Hoppa till huvudinnehåll

Bitter bok från blå skymning - Sannfinländarnas tidigare arbetsminister Jari Lindström publicerade memoarer från arbetslösheten

Jari Lindström visar upp pärmbilden på sin memoarbok
Jari Lindström gör upp med fyra år av ministerposter som hotade hans hälsa och politiska framtid. Jari Lindström visar upp pärmbilden på sin memoarbok Bild: Lehtikuva Jari Lindström,självbiografi,Finlands arbetsminister,Sannfinländarna,Blå framtid,konkurrenskraftsavtalet

Det är inte lätt att jobba som minister. I synnerhet om man har två ministerposter, i ett parti som inte vill bära något ansvar.
Jari Lindström har skrivit memoarer med bittra erfarenheter från arbets- och justitieministeriet. Ruinerna ryker, men han gjorde så gott han kunde.

Det har fått fem år sedan ledarna för Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna kom ut och meddelade att de bildar regering. Bland de mer osannolika ministrarna fanns Jari Lindström. Han var en arbetslös pappersarbetare som hade blivit sannfinländsk gruppordförande i riksdagen.

Jari Lindström hade tänkt skriva memoarer redan långt tidigare. Nu har han tid, som arbetslös igen, med politikerns generösa övergångslön i två år. Tiden i politiken gjorde historien lite annorlunda, medger han. Möjligen får boken också lite fler läsare.

Boken har redan fått beröm i många medier. Den anses ärlig och redig, också för att Lindström har skrivit själv, utan spökskrivare.

Lågan har slocknat och motivationen försvunnit

Det är en trött, desillusionerad riksdagsledamot och minister som har skrivit sina memoarer. Han är besviken på sina egna, sig själv och på väljarna.

Jag gjorde vad jag kunde och klarade mig med livet i behåll, är slutsatsen.

Själv är han nog ändå nöjd med ganska mycket i regeringen Sipilä, stolt men inte skrytsam. Han medger att han gjort många fel. Och det han gjorde räckte ju inte till.

Boken ger en inblick i hur en sannfinländsk politiker blir till. Den första delen handlar om pojkåren i skilsmässofamiljen i arbetarkvarteren med utetoalett i Kuusankoski. En far som försvann, en alkoholiserad mor.

Så startade han, blev kommunalpolitiker, halkade in som gruppordförande efter succévalet 2011. Efter följande val blev han dubbel minister, i mitten av perioden avhoppare från Sannfinländarna.

Grupperingen “De blå” misslyckades i följande riksdagsval. Nu är han tillbaka på jorden, som arbetssökande memoarförfattare i Kouvola, i sin enmansgrupp i stadsfullmäktige.

"Porrtyska räckte inte, yrkesskola och pappersjobb bättre"

Yrkesskolan valde han efter nionde klassen för att han inte klarade tyskan, med en sexa på betyget. Man kommer inte så långt med Donnerwetter och porrtyskan, konstaterade han.

Det fanns tre pappersfabriker på Lindströms hemort. Så det var framtidsplanen, att gå i pappans fotspår. Han blev också viceförtroendeman.

År 1984 blev han fast anställd. 2006 tog det slut med uppsägning, när UPM la ner fabriken i Voikkaa. Lindström är bitter både på UPM och sitt fack, Pappersförbundet.

Arbetet beskrivs som mycket fysiskt tungt och svettigt, också fritt. Men fabriksarbetet var aldrig så tungt som jobbet som minister.

När fabriksporten stänger slutar arbetet. Ministerjobbet däremot var bara arbete dygnet runt, och det var offentligt i motsats till stockhanteringen, klagar Lindström.

Uppsägning ledde till insändare - och politik

Politik började han med efter uppsägningen. Lindström försökte skriva och hitta en kanal för att påverka. Han fann den inte i facket eller det socialdemokratiska partiet.

Han var inte socialist utan fann sig hemma bland sannfinländska politiker. Då var det ett litet parti med tre riksdagsledamöter; Timo Soini, Raimo Vistbacka och Tony Halme.

Av en händelse, påstår Lindström, var hans första sannfinländska möte ett nomineringsmöte för riksdagsvalet 2007. Utan förhandsplan bad han om ordet, som en ballong full av entusiasm, och godkändes som kandidat eftersom han ville bli det.

Skammen - att rösta på Elisabeth Rehn

Lindström var fackaktiv och hade röstat på enskilda sossar, men var inte socialdemokrat.

Visserligen hade SDP gjort mycket för att bygga upp Finland, skriver Lindström. Men människan ska ta sitt eget ansvar och inte leva på andras skatter.

Och så mycket ogillade Lindström SDP att han inte röstade på Martti Ahtisaari utan på Elisabeth Rehn i presidentvalet 1994, avslöjar han. Det har tydligen tryckt på hans samvete sedan dess.

I kommunalvalet 2008 lyckades Lindström bli invald i Kouvola stadsfullmäktige. Han minns med vemod den första oskyldiga, entusiastiska tiden i politiken.

Makt och pengar också Sannfinländarnas dilemma

Makt och pengar är ett dilemma i politiken, upptäckte Lindström. Den sannfinländska fullmäktigegruppen skulle komma att splittras många gånger. Det temat återkommer han många gånger till i memoarerna.

Lindström noterar en anstormning av nya aktivister i följande val. Deras ärende gällde invandringen. Det var skäl som Lindström ifrågasatte.

2011 innebar för Sannfinländarna ett val mot EU:s stödpaket till Grekland och Portugal. Men en del var också mot invandringen, via Jussi Halla-ahos manifest mot mångkultur och Finlands migrationspolitik.

Lindström säger sig ha varit mer intresserad av sysselsättning och EU-frågor, inte invandringskritik. Han beskriver glädjen över att själv bli invald, från Kouvolas nu största parti, Sannfinländarna.

Jari Lindström i talarstol.
Till slut var inte ens Sannfinländarna nöjda med sin arbetsminister. Men de fick vad de begärde, som sloganen löd. Jari Lindström i talarstol. Bild: Bengt Östling/Yle Jari Lindström,Sannfinländarna

"Thors och Tuomioja hade svårt att hälsa"

En gång tidigare hade Jari Lindström varit inne i riksdagshuset. Nu kom han dit som nyvald riksdagsledamot år 2011, från det tredje största riksdagspartiet. Han berättar om den överväldigande känslan att stå tillsammans med alla tv-kända politikerprofiler.

Lindström kände sig välkommen i riksdagen. Men han nämner Astrid Thors som en som verkade ha oöverstigliga problem att hälsa på honom. Socialdemokraten Erkki Tuomioja hälsade inte en enda gång på åtta år.

Jyrki Katainen ville ha Sannfinländarna med i regeringen, och Timo Soini verkade också önska det. Vardagspolitiken kontra partiprogrammet blev snabbt ett problem.

Man gick i opposition på grund av EU-politiken. Sixpack-regeringen kom i stället, med en “ohelig allians” med Samlingspartiet, SDP, VF, De gröna, SFP och Kristdemokraterna.

"Ingen trängsel till osexiga uppdrag"

Arbetslivsfrågorna var inte högt i kurs bland riksdagsledamöterna. Lindström fick plats som han ville, i arbetslivsutskottet och miljöutskottet i riksdagen. De frågorna hör inte till de sexigaste, konstaterar Lindström.

- För mänskor som inte är intresserade av vardagliga frågor som påverkar människors liv, är en plats i de utskotten tunga att bära.

Utskottsarbete är det tyngsta i riksdagsarbetet, lärde sig Lindström. Men i utskottet finns inga väljare, ingen man behöver uppträda för.
Annars verkar tillvaron och stressen i Helsingfors ha gett ångest åt den nya riksdagsmannen.

Grundkurs i parlamentarism och oskrivna regler

Lindström delar med sig av vad han och partikamraterna i riksdagen lärde sig de första månaderna. Sannfinländarna verkar nästan ha varit överraskade över den välvilja de fick som största oppositionsparti. Det går så när man följer parlamentarisk storleksordning.

Alla nybörjare var inte lika goda talare, konstaterar Lindström, inte heller han själv. Centern hördes och såg bättre ut, trots att Sannfinländarna var en större grupp.

Han lärde sig att respektera sina kolleger och institutionen riksdagen, och att klä sig i kostym och slips. Det är inte elitism, för det handlar om den viktigaste scenen för politiska uppträdanden, skriver han.

Han blev gruppordförande, fick mera ansvar och växte som politiker. Sammanhållningen blev bättre, enligt honom själv.

Kaos och skandaler

Lindström fick lära sig att debattera med statsminister Katainen. Han måste hantera kriserna som skapades av “H-linjen”: Teuvo Hakkarainen (som missbrukade alkohol och sände ut bilder av sitt könsorgan), Jussi Halla-Aho med sitt manifest, och James Hirvisaari (med nazihälsande gäster i riksdagen).

Mötena i partiet beskrivs som kaotiska, i smått och stort. Svåra frågor har inga lätta lösningar och kompromisser är en förutsättning för att komma framåt, skriver Lindström nu.

- När man ser saker från nya perspektiv är det rätt att byta åsikt ibland. Om så inte skedde, har människan inte lärt sig någonting, hälsar Lindström sina gamla partikamrater.

Alla vill ha regeringsmakt

Sannfinländarna gynnades inte av att vara största oppositionsparti.
På fältet trodde många väljare att Sannfinländarna redan satt i regeringen, beskriver Lindström. Hur gruppen hade röstat var också oklart för väljarna.

Många trodde - felaktigt - att han hade röstat för könsneutrala äktenskap, skriver han upprört. Och de som visste att Sannfinländarna inte var i regeringen önskade att så nu skulle ske, för att ta ansvar. Andra ville ha makt, efter att ha sett hur beslutsgången gick i riksdagen.

EU och stödpaketen räddade Sannfinländarna också i följande val 2015. Inom gruppen fanns de som ville att Finland skulle lämna EU. Det var inte Timo Soinis linje. Han ville ha partiet i regeringen.

På fältet gick det ändå bra att fortsätta med en hårt EU-kritisk linje. Invandringen var inte så viktig, åtminstone för Lindström.

Justitie- och arbetsminister Jari Lindström i talarstol med finländsk lejonlogo.
Lindström i ministertagen. Det var fel att ta både arbets- och justitieministerposten, ångrar han efteråt. Justitie- och arbetsminister Jari Lindström i talarstol med finländsk lejonlogo. Bild: Jarno Kuusinen / All Over Press Jari Lindström,Finlands arbetsminister,Justitieminister,Sannfinländarna,justitie- och arbetsminister jari lindström

"Donarnas fiende"

De lokala grälen och anonyma angreppen har tärt mest på Lindström. Efterklokt medger att han inte borde ha blivit både arbets- och justitieminister.

Valet av Lindström sades till och med vara ett hån. Den första sannfinländska justitieministern, utan juridiska studier, och dubbelminister!

Lindström beskriver arbetet som en helvetisk inlärningsperiod. Men han såg ändå någon nytta med en amatör bland juristerna; en folklig förankring och nya synpunkter. Lindström hade ju till exempel tidigare luftat behovet av dödsstraff i vissa situationer.

Han medger att han kände sig mera hemma på Arbetsministeriet. Det fanns tre problematiska helheter, flitfällorna som orsak till arbetslöshet, de lokala avtalen och förnyelsen av arbetskraftsförvaltningen.

Ministern utpekades som donarnas fiende nummer 1 av facket och vänstern - men han skyller på Samlingspartiet. Genom att läcka detaljer från förhandlingarna hade Samlingspartiet medieförsprånget. Som skickligaste parti vann de många formuleringar i regeringsprogrammet, som en del Sannfinländare grät över.

Lindström förklarar företagsstöden som sin svåraste politiska fråga -och en omöjlighet. Vilka är de "onödiga" företagsstöd som man borde slopa, frågar han sig själv, och sina populistiska partikamrater.

Obeslutsam mellan många eldar

Vårdreformen hörde inte till Lindströms områden, men de var Sipilä-regeringens största projekt. I lokalpolitiken var det en viktig reform. Många politikers hemorter skulle ha mist sina fullservicesjukhus.

Ministern är ofta mellan två eldar. Den egna regionens förväntningar är inte alltid partiets förväntningar. Man ska också beakta helheten och hela landets fördel.

Alltid blir någon besviken. Om man blir rädd för det, ska man inte bli minister. Med makten kommer ansvar. Alla gör misstag, men det farligaste misstaget är obeslutsamhet, enligt Jari Lindström.

Värsta frågorna: konkurrenskraftsavtalet och aktiveringsmodellen

Lindström var tvungen att försvara konkurrenskraftsavtalet, trots motstånd också i det egna partiet. Han gör det fortfarande. Men det gav en orättvis behandling av olika löntagargrupper, speciellt den offentliga sektorns kvinnodominerade branscher.

Det största misstaget var godkännandet av aktiveringsmodellen. Han ber om ursäkt för att han godkände en dålig lag. För det är inte rättvist att någon söker arbete på alla sätt, och ändå får en bestraffning. Dessutom ges olika behandling i olika delar av landet.

Ministrarna Lindström, Stipilä och Stubb håller presskonferens om arbetsmarknadsuppgörelsen.
Jari Lindström ångrar bittert att han svarade på Samlingspartisten Alexanders Stubbs kamratliga knytnäve. Ministrarna Lindström, Stipilä och Stubb håller presskonferens om arbetsmarknadsuppgörelsen. Bild: All Over Press/Petteri Paalasmaa Juha Sipilä,Regeringen Sipilä,Alexander Stubb,Jari Lindström

Politikerkollegerna - och Anne Berner

Erfarenheterna av centern som regeringspartner var huvudsakligen positiva. Uttrycket "Centern sviker alltid" är inte sant, skriver Lindström. Han tillägger: för de sviker ju inte alltid. Han uppskattar chefen, statsminister Sipilä och några ödeskolleger nämns, till exempel Juha Rehula och Olli Rehn.

I Samlingspartiet hade han enskilda favoriter, som Petteri Orpo. Kai Mykkänen beskrivs som kompetent och Alexander Stubb som en översittare.

Centerns överraskningsminister Anne Berner får ett eget omnämnande. Hennes direkta stil från näringslivet passade inte in i politiken, utan kunde fördröja eller förstöra också bra projekt, skriver Lindström.

I politiken finns en annan hygien, där man ska berätta om alla planer på förhand för sina kumpaner, annars får man också de egna emot sig. Med Berner gick det inte att förhandla med känsloargument, bara fakta dög och hon kände dem alla. Visioner och mod hade hon, men politiken fungerade inte alltid som hon hade velat, skriver Lindström.

Populisten Trump Sannfinländarnas ideal

Om USA har Jari Lindström en åsikt han inte kunde säga under sitt ministerskap, allra minst under sitt besök i USA.

- Jag kan verkligen inte förstå att någon röstar på Donald Trump, skriver han nu. En finländsk politiker som uppför sig så skulle vara en före detta politiker. Ändå är det speciellt många sannfinländare som anser Trump vara ett utmärkt alternativ. Trumpismen i Finland leds av Sannfinländarna, skriver Lindström.

Det är klart varför; Trump skapar motsättningar, med sina enkla svar på invecklade frågor. När han uppträder offentligt avslöjar han sitt smala kunnande och därför använder Trump hellre twitter. Lindström funderar på hur länge Trump-bubblan ska hålla, men tror ändå att Trump blir återvald. Det finns inget alternativ bland demokraterna.

Lindström hade ansvaret i regeringen för invandrarnas integration. Det var inte populärt, han borde ha haft ansvar för invandrarnas utvisning, ansåg partikamraterna.

Lindström understöder en invandringskritisk politik, men inte en politik som närmar sig rasism eller rentav är rasistisk, som den blev i Sannfinländarna, skriver Lindström. Och det får inte vara partiets huvudfråga.

Våren 2017 besökte han USA, där frivilliga medborgarorganisationer främst inom kyrkan tog hand om flyktingarna vid gränsen och leder dem till det första hyreshuset och en arbetsplatsintervju.

Efter sex månader klarar sig 80 procent på egen hand, med arbetet, noterar Lindström. Något socialskyddssystem finns inte i USA, så det måste de göra, skriver Lindström. Han vill inte vara så radikal och avlägsna socialskyddet i det finländska samhället.

Lindström gillar Canadas invandringspolitik bättre. Där väljer man de nyttigaste arbetstagarna som gynnar ekonomin och landets försörjning.

Ministrarnas via Dolorosa

Arbetsbelastningen i regeringen var tidvis för stor, skriver Lindström. Det gällde inte bara honom, utan också statsminister Sipilä själv och några andra.

Juha Sipilä stödde sina ministrar, vilket Lindström kände i samband med sitt insjuknande. Det blev helt enkelt för mycket, för många ärenden för snabbt, i två ministerier. Lindström skriver om ett treårigt Via Dolorosa.

Han ville göra sitt jobb så bra att ingen kunde klaga. Det var förstås omöjligt. Det finns alltid någon som klagar. Han började känna sig svimfärdig allt oftare, med dålig sömn och oro för kommande dagar. Men ministern ville inte gå och klaga i onödan.

Till slut måste han gå till riksdagens läkare, som sände honom vidare till Mejlans sjukhus för att få ner blodtrycket. Dessutom hade han hög kolesterol och diabetes.

Lindström blev av med sitt dubbeljobb och sannfinländarna fick en annan ministerpost. Men missnöjet ökade i gruppen.

Alexander Stubb. Timo Soini ja Juha Sipilä
Ingen populär regering, här har Soini redan blivit en av "herrarna" som en Sannfinländare vill hata. Alexander Stubb. Timo Soini ja Juha Sipilä Bild: Yle

Sannfinländarnas slutliga splittring

Sannfinländarnas splittring syntes redan vid partikongressen i Åbo 2015, skriver Jari Lindström. Jussi Halla-aho fick fler applåder än alla andra av de inbetalda nykomlingarna. Nu var han oppositionens man och Soini var medlem av statsrådet, en del av eliten.

Det förverkligades på kongressen två år senare, när hela partiledningen byttes. Sannfinländarna övergick på ett veckoslut från att vara invandrings- och EU-kritiskt parti till ett som direkt motsatte sig invandring och EU, med starka krafter i ledningen.

Det är problemet med populistiska partier: det finns anhängare på så många fronter att man inte kan hålla alla nöjda, skriver Jari Lindström. Men regeringsansvar passar dåligt i ett sånt parti.

Nytt blått alternativ

Över 20 riksdagsledamöter lämnade sitt parti för att följa med i Nytt alternativ, som senare kallade sig Blå framtid. Fem ministrar fortsatte i regeringen, med en stor grupp bakom sig, men inga väljare.

Enligt Lindström var inget planerat på förhand. Han skulle ha lämnat Halla-ahos parti hur som helst.

Blå framtid fick inte ett enda mandat i följande riksdagsval 2019. Det kom ingen framgång i EU-valet heller. Lindström hoppade av kandidaturen, det hade varit penningslöseri, skriver han.

I Kouvola kommunfullmäktige sitter han ännu, i sin enmansgrupp, men det tar slut nästa år.

- Jag gav allt jag hade, och det ledde till ett misslyckande, skriver Lindström. Han ser ingen beställning för att någonsin mer kunna kandidera trovärdigt för någon post.

Lindströms ministerjobb tog slut då regeringen Rinne tillträdde den 6 juni 2019. Han ringde arbetskraftsbyrån och anmälde sig som arbetslös.

Men liksom alla andra ministrar har han en två års övergångsperiod med anpassningslön. Det är halva ministerlönen som många populistiskt också kritiserar.

Ingen framgång för light-versionen

Numera är Lindström inte rädd för väljarnas kritik, till exempel för att han sviker sin region. I kommunalpolitiken vågar han stänga skolor och tänka på hållbarhet och framtid.

En light version av Sannfinländarna sålde inte. Och de partier som försökte kopiera Sannfinländarnas politik upptäckte att sannfinländarna redan hade gått vidare med hårdare krav, till exempel på att stoppa invandringen, skriver Lindström.

Det låter alltså inte som om de Blå skulle klara sig i kommunalvalet 2021 heller. Då faller partiet ut ur partiregistret, och där är sagan slut. De som vill ställa upp i valet borde börja samla ihop pengar redan nu, för de Blå har inga pengar, säger Jari Lindström.

Jari Lindström: Syvään päähän (WSOY)

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes