Hoppa till huvudinnehåll

Min nakna barndom har gett mig ett naturligt förhållande till min egen kropp – ändå har jag påverkats av en skönhetsnorm som känns skoningslös

podcasten Min galna mamma
På 1970-talet när jag var liten hade vi ett ganska naturligt och okomplicerat förhållande till nakenhet i familjen jag växte upp i. podcasten Min galna mamma Bild: Alexandra Stjernberg Mamma,vivi vesterinen

Det finns inga dåliga kroppar, bara dåliga kläder, säger min dotter Vivi i dagens avsnitt av podden Min galna mamma, som handlar om nakenhet och kroppspositivism.

Jag välkomnar kroppspositivismen med öppna armar och önskar att rörelsen kommit igång tidigare.

I veckans avsnitt av Min galna mamma berättar Vivi hur det kändes att växa upp med en naken mamma där hemma och hur det påverkat hennes egen kroppsbild.

Kroppar är olika och vi tilldelas de kroppar vi har vid födseln beroende på hurudana gener vi har.

Vi kan inte rå för hurudan form eller färg våra kroppar har, hur långa vi är eller hur finlemmade eller robusta vi är till vår kroppsbyggnad.

Lite kan vi justera hur vi ser ut genom sunda levnadsvanor.

Men det som är säkert är att också om jag levde svältkur i månader och tränade dag och natt skulle min kropp inte se ut som fotomodellernas – inte när jag var ung och ännu mindre nu när jag är medelålders.

Från min barndom på 1970- talet minns jag att vi alltid var nakna på somrarna.

Vi simmade nakna och hade aldrig badkläder på lande. Jag minns också att vuxna var mer eller mindre nakna och jag tyckte aldrig att det var konstigt. Det vara bara bekvämt när inget spände eller skavde på huden.

Det finns foton där jag och mina systrar annars var nakna men hade underbyxor på huvudet eftersom min mamma var rädd för att vi skulle få solsting. Småbyxor fanns alltid till hands att skydda huvudet med.

I min ungdom fanns inga rödhåriga skönhetsikoner och när jag blev äldre skämdes jag särskilt på somrarna över min blekfeta och fräkniga hy som aldrig blev gyllenbrunt solbränd, bara bränd.

Jag kände mig också fet och klumpig och jag ogillade skolgymnastiken om man skulle klättra rep eller hoppa bock. Jag ogillade också lagsporter, eftersom jag inte gillade att springa fort för då kunde jag få astma.

När jag ser bilder från min barndom undrar jag varför jag kände mig så fet, på bilderna ser jag inte fet ut. Egentligen har jag aldrig varit särskilt överviktig. Förutom kanske nu. På min 50 års-granskning står det att jag är lite överviktig, eftersom jag vägrade ställa mig på vågen.

Det har jag inte gjort på över sju år. Jag tycker att det känns onödigt att väga sig hela tiden.

Mina byxor berättar nog sanningen om hur det står till med min kroppsvikt och nu är jag lite rund och använder helst harembyxor.

Men min kropp fungerar bra. Jag har inte ont, jag yogar regelbundet, har goda magmuskler och orkar gå hur långa hundpromenader som helst.

När jag var som smalast under min utmattningsdepression hade jag konstant ont för att min kropp var så spänd. Min puls var för hög för att jag var så stressad och min nacke var i lås.

Men jag fick komplimanger för att jag var så slank och fräsch.

Vivi säger att det borde vara förbjudet att kommentera andras kroppar. Hon säger också att vi ska sluta ge komplimanger åt folk som har gått ner i vikt.

Enligt henne ska vi helt enkelt strunta i hur våra egna och andras kroppar ser ut.

Heidi och Vivi sitter i badrockar i soffan med håret invirade i handdukar.
Det viktigaste för mig i dag är att min kropp inte värker och att jag kan koppla av. Heidi och Vivi sitter i badrockar i soffan med håret invirade i handdukar. Bild: Alexandra Stjernberg familj,vivi vesterinen

Podden Föräldrasnack hyllar den här veckan Svenskfinlands mammakroppar och efterlyser foton av vanliga mammors kroppar.

Genom att samla in berättelser och bilder vill Rebecka och Carro avdramatisera det som känns jobbigt och efterlyser en diskussion om allt som händer med kroppen under och efter graviditet.

Det är nämligen allt från hemorrojder, hängig hud och bristningar till åderbråck tjocka som korvar.

Mina ben var efter tre förlossningar fulla av smärtsamma åderbråck som stack som knivar i benen varje morgon och kunde fortsätta plåga mig hela dagen.

Men på offentliga hälsovården vägrade man operera mina åderbråck. Läkaren förklarade för mig att de bara är en estetisk åkomma och hänvisade mig till privata sektorn.

Jag uppmanades ändå att ta hand om problemet eftersom åderbråck kan leda till svåra sår.

Jag blev rasande på läkaren och skrek att jag med min kropp försett vårt fosterland med tre dugliga skattebetalare och att jag vägrar avlägsna mig från mottagningen om jag inte får en tid till operationskön.

Jag blev opererad ett halvt år senare. Men det är fel att kvinnor måste slåss för sin rätt att få hjälp med åkommor som kommer till på grund av havandeskap.

Med åldern har jag fått mer fokus på hur min kropp mår än hur den ser ut. Och jag är tacksam över att min kropp varit så frisk och fungerat så bra.

Min livmoder bråkade visserligen så mycket att den opererades bort, men före det hann den ge mig tre ungar.

Min lite överviktiga 52-åriga kropp kan fortfarande dansa salsa, springa, göra yogaövningar och promenera i skogen. Så jag skulle vara ganska knäpp om jag vid det här skedet klagade på rund mage och dubbelhaka.

Jag förhåller mig fortfarande lika positiv till nakenhet som förr, men med tiden har jag också lärt mig att ta hänsyn och förstå att alla andra inte förhåller sig lika okomplicerat till sin eller min nakenhet som jag.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP