Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: I epidemins kölvatten – pjäsen Torbjörn Live utforskar den digitala teaterns möjligheter i ett hetsigt rymningsspel

En man med glasögon bland text.
Alex Holmlund befinner sig fysiskt i Närpes och hans motspelare i en annan stad under den interaktiva livesändningen. En man med glasögon bland text. Bild: Henrik Gullmets Hangö teaterträff

I bland har det sagts att svårigheter är det som effektivast triggar igång förändringar. Frågan är om pjäsen Torbjörn Live någonsin hade sett dagens ljus om det inte varit för covid-19.

Hela föreställningen som visades på Hangö teaterträff – i år är enbart digital – är skräddarsydd och skapad helt utifrån epidemins premisser.

Föreställning har alltså inte gjorts tidigare under året med tanke på Hangö teaterträff och nu anpassats till den nya situationen.

En hög mast i Närpes

Målsättningen under hela processens gång har varit att samtliga medarbetare skulle kunna arbeta med föreställningen helt och hållet på distans.

Under lördagens premiär spelade skådespelaren Ole Öwre på distans från Helsingfors, medan skådespelaren och huvudrollsinnehavaren Alex Holmlund befann sig i Närpes, där en 18 meter hög mast monterats upp på gårdsplanen för att säkerställa överföringen.

Pandemin Tiara gör entré

Alex Holmlund har under våren befunnit sig på sin hemgård i Närpes. Det också det som är utgångsläget för pjäsen som handlar om en ung man som återvänder till sitt barndomshems när pandemin Tiara gör entré. I sitt pojkrum drabbas han först av passivitet.

Igenkänningsfaktorn är hög i nuläget. Pjäsens huvudperson har uppenbara problem med att kunna distansarbeta effektivt och i en fartfylld pjäs där grubblerier, existentiella frågor, bristande självförtroende och känslokontroll hotar ta över verkligheten, tvingas Torbjörn konfrontera sina inre spöken.

Det sker i ett sammelsurium av drömska upplevelser, animerade gäckande kalkoner och en lurvig björn som tränger sig in i den annars skyddade tillvaron i pojkrummet.

Här delar de skärm med varandra och nu visas influenser från en retroliknande spelvärld, en tillvaro som påminner om ett rymningsspel i ett Escape room.

Världen hotar att gå under. Räddas det som räddas kan. Men hur gör man när ångesten tar vid och hyperaktiviteten hotar ta makten?

Publiken kan styra via zoom

Den trettio minuter långa pjäsen är en interaktiv berättelse där publiken delvis kan styra innehållet genom Zoom där åskådarna uppmanas att ge korta uppmaningar till Torbjörn.

När pjäsen slutar har över hundra kommandon skrivits och många har beaktats under pjäsens gång.

Stundvis känns interaktiviteten aningen krystad och lite övertydligt uppmanande.― Camilla Lindberg

I bakgrunden fanns Joel Forsbacka som läste chatten i realtid och delgav skådespelaren vissa kommandon via trådlösa hörlurar.

Animeraren Henrik Gullmets klippte och skötte själva live-editeringen. I teamet fanns också Dennis Storhannus, pjäsens fotografiska öga och bollplank.

Om man är ovetande om att föreställningen faktiskt är en liveuppvisning finns det nog en uppenbar risk för att den inte håller i sig.

Långa utdragna improvisationsscener där huvudsrollsinnehavaren håller i gång med nonsensinnehåll i väntan på kommandon är ett faktum.

Men när de väl kommer går pjäsen vidare. De olika kommandona kan vara av kategorin ”hunden åt upp den”, ”öppna den vänstra dörren! ” och så vidare.

Bäst fungerande i sitt live-koncept

Ibland känns det onekligen som om pjäsen inte står på egna ben, utan har gjort sig helt beroende av publiken.

Interaktiviteten blir ett självändamål och rätt ofta den yttersta framåtdrivande kraften. Men kanske räcker det i den här nya formen av digitala experiment.

Om man däremot går in i pjäsen som en medspelare på planen och deltar i kommandogivningen, öppnar sig sannolikt en helt annan värld som påminner om en blandning mellan ett gammalmodigt tv-spel och fördomsfri improvistationsteater.

Pjäsen är ett intressant experiment som prövar ny teknik under en tid av distansering, men pjäsen är utmanande för koncentrationen.

Det finns många saker att hålla reda på. Själva pjäsen, chatten, men också de stora textrubrikerna som emellanåt fyller skärmen och uppmanar publiken att delta med orden: Vad ska Torbjörn göra nu?

Stundvis känns interaktiviteten aningen krystad och lite övertydligt uppmanande.

Samtidigt finns här något av en återgång till den tidiga teatern där det var fullt gångbart och alldeles riktigt att publiken högljutt kommenterade pjäsen, eller rentav bad om en upprepning av en enskild scen.

Vad som är nytt och vad som egentligen är gammalt inom konsten kan och bör diskuteras.

Läs också