Hoppa till huvudinnehåll

"Inte ska vi nu bråka om småsaker, vi tar det på nytt!"

Mutor, barfotabrottning, äventyr på kontinenten, asbestgruvor och pionjär i den finländska teknologibranschen. Legenderna är många kring Verner Weckman – Finlands första OS-guldmedaljör

Han brottades med bruten fot och käken ur led. Han lurade turkiska myndigheter, klättrade upp för ankarkättingen till ett kabelfartyg och misstänks ha mutat sig till OS-guld. Legenderna är många kring Verner Weckman, den första finländska olympiska mästaren.

Verner Weckman finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

När Verner Weckman föddes i Lovisa i sommarhettan 1882 kunde hans föräldrar knappast tro vilka äventyr sonen skulle få uppleva.

Jordbrukarpojken hörde till de lyckliga vars familj hade råd att ge sin son chans till utbildning. Vyerna vidgades och en ny värld öppnade sig.

Efter folkskolan blev det som 16-åring en flytt till Helsingfors där Weckman 1902 blev student från Svenska lyceum. Det var också under tiden i huvudstaden som han blev intresserad av brottning – på cirkus. Han såg på de vältränade brottarnas föreställningar, och en gnista tändes.

Kring sekelskiftet fick en kroppskultur som hänförde sig till antika Greklands atletiska mansideal också fotfäste i Finland. Intresset för kraftsporter växte och år 1891 grundades den första föreningen: Helsingfors Atletklubb.

Weckman fascinerades av de muskulösa figurerna och anslöt sig till klubben 1903. Med en god grundstyrka som utvecklats i barndomen fastnade musklerna snabbt på 21-åringen.

Verner Weckman poserar.
Verner Weckman bäddade för finländsk brottarframgång i början av 1900-talet. Verner Weckman poserar. Bild: Lehtikuva Verner Weckman

Flydde undan ryska uppbåden

Redan under sitt första år i Helsingfors Atletklubb ställde novisen Weckman upp i de finländska brottningsmästerskapen, men de erfarna brottarna visade sig ännu vara övermäktiga.

– Jag tog överraskande segrar, men fick också ordentligt med stryk. Det var ändå bra lärdomar för mig, minns Weckman sina första FM-tävlingar i boken Olympiavoittajien testamentti 50 år senare.

Följande år 1904 arrangerades FM i Broholmens cirkusmanege i Helsingfors. Weckman var med igen – den här gången bättre förberedd. Han hade i ett års tid tränat under ledning av Carl Allén. Den inhemska brottningens banbrytare hade fått sin brottarkunskap under studieåren i Tyskland och själv vunnit FM-guld 1899 och 1900.

Weckman hade under Alléns ledning snabbt utvecklats till en skicklig brottare och segrade över alla sina motståndare i klassen över 70 kg. I finalen mötte han den kända styrkelyftaren Verner Järvinen och vred ner även honom.

Järvinen och Weckman kom båda att skriva olympisk historia två år senare.

Verner Weckman brottas.
Verner Weckman skulle komma att bli en stor brottningsprofil. Verner Weckman brottas. Bild: Brottningsförbundet / All Over Press Verner Weckman

Verner Weckman hade vid det här laget inlett ingenjörsstudier vid Polytekniska skolan, men liksom många unga män i storfurstendömet Finland på den tiden motsatte han sig de obligatoriska uppbåden till ryska armén.

För att undvika uppbåden flyttade Weckman i slutet av 1904 till Tyskland för att fullfölja sina studier vid den högt skattade Tekniska högskolan i Karlsruhe.

Han tränade allt hårdare. Varje dag steg Weckman upp klockan sex för att utföra sina dagliga träningsrutiner. En halv timme gymnastikövningar framför spegeln uppföljdes av en rask morgonlänk innan dagens egentliga brottningsträning började. På kvällen avrundades dagen ännu med rodd på floden Rhen.

Enligt egen utsago var tillvaron mycket karg trots det aktiva idrottslivet. Morgonmålet bestod av fyra råa ägg som sköljdes ner med en liter mjölk. Det betyder att Weckman under sitt första år i Tyskland skulle ätit över 1400 ägg och druckit 365 liter mjölk ...

Oavsett om dieten var sann eller inte så var träningen effektiv. När VM 1905 gick av stapeln i Duisburg var Weckman överlägsen i tungviktsklassen. Detta trots att han berättat att han fått käkbenet ur led mitt under finalen. Med ett hårt knytnävsslag slog han själv käken på plats och knep segern.

Invigningen av OS i Aten 1906.
Aten arrangerade de så kallade mellanspelen som tioårsjubileum till de första moderna olympiska spelen i staden 1896. Invigningen av OS i Aten 1906. Bild: ullstein bild / All Over Press Olympiska sommarspelen i Aten 1906

Weckmans kännetecken kom att bli "flygande maran". I flygande maran greppar man motståndarens handled och slänger honom över den egna axeln i golvet. Weckman hade lärt sig greppet av Allén och det väckte förundran bland tyska brottningsexperter.

Enligt dem hade sådana tag endast skådats på cirkusarenor.

Minnesvärd resa till Aten

När de moderna olympiska spelen firade 10-årsjubileum 1906 arrangerades "mellanspelen" i Aten, utan officiell OS-status. Nu blev ett deltagande också aktuellt för storfurstendömet Finland.

Helsingfors Atletklubb (HAK) insåg att Weckman som världsmästare skulle ha god chans att nå framgång. Eftersom det inte ännu fanns någon olympisk kommitté i Finland sköttes anmälning, resor och finansiering på privat väg.

HAK anmälde förutom Weckman tre övriga idrottare till Aten. En av dem var Verner Järvinen som Weckman brottat ner i FM två år tidigare. Järvinens gren var nu diskus. De två övriga deltagarna var mångkamparna Henrik Åhlman och Uno Häggman.

Resan ner kom att bli ett äventyr utan like.

Verner Weckman, Verner Järvinen och Henrik Åhlman, Finlands deltagare i OS 1906.
Finland hade en liten men stark trupp i Aten. Verner Weckman, Verner Järvinen och Henrik Åhlman, Finlands deltagare i OS 1906. Bild: Museiverket Verner Weckman

HAK:s ordförande Axel Liljefors som åkte med som ledare visade sig vara mer intresserad av förnöjelserna än resans egentliga syfte. Redan i Berlin insåg sällskapet att reskassan började sina. Som språkkunnig fick Weckman i uppgift att få alla till Aten, trots sinande resurser.

Weckman lyckades tala till sig en förmånligare rutt som skulle föra kvintetten via Österrike-Ungern till Serbien och därifrån via Turkiet till Grekland. Trots omvägen skulle de hinna till Aten i tid.

Men i Turkiet blev det stopp. De turkiska gränssoldaterna hade svårigheter att tyda resenärernas pass. Här behövdes igen världsvane Weckmans hjälp. Efter långa diskussioner hade han fått de turkiska myndigheterna att tyda finländarnas pass. Eller åtminstone tro att de gjort det.

Det enda soldaterna hade förstått var när och var passen beviljats. För till exempel Verner Järvinens del betydde det "augusti" och "Nikolaistad" (Vasas officiella namn 1855–1917). Därmed blev Järvinen i alla turkiska handlingar namngiven August Nikolaistad.

Weckman hade dessutom ytterligare ett äss i ärmen. Eftersom Järvinen var konduktör till yrket passade Weckman på att i diskussionerna med turkarna befordra Verner Järvinen till generalsekreterare för Finlands järnväg. Med en så hög ämbetsman i gruppen fortsatte resan utan några som helst bekymmer.

Problem vid invägning ledde till barfotabrottning

I Aten uppenbarade sig nya problem. Vid invägningen överskred Weckman med knapp marginal viktgränsen till klassen 85 kg. Men han blev inte rådlös utan bad funktionärerna vänta ett ögonblick medan han sprang tillbaka till natthärbärget för att hämta de tunna brottartrikåerna. Det tilläts han göra.

Efter att ha löpt fyra kilometer i hettan, dessutom med några stopp på grund av lös mage, var han tillbaka vid vågen. För säkerhets skull tog han ännu av sig brottarskorna innan han steg upp på nytt. Han klarade viktgränsen.

Det medförde ändå ett bekymmer. Enligt reglerna var man tvungen att brottas i samma utrustning som man bar vid invägning. Det betydde att Weckman fick slänga skorna och tävla barfota.

Brottning under OS i Aten 1906.
Brottningsmatcherna i Aten avgjordes på en segelduk som bretts ut över den lösa sanden. Brottning under OS i Aten 1906. Bild: ullstein bild / All Over Press Olympiska sommarspelen i Aten 1906

Brottningsarenan var liksom i antikens spel en sandplan. Matcherna gick i fin sand under bar himmel i gassande solsken och utan tidsbegränsning.

Att svettiga rulla runt i den mjuka sanden tilltalade inte deltagarna. Efter högljudda protester från idrottarna gick arrangörerna med på att lägga ett segeltyg över sanden. Det här var en räddning för Weckman som barfota hade fått vara rädd att bränna fötterna på den heta sanden.

Inte ska vi nu bråka om småsaker, vi tar det på nytt!― Verner Weckman

I Weckmans klass deltog 18 brottare. Det visade sig att de övriga var så gott som chanslösa mot finländaren. På den tiden avgjordes alla matcher under en och samma dag. På tre timmar hade Weckman brottat ner fem motståndare trots att han stukat foten under en av de första dusterna.

Historien om den stukade foten levde sitt eget liv och i senare intervjuer berättar Weckman att foten varit bruten. Om det var att krydda till historien eller om det berodde på ett missförstånd på grund av Weckmans relativt svaga kunskaper i finska förblir oklart.

Hur som helst gick Weckman obesegrad ända fram till finalen där han fick emot sig den österrikiska mästaren Rudolf Lindmayer.

– I grekisk-romersk brottning på den tiden fanns det bara ett sätt att vinna matcherna, det var att få motståndaren på rygg så att hans axlar var i marken. Ofta drog matcherna ut till långa duster som kunde pågå i timmar, men alla mina motståndare var på rygg på mindre än fyra minuter, minns Weckman i en radiointervju med Enzio Sevón från 1961.

I finalen tog det inte heller mer än tre minuter innan Lindmayer låg på rygg. Domarna ringde i klockan som tecken på att matchen var över. Men den österrikiska mattdomaren var av annan åsikt och protesterade högljutt. Då gav sig Weckman in i diskussionen.

– Inte ska vi bråka om sådana småsaker, vi tar det på nytt!

Brottarna stegade på nytt in på segeltyget och tog om guldkampen. Det tog inte mer än sju sekunder innan Lindmayer låg på rygg. Klockan ringde, men den här gången släppte Weckman inte taget. Han sade:

– Jag släpper inte förrän den där herrn (den österrikiske domaren, red. anm.) kommer hit och med händerna känner efter och konstaterar att det är färdigt.

Den här gången kunde inte mattdomaren göra annat än utlysa Weckman till vinnare. Till saken hör att den grekiska kungen Georg I av Grekland stod bredvid och vek sig dubbel av skratt då den snopna österrikiske domaren hamnade gå fram och handgripligen konstatera att Lindmayer var besegrad.

Förutom guldet i den egna viktklassen tog Weckman också brons i grenen där klassegrarna möttes. Verner Järvinen vann guld i antik diskuskastning och brons i diskus. Mångkamparna Henrik Åhlman (senare Heikki Pennola) och Uno Häggman (senare Uuno Tuomela) deltog i flera grenar. Häggman var som bäst fyra i femkamp och Åhlman femma i stav. Reseledaren Axel Liljefors koncentrerade sig mest på Atens sevärdheter.

Därmed blev Verner Weckman den första finländaren att vinna ett OS-guld, som för övrigt också var Rysslands första. Men OS-guldet är som sagt prytt med en asterisk. Detta i och med att Atenspelen 1906 inom den internationella olympiska kommittén aldrig fått officiell OS-status.

Det krävdes en ny triumf för att sudda ut alla frågetecken.

Mot OS i London

Där som mellanspelen i Aten gick ganska obemärkt förbi för den breda massan i Finland var OS i London 1908 en annan femma. Idrotten och idrottsintresset hade vuxit explosionsartat då föreningsverksamheten kommit igång.

I och med att förryskningspolitiken nu också gick in i en ny strängare fas kom idrotten att ha en viktig roll i kampen mot förtrycket. Idrott blev en viktig del av det nationalistiska idealet.

Finland sände en trupp på 65 man till London. Om resan till Aten blev ett äventyr var resan till London mer av en plåga.

Finländarna färdades med ångfartyget Polaris med en maxfart på 13 knop. Nordsjöns stormar var grymma mot skeppet. Resan kom att ta sex dagar – dubbelt längre än beräknat – då ett motorhaveri ledde till att marschfarten halverades.

Största delen av truppen led av sjösjuka och många steg i land i Hull på darriga ben. Till London hann man med några timmars marginal innan öppningsceremonierna.

Verner Weckman.
Weckman höll för trycket. Verner Weckman. Bild: Ateljé Ståhlberg Verner Weckman

Weckman hade sällskap av fyra finländska brottare i London. Tre av dem tävlade i klassen 93 kg: Jussi Kivimäki, Yrjö Saarela och Verner Weckman. Kivimäki föll ur redan tidigt, men Saarela och Weckman fällde man efter man.

Inte heller nu klarade sig Weckman utan skador. I en av matcherna gick nyckelbenet ur led och rycktes loss från skulderbladet. Två läkare rådde honom att sluta, men Weckman var envis.

Trots smärtan fortsatte han brottas och tog sig till final – mot landsmannen Saarela.

Guld med mutor?

Finalen den 22 juli 1908 mellan Weckman och Saarela var en kamp mellan en fem före färdig ingenjör och en husbonde från Norra Österbotten. På spel stod äran att få vara den första finländaren att officiellt vinna OS-guld. Den första medaljen hade Verner Järvinen tagit några dagar tidigare genom brons i diskus.

I finalen krävdes två segrar för guld. I den första kampen satte Saarela lätt Weckman i brygga och tog segern. I den andra var Weckman bättre. Allt skulle avgöras i en tredje och avgörande duell.

Den blev en riktig långkörare – och något förbryllande tillställning.

I sexton långa minuter vaggade herrarna runt på mattan, ständigt diskuterande med varandra. Bara fåtal försök till avgörande kom innan Weckman fick ett grepp och slängde Saarela på rygg vid tiden 16.10.

Finalen i London 1908 mellan Verner Weckman och Yrjö Saarela. Segraren Weckman blev den första finländska olympiska guldmedaljören.

Verner Weckman tog hem OS-guldet. Det första i historien av en finländare och samtidigt också Rysslands första officiella OS-guld.

Men hur gick det egentligen till? Under senare år florerade rykten om att Weckman mutat Saarela att lägga sig.

Heikki Lehmusto, som själv deltog i brottning och gymnastik i London, har berättat att Saarela avslöjat överenskommelsen för honom. Varken Saarela eller Weckman kom någonsin att bekräfta historien. Yrjö Saarela fick sitt OS-guld i Stockholm fyra år senare.

Asbestgruvor och chef för kabelfabriken

Efter OS-guldet i London lade Verner Weckman av med brottningen och inledde en imponerande karriär som industriledare. År 1909 anställdes han som teknisk chef vid asbestgruvor vid Uralbergen i Ryssland. Där stannade han i tolv år.

– Jag trivdes med jobbet i Ural. Det arbetade 25 000 personer vid gruvorna. År 1921 blev jag evakuerad från området på grund av det politiska läget med inbördeskriget i Ryssland, berättar Weckman i radiointervjun från 1961.

Väl hemma i Finland blev Weckman anställd som teknisk chef för Finska Kabelfabriken. 1937 utsågs han till verkställande direktör, en post som han innehade fram till sin pensionering 1955.

Arvo Himberg, Onni Sirenius och Verner Weckman.
Weckman hade efter karriären förtroendeuppdrag i brottningsförbundet. Arvo Himberg, Onni Sirenius och Verner Weckman. Bild: Arto Savolainen / brottningsförbundet Verner Weckman,Arvo Himberg,Onni Sirenius

Weckman höll sig i god fysisk form också efter den aktiva karriären – vilket han bevisade under ett jippo för personalen 1938. Den atletiska vd:n klättrade endast med armkraft upp för ankarkättingen på kabelfartyget som lade ner den nya sjökabeln mellan Finland och Sverige.

Under Weckmans ledning fick Kabelfabriken i och med krigsskadestånden ett enormt uppsving. Under förhandlingarna om varuleveranser till Ryssland kom hans ryska kontakter väl till hands.

Under Weckmans tid byggdes även Kabelfabrikens nya fabrik i Gräsviken i Helsingfors och 1953 förlänades han med titeln bergsråd. Kabelfabriken kom senare att bli en del av Nokiakoncernen.

Verner Weckman dog 85 år gammal 1968. Med sig i graven tog han många obekräftade historier – även hemligheten om det historiska OS-guldet i London.

Brottare Verner Weckmans minnesplats
Verner Weckmans minnesmärke i Lovisa. Brottare Verner Weckmans minnesplats Bild: Yle/Jeanette Winberg Lovisa,Verner Weckman,Matti Haupt,finlands första olympiska guldmedaljör

Verner Weckman kommer in på placering fem i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Källor: Ingmar Björkman: Banbrytare (2009), Martti Jukola: Suuri Olympiakirja (1952), Antti Rantamaa: Olympiavoittajien testamentti (1954), Enzio Sevón: radiointervju för Yle (1961), Idrottsmuséet i Helsingfors, Finlands nationalbiografi.