisera andra planeter och himlakroppar:

- Om jorden blir obeboelig – oavsett om det sker om 200 år eller om 200 000 år – kommer den enda kända civilisationen i solsystemets historia plötsligt att försvinna.

- Men om människan redan har spridit sig till andra planeter kommer vi att undkomma denna permanenta utrotning och därmed rädda miljoner – möjligen miljarder – liv, som kan komma att existera efter den första planetens bortgång.

Mars? Jupiter? Venus? Varför är planeterna gamla gudar?

Planeterna är namngivna efter romerska gudar och gudinnor. Det här bottnar redan i antiken, och är inte ett senare påfund.

I Babylon observerade man planeter som Nergal och Marduk. Grekerna, som först hade kallat planeterna för "den eldiga stjärnan" och dylikt, hakade på 300-talet före vår tideräknings början på den babyloniska trenden.

Marduk, den babyloniske storguden, blev Zeus. Krigsguden Nergal blev Mars. Och de övriga tre planeterna utanför jorden man kände till blev Hermes, Afrodite och Kronos.

Romarna gillade ännu mer denna idé, och lade grunden för att vi använder de latinska namnen än i dag. Då ytterligare himlakroppar upptäcktes under en tidsperiod från renässansen till 20-talet, fick de namn som passade den romerska pantheon.

Planeterna och deras gudar:

  • Merkurius, handelns gud
  • Venus, kärlekens och skönhetens gudinna
  • Jorden (Tellus), jordemodern, senare latin Terra
  • Mars, krigsgudens
  • Jupiter, gudarnas kung
  • Saturnus, fruktbarhetsgud
  • Uranus, himlens gud (grekisk, inte romersk)
  • Neptunus, havsguden
  • Därtill har vi Pluto, numera degraderad till dvärgplanet, vars gudomliga motsvariget är dödrikets gud, Pluton (en variant av grekernas Hades).

    Även solsystemets månar har namn ur den antika mytologin.

    Himlakropparna kan också kopplas till varandra genom mytologin. Uranus var barn till Gaia (Terra/Tellus) och tillsammans med sin mor fick han titanerna, inklusive Kronos (Saturnus).

    Jupiters, det vill säga Zeus' månar är namngivna efter hans döttrar eller sexpartners*. Nästa år nås Jupiter och månarna av forskningssatelliten Juno. I mytologin är Juno Zeus fru. NASA kan därmed anklagas för att ha skickat Zeus fru för att spionera på honom och hans älskarinnor.

    *i grekisk mytologi är a) döttrar och älskarinnor ibland samma b) älskarinnor ibland synonymt med våldtäktsoffer

    Visualisering av solystemet.
    Solsystemet. Visualisering av solystemet. Bild: Nasa/Farry Planeter och månen (Solsystemet)

    Källor: Astrology and religion among the Greeks and Romans (1912) av F.V.M. Cumont, Wikipedia, NASA

Källor: Webbsidor: NASA, ESA, Space.com, Quartz, The Atlantic, BBC, The Guardian, Insider, Business Insider
Böcker: Next Stop Mars: The Why, How, and When of Human Missions (2017) av Giancarlo Genta, Astrology and religion among the Greeks and Romans (1912) av Franz Valery Marie Cumont

Artikeln uppdaterades 28.5 klockan 9.12 med att rymdfärden skjuts fram.

Nyligen publicerat - X3M