Hoppa till huvudinnehåll

Essä av Malin Kivelä: De flesta surfare är unga, vill hänga med varandra och hitta nya vänner - jag vill bara glömma vem jag är

Stor våg som sköljer över surfare, animation. Stort hav.
Stor våg som sköljer över surfare, animation. Stort hav. Bild: Anna-Sofia Nylund surfing

Vågsurfing blir allt mer populärt, också i Finland. Författaren Malin Kivelä är en av dem som fallit.

Surfing is a secret garden, not easily entered.
William Finnegan: Barbarian Days: A Surfing Life

Juni år 2015, tidigt på morgonen, jag är 41 år.

Jag och min sambo har åkt tunnelbana från Bushwick i Brooklyn till Rockaway Beach i Queens. Redan namnen är ljuvliga, mytiska för mig. Jag kan inte hjälpa det.

Det är underligt, förunderligt att vara här, i staden man läst om, sett i filmer i hela sitt liv. Staden med alla sina människor, maträtter, broar, med allt sitt slammer, skräp, utrymme. Och också floden, vattenkänslan.

Vi är i överdrivet god tid. Jag har inte sovit på hela natten. Jag inser att hela den här resan egentligen har gått ut på detta.

Solen ilar, det blir ännu en het dag. Vi orienterar oss längs de breda, tomma vägarna, vita nybyggen lyser mot knallturkos himmel. Och där nere havet, och någonstans längs den oändliga sandstranden mitt mål: New York Surf School.

Strand i New York, pariserhjul och pir samt hav.
Strand utanför New York. Strand i New York, pariserhjul och pir samt hav. Bild: EPA New York,sandy

Jag byter om till baddräkt på Dunkin’ Donuts. Jag äter något bara för att tanka. Kissar ännu en gång för säkerhets skull. Allt är hemskt. Jag ska surfa för första gången. Jag är stel som en pinne.

Min sambo är med som moraliskt stöd, och det behövs. Jag är inte rädd för vattnet, inte för att något ska hända mig. Det är frågan om en nybörjarkurs och jag kan inte vara sämre än andra nybörjare. Jag kan simma och jag borde vara frisk.

Vad är det då jag är rädd för?

Att börja må illa? Att göra bort mig på något sätt?

Är jag rädd för att vara dålig?

Blåmärken och eufori

Har du inte börjat surfa förrän du fyllt fjorton så kan du glömma det, skriver The New Yorker-reportern William Finnegan i sin storslagna självbiografi Barbarian Days: A Surfing Life (2015), en sällsynt sympatisk skildring av hans uppväxt i Kalifornien och på Hawaii, hans liv som journalist i kriszoner, hans relationer och misslyckanden, men framför allt hans livslånga besatthet av surfing.

Det leder bara till smärta och sorg, innan du oundvikligen slutar.

Men William, när jag var barn i Esbo, Finland på 70- och 80-talen var surfing inte ett alternativ.

Vi tar på oss våtdräkter, värmer upp i strandbrynet. Fötterna brinner av sanden. Jag frågar instruktörerna en massa, försöker jag förhala själva akten med alla mina frågor?

Jag är ovan vid att göra saker utan att ha en teoretisk förståelse, utan att veta säkert att jag förstår.

Text i skyltfönser som säger att man inte lär sig simma genom att läsa, man måste ut i vattnet.
Universum vill säga skribenten något under essäskrivandets gång. Text i skyltfönser som säger att man inte lär sig simma genom att läsa, man måste ut i vattnet. Bild: Malin Kivelä Skyltfönster

Jag inser först inte att vi nybörjare ska surfa rakt in mot stranden på vågens skum, inte ut och sen in och vändande hit och dit, som pro-surfarna man sett på bilder och i filmer.

Men sen går det helt suveränt, jag står upp direkt, surfar på, med hjälp av de gladlynta instruktörerna, Frank and his crew, det går fort, det är det roligaste jag någonsin gjort.

De andra kursdeltagarna har inte heller surfat förr, jag får en engelsman och hans bräda i huvudet, men också det är nästan bara roligt, jag skrattar för mig själv under vattnet åt våldsamheten, okontrollen. Say hello to Stockholm! ropar Frank när han hör att jag är från Finland.

En surfare på en våg.
All surfing ser inte ut så här, men känns alltid så. En surfare på en våg. Bild: /All Over Press surfing

Jag är euforisk. Det är något med saltvattnet, farten. Och att jag kunde, förstås.

Strandkvarteren i Rockaway Beach känns latinamerikanska. Vi äter Atlantfisk och något slags mexikanska glassgrejer, jag memorerar inte vad de heter, för jag har inte tänkt skriva om det här, om just detta enda skulle jag inte skriva, jag skulle bara göra, vara i det, doppa kroppen i det, se vad som händer utan tvånget att formulera mig.

Jag är så full av blåmärken att folk i damrummet på Broadwayteatern på kvällen undrar vad som hänt mig. Jag har surfat! säger jag. Kan man surfa i New York? undrar New York-borna.

Mamma Mia på Broadway i New York
Från stranden till Broadway - i New York är det helt möjligt. Mamma Mia på Broadway i New York Bild: Yle/Linus Hoffman mamma mia

Ja, fast vågorna där är tydligen rätt skrattretande små och hackiga – nybörjarvågor. För när jag surfar igen ett år senare i Seignosse vid Biscayabukten är det något helt annat.

Att ta mig ut till de gigantiska vågorna från stranden är redan det en utmaning.

Varje morgon går vi dit ner, in i de dundrande, störtande vattenmassorna, där jag far som en vante, slungas, kastas, som att kittlas av en jätte, tills benen darrar och jag kunde äta en häst. På nätterna sover jag så djupt att jag går in i en vägg när jag en gång stiger upp för att gå på toa.

Men när jag lyckas spana in en bra våg, komma upp på brädan precis när den tar fart, sen paddla tillräckligt fort, få till balansen, luta rätt, far jag fortare än vågen, men med vågen, saltvattnet fräser, ljuset lyser, jag glömmer allt, utom detta.

Till och med att falla är roligt, att falla handlöst, för en gångs skull, och underlaget är ju följsamt.

Malin Kivelä, surfinstruktör och bräda. Bägge ler, han visar ett tecken med fingrarna.
Surfmorgon med Sagawa, Katsuura, Japan 2016. Malin Kivelä, surfinstruktör och bräda. Bägge ler, han visar ett tecken med fingrarna. Bild: Malin Kivelä surfing

I Katsuura i Japan på hösten är det ännu svårare, det går liksom inte alls.

Min surfinstruktör Sagawa är närmare femtiofem men snabb och vig som en ekorre, hundra procent vänlig och tycker av någon anledning att jag är mycket underhållande. Han kan just ingen engelska, så kommunikationen förblir rudimentär.

Han frågar hur gammal jag är och om jag är gift, och berättar att han är skild och nu gift för andra gången. En dålig människa! skrattar han.

Och att han dricker öl varje dag för han gillar öl. Och att han surfat så gott som dagligen sen han flyttade hit för snart fyrtio år sen, och jobbar som nattportier på Mikazuki Hotel i närheten för att kunna surfa på dagarna.

Det är visst en sådan dedikation som surfingen kräver.

Malin Kivelä padlar med surfbräde i skymningen på hav mellan skär
Malin Kivelä surfar till och med då havet inte samarbetar. Malin Kivelä padlar med surfbräde i skymningen på hav mellan skär Bild: Tobina Lerto Malin Kivelä

Alltför populärt

Vi tar oss förbi de mindre strandvågorna, sitter bland de riktiga surfarna med näsorna mot horisonten, och väntar. Att sen vända brädan och resa sig upp på djupt vatten är mycket tyngre än att stampa av från bottnen och göra det samma.

Men Stilla havet är 18 grader varmt i den här bukten, och smaragdgrönt. Och omkring oss är kullarna lika gröna, prunkande.

Det är som ett sagoland.

Det är bara tre andra surfare på stranden den första dagen, den andra är vi ensamma. Det är ovanligt idag då surfarna blir allt fler, då rusningen på surfstränderna är ett växande och olösligt problem.

Surfing har blivit för populärt, den har nått massorna. Det vill säga mig. Jag tänker på avsnittet i tv-serien Girls där Hannah får i uppdrag att intervjua medelålders uttråkade damer ”som kapar surfandet och gör om det till en slags sketen yoga”.

Två hundar med flytvästar på ett surfbräde i vattnet deltar i tandemtävlingen på Huntington Beach i Kalifornien, USA, den 28 september 2014.
Det globala surfingintresset ökar hela tiden. Två hundar med flytvästar på ett surfbräde i vattnet deltar i tandemtävlingen på Huntington Beach i Kalifornien, USA, den 28 september 2014. Bild: EPA/MICHAEL NELSON Hundar,surfing,Hundsurfning

”SURFING BLEW UP”, skriver Finnegan,”I’m not sure when”. År 2002 fanns det fem miljoner surfare i världen, år 2010 tjugo miljoner.

Finnegan tänker sig att det beror bland annat på att själva idén med surfing blivit ett globalt marknadsföringsfenomen. Logotyper som refererar till surfing trycks på allt från t-shirts till ryggsäckar till solglasögon och kan köpas en masse ”in shopping malls from Helsinki to Idaho Falls”, lockar till action ur alla kanaler.

Jag bor på engelsmannen Danes B&B, ett surfhus med gitarrer och surfbrädor på väggarna.

Dane är i min ålder, gift med en japanska, de har två barn. Hon längtar tillbaka till Tokyo, säger han. Han förstår det inte. Det här är den bästa av världar, säger han. Här har vi ju allt!

Fast det är nog han som driver hela surfverksamheten, fruns roll i företaget förblir oklar.

Jag är den enda gästen nu i november. På somrarna är huset oftast fullbokat, det ordnas grillfester och dylikt.

Jag är glad att slippa. De flesta surfare är unga, de vill hänga med varandra och hitta nya vänner. Jag vill bara vara ifred, glömma vem jag är. Stil och coolhet har alltid utgjort en stor del av surfkulturen, men som 40-årig nybörjare får man vara realist.

Surfare på karibisk badstrand.
Surfare på karibisk badstrand. Bild: Marcus Rosenlund solen,Strand,surfing,Karibien

På kvällen äter jag sushi och bläddrar i surftidskrifter med bilder på trettiometersvågor och myrliknande människofigurer i dem, utförande sina konster. Tonen är jargongtung, grabbig, med reklamer för öl och sportklockor. Vartannat ord är felstavat.

Utanför mitt fönster breder hela det enorma havet, vågorna, ut sig, bortom ljus, slät sand.

Jag tänker: vad som än händer så har jag haft det här.

Polynesiens offer

Surfingen härstammar från Polynesien. Särskilt på Hawaii utvecklades den under århundradenas lopp och blev en central och levande del av kulturen och samhället, som transportmetod, tävlingssport, nöje och andlig praktik.

De första européerna som observerade surfing var upptäcktsresandena som anlände till övärlden i slutet av 1700-talet.

William J. Anderson, skeppsläkare på James Cooks HMS Resolution, beskrev surfingen i förtrollade ordalag år 1777: ”I could not help concluding, that this man felt the most supreme pleasure, while he was driven on, so fast and so smoothly, by the sea.”

Kalvinistmissionärerna som anlände femtio år senare var mindre entusiastiska.

William Finnegan skriver om den hawaiianska tillvaron innan de kom: ”Men and women, young and old, royalty and commoners surfed.”

Han citerar 1800-talsforskaren Kepelino Keuaokalani: ”When the waves were good all thought of work is at an end, only that of sport is left”.

En av världens största vithajar.
Hawaii är förknippat med surfing, hav och där är såväl vågorna som hajarna stora. En av världens största vithajar. Bild: @JuanSharks/@OceanRamsey/Juan Oliphant/oneoceandiving.com Hajar (Fisk),Hawaii,Vithaj

Finnegan beskriver en paradisisk tillvaro, ett fantastiskt klimat, ett överflöd av fisk och bördig jord, som ledde till oceaner av fritid.

Vinterskördefestivalen var tre månader lång, under vilken ”the surf pumped” och det var officiellt förbjudet att jobba.

Missionärerna, med Hiram Bingham i spetsen, ansåg att hawaiianernas livsstil var barbarisk och syndig.

De gick in för att utrota surfkulturen och var nära att lyckas.
Mellan 1778 och 1893 krympte den hawaiianska befolkningen från 800 000 till 40 000 på grund av sjukdomar som västerlänningarna hämtade med sig, och i slutet av 1800-talet var surfkulturen så gott som död, kanske mest för att den demografiska kollapsen tvingade in hawaiianerna i en marknadsekonomi med kraftigt minskad fritid som följd.

Pro Teahupo’o 2018 -surffauskilpailu on käynnissä Tahitilla.
Inne i vågen på Tahiti. Pro Teahupo’o 2018 -surffauskilpailu on käynnissä Tahitilla. Bild: AOP / Kelly Cestari Tahiti,surfing,Surf alerts

I början av 1900-talet flyttade några av de resterande surfarna utomlands, till Kalifornien och Australien, och en ny slags surfingsaga började.

I Finland slog surfingen sin anspråkslösa rot i början på 80-talet efter att några tonåringar hade kollat in legenden Robby Naish under världsmästerskapen i vindsurfing i Hangö, läser jag i Jessica Woods nätartikel "A Guide to Surfing in Finland".

De började bygga sina egna brädor och satte igång.

Något måste man göra med sitt liv

Mitt eget intressefrö såddes av Kathryn Bigelows kultfilm Point Break (1991) där Keanu Reeves trånande polis infiltrerar sig i ett gäng surfarbankrånare, men blir fast i surfingen och förråder poliskåren, mycket på grund av Bhodi, den oemotståndlige huvudskurken och storsurfaren spelad av Patrick Swayze.

Nån homoerotisk, eller snarare homosocial, vibb där som talade till mitt tonårshjärta.

Att jag till sist började med det rent konkret berodde på att jag skulle skriva om surfing.

I min roman Hjärtat, om en moder och hennes nyfödda, hjärtsjuka barn, behövdes en kontrast. Något manligt och gyllene. Något möjligast långt borta från kolostrum, blodiga avslag och en mammas bottenlösa oro.

Jag ville pröva på det själv för att veta ens lite grann vad jag skrev om.

Eller var det också bara en ursäkt?

Malin Kivelä står med surfbräda och en vid ocean i grådaskigt ljus i bakgrunden. Bär våtdräkt och ler. Tummen uppe.
Mamman och havet. Malin Kivelä står med surfbräda och en vid ocean i grådaskigt ljus i bakgrunden. Bär våtdräkt och ler. Tummen uppe. Bild: Yukio Sagawa surfing

Method writing är bra, nästan vad som helst kan ingå i arbetsbilden.

Jag har också haft barn i så gott som hela mitt vuxenliv. Nu är de större och jag kan äntligen börja ta lite kroppsliga risker igen, så känns det. Inget helt litet barn blir utan sin mamma bara för att hon gjort något dumdristigt helt i onödan. Är det så jag resonerar?

Och William, det gör faktiskt inget om jag inte blir bäst, jag vill bara ha roligt, för en gångs skull. Det är befriande att inte ens ha möjligheten att bli ett underbarn längre.

Eller vill jag testa mina gränser? På ett ändå rätt tryggt sätt? Innan det är för sent?

Eller för att citera mig själv (i barnboken Bröderna Pixon och TV:ns hemtrevliga sken) (2013): ”Något måste man ju göra. Med sitt liv.”

En surfare i Newport, Rhode Island, uttnyttjar de stora vågorna som föregår orkanen Florence.
Surfare på Rhode Island. En surfare i Newport, Rhode Island, uttnyttjar de stora vågorna som föregår orkanen Florence. Bild: EPA-EFE/CJ GUNTHER USA,Orkanen Florence,storm,orkaner,Rhode Island,surfing,Newport,Surfare

Medlem av surfpossen

Maj år 2020, Hangö Tulludden, eftermiddag.

Jag hade länge en uppfattning om att vågsurfing inte existerade i Finland, att det inte ens var möjligt här, vid vårt lama innanhav.

Men faktum är att surflivet lär ha bubblat på i Finland som en dedikerad subkultur alltsedan kidsen på 80-talet, mer målmedvetet från slutet av 90-talet med Ytterös (Yyteri) stränder i Björneborg som centrum. Just nu blommar det som aldrig förr.

Plötsligt hör jag om andra som surfar, eller som har gjort det utomlands och nu vill testa här.

Via ett tips av en bekant har jag gått med i två WhatsApp-grupper i vår: Surffiposse och Surffinaisia, och jag har köpt mig ett splitternytt surfbräde, en våtdräkt för arktiskt bruk, surfboots och handskar för ett pris jag erhöll från Svenska litteratursällskapet.

Nu ligger de i min bil.

Surffaussimulaattori kauppakeskus Triplassa.
I Finland surfar man på de vågor som finns, och de finns ibland i köpcentrum. Surffaussimulaattori kauppakeskus Triplassa. Bild: Henrietta Hassinen / Yle Tripla,köpcentrum,Böle, Helsingfors stad,köpcentra,surfing

Det var meningen att jag skulle surfa i Finland innan jag skrev den här essän. Eller åtminstone besöka Surf House Helsinki, en slags konstgjord våg i Mall of Tripla i Böle.

Den stängde lämpligt sina dörrar på grund av coronasituationen innan jag fick till det.

Men havet är kvar.

Jag har kört till Hangö för att åtminstone vara geografiskt nära finnsurfen när jag skriver detta.

Jag cyklar till Tullstranden i snöblandat regn.

Här i viken händer det, när det händer.

Det ska blåsa minst 15 meter i sekunden från ost eller sydost, helst i många dagar, informerar mannen i kiosken. Tidigare var det storm på höstarna, numera kan de vara när som helst.

Vågor slår mot strandstenar i Hangö den den 10 december 2014.
Storm utanför Hangö, en av de bästa platserna att surfa på i Finland, ibland. Vågor slår mot strandstenar i Hangö den den 10 december 2014. Bild: Viveka Rabehl. vågor,storm

Idag är vattnet platt. Surfpossen meddelar att de tänker dra till en av spotsen i Östra Nyland där vinden blåser bra. Nu far de. Hela kvällen inkommer meddelanden om hur ljuvligt det var.

Jag sitter inne vid kakelugnen och läser Kem Nunns klassiska surfthriller Tapping the Source från 1984 – som förresten sägs ha varit en av inspirationskällorna till Point Break.

Den dryper av kaliforniskt ljus och suspekta pirer.

Surfandet består till största delen av väntande. Så säger till och med William Finnegan.

Jag väntar vid telefonen. Vid surfböckerna. I drömmarna.

Text: Malin Kivelä

Citatet av William J. Anderson är hämtat ur artikeln ”What the First European to Visit Hawaii Thought About Surfers” av Kat Eschner, Smithsonian Magazine

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje