Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Här på Planet Fun Fun är vi alla dömda, men keep calm och läs Johannes Ekholm

På bilden syns författaren Johannes Ekholm iklädd en gul regnjacka, färggrann t-skjorta och keps. Ekholm står framför en gammal byggnad.
"Planet Fun Fun" är Johannes Ekholms andra roman. På bilden syns författaren Johannes Ekholm iklädd en gul regnjacka, färggrann t-skjorta och keps. Ekholm står framför en gammal byggnad. Bild: Helen Korpak Johannes Ekholm

Världen präglas av klimatkollaps, klasshat och kapitalism, och som tröst erbjuds konst, knark och konspirationsteorier. I Johannes Ekholms roman Planet Fun Fun förenas samhällsanalyser med mysterieberättande i en tankeväckande undergångsguide.

En bil kör in i ett miljökonstverk utanför det nygrundande fotocentret ZCNP i Helsingfors och snart trendar hashtaggen ArtCrash. Inne på centret arbetar konsulten Willy med den ”criticoola alltså critical coola” utställningen ”Power, disrupt”, som ska lyfta fram motstånd mot statsvåld och kapitalism.

Fotocentret ägs av det multinationella företaget Zalgo, som även tillverkar bland annat energidrycker, mediciner, vapen och överlevnadsbunkrar för världens elit.

Redan här blottläggs hur slutet systemet är: Konstnärer som vill kritisera kapitalismen skapar samtidigt värde åt ett multinationellt företag. Bilden blir ännu mer intrasslad och mörk när det visar sig att ett vänstersinnat aktivistkollektiv som misstänks för inblandning i ”ArtCrashen” utsätts för en våldsam polisräd som filmas av centrets stjärnkonstnär och blir en del av utställningen.

Gränsen mellan konst, kroppar, politik och kapital blir allt suddigare, och i den världen försöker romanfigurerna hanka sig fram.

Bevis och konspirationer

Formmässigt är Planet Fun Fun uppbyggd som en samling ”bevismaterial” som påstås ingå i en konstutställning (ytterligare ett ironiskt lager i systemet). Bland annat förekommer transkriberade intervjuer i manusform, där journalisten Susan pratar med Willy, Willys flickvän Linda och aktivisten Timo, samt scener berättade ur tredjepersonsperspektiv. Dessutom inkluderas tidningsurklipp, skärmdumpar och annat bildmaterial.

Susan är romanens nyckelfigur, i och med att hon hänger med personer på fotocentret och i kollektivet genom hela händelseförloppet. I början av boken jobbar hon på en artikel om memes för Teen Vogue, men i takt med att allt spårar ur blir hon besatt av att tanken på att utställningen, ArtCrashen och polisräden hänger samman. Tesen stärks av att internet svämmar över av konspirationsteorier kopplade till Zalgo.

Boken som helhet kunde beskrivas som ett undersökande av konspirationsteorins funktion som tröst i ett samhälle där rättvisa, rim och reson lyser med sin frånvaro. Teorierna svarar mot människors behov att finna mening i tillvaron, men leder samtidigt till förenklingar och felaktigheter som åsamkar ytterligare lidande.

På bilden syns bokpärmen till Johannes Ekholms bok "Planet Fun Fun". Pärmen är svart och titeln är skriven i rosa text och i bakgrunden syns en tegelmur täckt i graffiti
Johannes Ekholm har själv formgett pärmen till sin bok. På bilden syns bokpärmen till Johannes Ekholms bok "Planet Fun Fun". Pärmen är svart och titeln är skriven i rosa text och i bakgrunden syns en tegelmur täckt i graffiti Bild: Förlaget M Johannes Ekholm

Filosofiskt men köttlöst

Lite på samma sätt skildras andra former av tröst som romanfigurerna ägnar sig åt. Hälsokost, kristaller, energidricka, svampar och narkotika – allt beskrivs som olika typer av droger. Som en sorts copingmetoder, men också sätt att ta kontroll – eller ta semester från sitt eget huvud.

Droger och konspirationsteorier intresserar för att dom funkar― s. 223, "Planet Fun Fun"

Till aktivistkollektivets överlevnadsstrategier hör att medvetet göra saker tillsammans, skapa en gemenskap utanför kapitalistiska och statliga institutioner. Något som staten och polisen ser som minst lika farligt och hotande som kriminalitet.

Tankemässigt är det en fröjd att vistas i Planet Fun Fun, just för att den utmanar läsaren att gå i dialog med olika syner på hur livet kan levas. För den som har läst en del antifascistisk teori och kontinental filosofi klingar många formuleringar bekant, och det blir tydligt att Ekholm i flera fall valt att låta teoretiska blinkningar väga tyngre än talspråklig trovärdighet i replikerna. Eftersom det görs genomgående fungerar det hyfsat, med baksidan att det blir mycket ”talande huvuden” och ganska lite kött och blod.

Detta kan i sig ses som en del av konceptet, eftersom boken presenteras som en samling material där alla personers namn har ändrats, och Susan påpekar själv att hon lagt till teoretiska funderingar där det passat. En ytterligare dimension är bokens konstpolitiska ambition att kritisera en ”borgerlig” konstsyn – det sägs rakt ut att runda karaktärer är ett borgerligt påfund.

Här skulle jag emellertid invända att engagerade läsupplevelser inte måste vara förbehållet en viss klass, och gestaltningen i de berättade partierna hade definitivt vunnit på mer substans. Som det är reduceras karaktärerna lätt till funktioner.

Översättning med knölar

Planet Fun Fun utkom på finska redan tidigare i vår, och när jag läste den imponerades jag, liksom när jag läste debuten Rakkaus niinku / Kärlek liksom (2016/2017) av Ekholms förmåga att skriva ledig, smart och rolig dialog, som trots ovan nämnda teoritunghet framstår som väldigt levande. Ekholms bakgrund som dramatiker (känd för bland annat succépjäsen Kaspar Hauser 2014) fortsätter med andra ord att synas på ett positivt sätt.

I den svenska översättningen, signerad Ralf Sandell, finns emellertid en del språkliga knöligheter som bromsar läsningen. Ord som ”njugg” och ”därhän” sticker ut i de repliker där de ingår. De facto är det en utmanande bok att översätta, och i stora partier flyter det på utan problem, men den kreativa frihet som genomsyrar Ekholms finska prosa framstår som betydligt träigare i den svenska översättningen.

Ekholm, som förutom dramatiken också har en bakgrund som grafisk designer, står själv för Planet Fun Funs omslag och visuella uttryck. I och med det framstår helheten mer som en artefakt eller performans än som en ”vanlig” bok.

Det här stärker den metadiskussion om vad litteratur och konst egentligen är, som går som en tråd genom hela romanen – inte minst i det sidospår som handlar om hur en bok helt utan text vinner Finlandiapriset.

På bilden syns författaren Johannes Ekholm klädd i en gul jacka och svart tröja med ett vitt kattmönster på.
Johannes Ekholm. På bilden syns författaren Johannes Ekholm klädd i en gul jacka och svart tröja med ett vitt kattmönster på. Bild: Helen Korpak Johannes Ekholm

Hopp och cynism

Frågor om konsten och litteraturens roll i en politisk kamp går att härleda både till litteraturhistorien och till samtida debatter, till exempel om huruvida författare har ett politiskt ansvar.

”Är den här boken god eller ond?” frågar Susan i slutet och förvägras ett svar, men frågan fångar upp en igenkännbar undran som kan vara fåfängt ängslig, men också genuin hos personer som förstår att det de skriver kommer läsas i relation till samhället.

Det tråkiga med den frågan är att den oftast strandar i individers positionerande. Det gäller också Planet Fun Fun, som emellanåt känns som en lång räcka uttalanden där personerna legitimerar sitt eget förhållande till olika frågor.

Och även om mycket av det som sägs är intressant är det synd att det blir just så proklamerande – även när vänsteraktivisten Timo pratar om att leva i en gemenskap där man värderar svaghet mer än styrka och försöker tänka i omvårdnad istället för konkurrens. Visst får vi några scener med glimtar av hur det livet kan se ut i all sin vardaglighet, men även här känner jag en längtan efter mer gestaltning och mindre föreläsande under romanens gång.

Samtidigt uppskattar jag verkligen att det här är en bok som tvingar läsaren att tänka, och att det är en bok som tar sin roll som bok i världen på allvar. Emellanåt slår det över i ett metakommenterande som fungerar mer garderande än öppnande, men när den är som bäst är Planet Fun Fun en verklig överlevnadsguide (eller undergångsguide) för vår dömda samtid, eftersom den vägrar välja mellan hopp och cynism, utan insisterar på att de kan samexistera.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje