Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Dagens meny bjuder på surkål och en finsk macka – inga dussinkedjor ryms med på rankingen av de 12 saftigaste smeknamnen

Esa Tikkanen och Jari Kurri.
Jo, Esa Tikkanen och Jari Kurri finns naturligtvis med på listan. Esa Tikkanen och Jari Kurri. Bild: All Over Press Jari Kurri

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar kolumnen bakåt i NHL-historien. Kedjor som ”klickar”, det vill säga fungerar bra tillsammans brukar över en natt döpas med mer eller mindre finurliga smeknamn. I betygutdelningens tider blir det här en ranking på 12 kombinationer med kriterierna: bra kedja och minnesvärt namn.

Namn på hockeykedjor är sin egen konstform. I Finland är specialiteten att ge smeknamn till framgångsrika landsslagskedjor, men vi är ganska dåliga med namn för klubbkedjor.

Annat är det i NHL, där varje kedja som spelat ett par byten tillsammans direkt ska få ett mer eller mindre lyckat smeknamn.

Traditionen började redan under NHL:s första säsong 1917/18 då Montreal Canadiens paradkedja döptes av pressen till ”The Flying Frenchmen”.

I dessa betygstider ska det nu bli en mycket subjektiv ranking på det bästa dussinet vad gäller kedjenamn i NHL:s historia.

För att ha en chans att rymmas med ska en kedja ha varit framgångsrik, spelat minst ett par år tillsammans och ha ett smeknamn med schwung – vilket för övrigt är ett ord som avslöjar att inga kedjor från det här årtusendet finns med.

Det var bättre (namn) förr.

12. ”The Mafia Line”, New York Rangers

Don Maloney – Phil Esposito – Don Murdoch

New York, sent 1970-tal. Gudfadern-bestsellern av Mario Puzo och Francis Ford Coppolas film med samma namn skildrade den organiserade brottslighetens uppgörelser i staden. Berättelsen hörde till decenniets mest prisade alster inom underhållningsbranschen .

Då fanns det bara ett smeknamn man kunde ge en succékedja bestående av en färggrann italienskättad ”gudfader” och hans två ”capos” som båda hette Don (Donald) i förnamn.

”The Mafia Line” fick snabbt sitt smeknamn i början av 1979 då 20-årige Don Maloney lyftes från AHL till Rangers och kedjan med Don Murdoch och superstjärnan Phil Esposito. Trion fungerade direkt och dominerade när Rangers gick hela vägen till Stanley Cup-final (förlust mot Montreal).

Kedjan bidrog i slutspelets 18 matcher med sammanlagt 22 mål och 52 poäng (Maloney 20, Murdoch 12, Esposito 20). ”The Mafia Line” fick kultstatus då slutspelsvägen till finalen gick via bejublade segrar över bittra lokalrivalerna Philadelphia Flyers och New York Islanders.

11. ”The Legion of Doom”, Philadelphia Flyers

Mikael Renberg – Eric Lindros – John LeClair

Många kanske associerar den kedjans ledare, Eric Lindros, till finalförlusten mot Detroit 1997. Högtalarna i Joe Louis Arena pumpade ut Beatles-hitten ”Nowhere Man” varje gång den jättelika centern gled in mot en tekning.

Trots den bittra förlusten så var Flyers paradkedja, bestående av tre seriöst storvuxna, offensivt giftiga och tacklingsvilliga biffar, en av 1990-talets bästa linor.

Just mixen av att dominera både fysiskt och på resultattavlan initierade smeknamnet ”Legion of Doom”. Namnet var såklart en biprodukt av att Flyers på 1970-talets framgångsår blev kända som ”The Broad Street Bullies”.

Mikael Renberg var tamast i gänget både vad gäller det fysiska spelet och poängproduktionen, men var en duglig assistent till trefaldige 50-målsskytten John LeClair och superstjärnan Eric Lindros.

Kedjans hotfulla namn fulländas av att trion under sina 547 grundseriematcher tillsammans stannade på poängmängden 666.

10. ”The Stastny Brothers”, Quebec Nordiques

Anton Stastny – Peter Stastny – Marian Stastny

Den här slovakiska brödratrion skakade om hockeyvärlden. Anton och Peter hoppade av i Wien sommaren 1980 från sitt tjeckoslovakiska klubblag i bästa James Bond-stil och Marian kunde följa efter följande år.

Kedjan spelade ihop i Quebec i fyra säsonger och speciellt de två första gemensamma var succéer för bröderna tillsammans.

1981/82 gjorde lillebror Anton 72, storebror, Marian 89 och mellersta brodern Peter 139 poäng i sin roll som center. Följande säsong var Antons bästa med 92 poäng, Marian stod för 79 poäng och Peter som redan var en av ligans storstjärnor levererade 124 poäng.

Kedjans smeknamn är garanterat det minst fantasifyllda i ligans historia – och är en klassiker just därför. ”The Stastny Brothers”-namnet reflekterar på ett talande sätt de kyligt artiga relationerna under kalla kriget och strävan till politisk korrekthet. Åtminstone utanför isen.

9. ”The Kraut Line”, Boston Bruins

Woody Dumart – Milt Schmidt – Bobby Bauer

Under 1930-talet stod däremot politisk korrekthet gällande speciellt tyska rötter inte högt i kurs. När det dessutom fanns bara sex lag i NHL, så var varma känslor mellan klubbarna en verklig bristvara.

Dumart, Schmidt och Bauer var födda och uppvuxna i Kitchener Ontario. Men likt alla nordamerikaner som inte hör till ursprungsbefolkningen, så fanns rötterna i andra delar av världen. Den här trions förfäder hade tagit båten över från Tyskland.

Tre ”tyskar” i samma kedja fick Montreals franskättade Albert Leduc att efter en het match i farmarligan år 1936 kalla trion ”Sauerkrauts”. Snabbt blev det ”The Sauerkraut Line” och surkålen följde med till NHL där namnet förkortades till mer klatschiga ”The Kraut Line”.

Det hjälpte inte att alla tre tog paus från NHL-karriären under andra världskriget för att tjänstgöra i Royal Canadian Air Force åren 1942–46. De fick leva med skymfnamnet resten av den gemensamma karriären.

Det blev för övrigt en lång och framgångsrik karriär. Kedjan ledde Bruins till Stanley Cup-mästare både 1939 och 1940. Säsongen 39/40 slutade herrarna dessutom etta (Schmidt), tvåa (Dumart) och trea (Bauer) i NHL:s poängliga.

”The Kraut Line” spelade tillsammans i Boston Bruins i sammanlagt sju säsonger på båda sidorna om den fyra år långa militärtjänstgöringen.

8. ”The Sky Line”, Pittsburgh Penguins

Kevin Stevens – Mario Lemieux – Jaromir Jagr

Pittsburgh Penguins vann under 1990-talet två mästerskap och de bärgades hem två säsonger i sträck: 90/91 och 91/92. I båda slutspelen leddes pingvinerna av den fantastiska trion Kevin Stevens, Mario Lemieux, Jaromir Jagr. ”The Sky Line” tycktes inte ha något tak på prestationerna.

Det halvfinurliga smeknamnet kommer emellertid inte från ”only the sky is the limit”, utan från att samtliga tre spelare var över 190 cm långa.

Sin bästa gemensamma grundserie gjorde kedjan ändå säsongen efter mästerskapsdubbeln: Lemieux 69 + 91 (trots att han missade 22 matcher), Stevens 55+56 (missade 10 matcher) och den unga herr Jagr 34+60. Det vill säga sammanlagt 365 poäng.

Att den förkrossande överlägsna favoriten, Pittsburgh, sedan chockförlorade i slutspelets andra omgång mot anonyma New York Islanders visar bara att inte ens de största träden växer upp till himlen.

7. ”The Dynasty Line”, Montreal Canadiens

Steve Shutt – Jacques Lemaire – Guy Lafleur

Tala om att sparka bakdel: här har vi ett genomkaxigt smeknamn som levde upp till de mest krävande associationerna. Canadiens vann fyra Stanley Cuper på raken 1976–79 och varje gång dominerade ”The Dynasty Line”.

Första året i sviten på fyra spelade Pete ”Franks bror” Mahovlich center mellan Shutt och Lafleur, men från och med hösten 1976 tog Jacques Lemaire över – och gjorde det bra. Kedjans mest defensiva spelare snittade över en poäng per match alla de återstående mästarsäsongerna.

Snajpern Steve Shutt dunkade in 45, 60, 49 och 37 grundseriemål under de fyra raka Stanley Cup-säsongerna och spikade sitt rekord, 105 poäng, säsongen 76/77. Det var för övrigt året när ”Habs” samlade ihop 132 poäng, vilket fortfarande är NHL:s rekord. Laget förlorade bara åtta matcher.

Superstjärnan i kedjan var såklart Guy Lafleur också känd som ”Le Démon Blonde”.

Den vindsnabba högerforwarden vann NHL:s poängliga -76, -77 och -78, valdes till ligans MVP -77 och -78 och belönades som slutspelets bästa spelare 1977. Lafleur är NHL:s mest framgångsrika klubbs alla tiders poängetta och överskred 50 mål och 100 poäng sex säsonger i streck.

”The Dynasty Line” gjorde sin flottaste säsong 1976/77 när trion noterade 150 mål och 316 poäng på 80 matcher i grundserien och 24 mål och 63 poäng på 14 slutspelsmatcher.

6. ”The Triple Crown Line”, Los Angeles Kings

Charlie Simmer – Marcel Dionne – Dave taylor

Här en kedja som spelade i ett ganska dåligt Los Angeles Kings och aldrig nådde någon större lagframgång. Ändå finns det knappast en hockeyvän som inte hört om ”kungarnas tre kronor” – smeknamnet är väl logiskt och riktigt snyggt.

Simmer, Dionne och Taylor var nämligen grymma på att göra mål och poäng och då det inte fanns någon djupare förståelse för spelet ishockey bland publiken i L.A. så var det tillräckligt att producera stort. Ingen brydde sig om serietabeller bara stjärnkedjan levererade.

Och det gjorde den. Kedjans story började med att Charlie Simmer i januari 1979 lyftes upp till första kedjan med superstjärnan Marcel Dionne och Dave Taylor. Sen började räknemaskinen rassla.

Säsongen 78/79 gjorde Dionne för sig rutinmässiga 130 poäng, Taylor 91 poäng och Simmer på bara 38 gemensamma matcher 48. Följande säsong vann Dionne poängligan med 137 poäng, Simmer levererade 56 mål och 101 poäng och Taylor stod för 90 poäng.

Säsongen 1980–81 var det dags för kedjans signaturprestation: alla tre gjorde minst 100 poäng i grundserien. Dionne var igen bäst med 58 mål och 135 poäng, Taylor levererade 47 mål och 112 poäng medan Simmer på bara 65 matcher stannade kalkylatorn på 56 mål och 105 poäng.

I slutspelet åkte Kings ut direkt, för tredje året i sträck. Bling-bling.

5. ”The Production Line”, Detroit Red Wings

Ted Lindsay – Sid Abel – Gordie Howe

Motorstadens stolthet ska såklart ha ett namn som för tankarna till industrimaskineriet som pumpar på så att det glöder om kugghjulen.

En av NHL:s mest ikoniska kedjor formades hösten 1947 då nya chefstränaren Tommy Ivan beslöt sig för att placera lagets stjärncenter, 29-åriga Sid Abel, i samma kedja med 22-åringen Ted Lindsay och en 19-åring med efternamnet Howe.

Det var ett bra beslut. Under kedjans gemensamma fem säsonger vann Detroit två Stanley Cuper – 1950 och -52 – och alla tre kedjemedlemmar kammade hem individuella titlar.

Sid Abel belönades med Hart Trophy våren 1949 och Lindsay, som varit ligans bästa målskytt redan 47/48, vann poängligan (Art Ross Trophy) 1949/50. Då placerade sig trion etta (Lindsay), tvåa (Abel) och trea (Howe) i NHL:s poängliga – det har inte hänt sedan dess.

Mr Hockey i sin tur vann poängligan 50/51 och 51/52, och belönades med sin första Hart Trophy våren 1952. Han var också etta skytteligan 1950/51.

Kedjan som genast under sin första gemensamma säsong döptes av snabbtänkta hockeyskribenter till ”The Production Line” upplöstes våren 1952. Efter den andra Stanley Cup-segern på två år trejdades Abel överraskande till Chicago och därmed var det slut på den produktionslinjen.

Sen föddes visserligen ”The Production Line II”, men den hör inte hit.

4. ”The Punch Line”, Montreal Canadiens

Hector ”Toe” Blake – Elmer Lach – Maurice ”Rocket” Richard

Både den smått genialiska dubbelmeningen och kedjans framfart i rinken gör ”The Punch Line” till en verklig favorit. Här var det fråga om en trio med sting i spelet och en vana att komma med en spelmässig slutkläm som fick hemmapubliken att jubla.

Från och med att Blake, Lach och ”The Rocket” placerades i samma kedja hösten 1943 till att Blakes brutna ben avslutade hans karriär och därmed kedjans samarbete våren 1948, var det här ligans bästa lina.

Kedjans slagkraft spelade avgörande roll när Canadiens vann Stanley Cup 1944 och 1946, men ändå var det säsongen mellan mästerskapen som levererade kedjans verkliga ”punch”.

Precis som ”The Production Line” några år senare, så placerade sig kedjans medlemmar på placeringarna ett, två och tre i poängligan.

Och på vilket sätt sen. Lachs 80 poäng på 50 matcher var ligans rekord, precis som Kedjans sammanlagda poängmängd 220 – en notering som överskreds först på 1960-talet då det spelades betydligt fler matcher.

Så var det ännu det här med att Maurice Richard tände röda lampan för 50:e gången under säsongen i den 50:e och sista matchen. Den slutknorren hamnade rakt i historieböckerna.

3. ”The French Connection”, Buffalo Sabres

Rene Robert – Gilbert Perreault – Rick Martin

1971 blev actionfilmen ”French Connection” med Gene Hackman i huvudrollen en stor succé som kammade hem mängder med Oscars.

Följande år kom Rene Robert från Toronto Maple Leafs till Buffalo Sabres och kedjan med honom och två övriga fransk-kanadensare, Rick Martin och Gilbert Perreault, blev även den en stor succé, med ett magiskt samspel.

Det räckte för att mynta ett av de mest klassiska smeknamnen.

Stanley Cupen lyckades killarna inte vinna till Buffalo, trots finalspel 1975, men hela sju säsonger (1972/73 – 1978/79) spelade de tillsammans som kedja. Hela den tiden hörde trion till NHL:s bästa. Och smeknamnet var som sagt svårslaget.

Säsongen 74/75 som slutade med finalförlust mot Philadelphia var en uppvisning på total balans i samspelet: i grundserien gjorde Robert 100 poäng, Martin 95 poäng och största stjärnan, Gilbert Perreault, 96 poäng. I slutspelet blev det 13 poäng för Robert, 15 för Martin och 15 för Perreault.

Här var det égalité och fraternité av en högre skola som gällde.

2. ”The Trio Grande”, New York Islanders

Clark Gillies – Bryan Trottier – Mike Bossy

I New York kan de det här med att namnge för effekt och inte bry sig om bagateller. Här har vi en kedja med två killar från Saskatchewan och en från Quebec och ingen av dem har någonsin ens varit nära gränsen mellan Mexiko och USA. Då ska den såklart hete ”Trio Grande”.

Det bara låter så bra. Dessutom levererar den en flod av poäng och framgång.

Islanders-coachen Al Arbour formade kedjan med Gillies, Trottier, Bossy när dn sistnämnda kom som 20-årig rookie till Islanders hösten 1977. Resten är i allra högsta grad historia.

Målskytten Bossy och playmakern Trottier bildade en av de bästa och mest produktiva duorna i NHL:s historia och Gillies var en powerforward med fysiska mått (191/95) som var ytterst ovanliga på 1970 och -80-talen.

Den kompletta första kedjan visade vägen när Islanders vann fyra Stanley Cup-titlar på raken med start 1980. Det var helt enkelt hockeyns ”stora trio”. Förutom fyra mästerskap vann kedjans medlemmar sammanlagt 10 olika individuella pris, inklusive Hart, Art Ross och Conn Smythe.

Och så blev förstås Mike Bossy i januari 1981 den första spelaren sedan ”The Rocket” att skjuta 50 mål på 50 matcher.

1. ”The Finnish Sandwich”, Edmonton Oilers

Esa Tikkanen – Wayne Gretzky – Jari Kurri

Faktum är att det här ett kedjenamn som man i Nordamerika lite ovilligt minns. Det är såklart med lokala ögon sett smått pinsamt att världens största spelare är en invandrare i kedjans smeknamn.

Men för oss i Finland finns det inget att diskutera: här är utan konkurrens alla tiders bästa namn på en kedja. Och precis som en smörgås brukar slukas snabbt, så var det här också en ganska kortlivad kedja. Den föddes när Esa Tikkanen blev ordinarie i Edmonton säsongen 85/86.

Under två fantastiska säsonger med start hösten 1986 var den ”finska mackan” en riktig delikatess för hockeyfinsmakare. Kedjan hade allt, världens bästa spelare, världens bästa tankeläsare och världens mest irriterande människa.

Mål, fantastiska spelkombinationer och motståndarnas nervsammanbrott kantade vägen mot två Stanley Cup-parader.
Sedan exporterades det kanadensiska baconet till Los Angeles och kedjans saga var all.

Highlightsklippen lever däremot vidare. Mums.

Tack för att du läste.

Källor: Great Book of Hockey (Publications International / 1991), 100 years, 100 moments (Morrison/ Penguin Random House, 2017 hockey-reference.com, nhl.com, hockeydb.com, eliteprospects.com, sportsnet.ca, hockeywriters.com, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport