Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Dags för alla tiders svarta All Star-lag – bristen på kandidater till kedjeledare vittnar om djupt inrotade och ruttna attityder

Jarome Iginla.
Jarome Iginla är kanske den bästa svarta spelaren i NHL genom tiderna. Jarome Iginla. Bild: All Over Press Jarome Iginla

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar kolumnen bakåt i NHL-historien. I juni 2020 känns det som hög tid för att hylla de svarta spelarna i en liga – och sport – som tyvärr antagligen hör till de ”vitaste” av alla. Tanken var att plocka ut ett All Star-lag med alla tiders bästa svarta spelare – känslan blev seriöst olustig när det var dags att välja center.

Willie O’Ree gick säsongen 1957/58 till historien som den första svarta spelaren i NHL. Boston Bruins-ytterforwarden spelade totalt 45 matcher i NHL säsongerna 1957/58 och 1960/61 och noterade sammanlagt fyra mål och tio assist på 43 matcher.

O’Ree var med andra ord en anonym NHL-spelare, men han öppnade dörren i alla fall på springa till en liga och sport som ännu i dag är en utpräglat ”vit” sport – något som bland andra San José Sharks forward, Evander Kane, uppmärksammade för några dagar sedan.

Kane har personligen fått höra att han borde ha hållit sig till basket och han samt många andra har berättat om att det är långt ifrån självklart att som svart känna sig speciellt välkommen i hockeyvärlden.

Evander Kane jonglerar med pucken.
Evander Kane. Evander Kane jonglerar med pucken. Bild: All Over Press Evander Kane

Samhällets socioekonomiska struktur har såklart en direkt inverkan på vilka betalningsbelagda hobbyer som barn börjar med – och ishockey är en dyr sport. Speciellt i USA kommer hockeyspelarna oftast från den vita välbärgade medelklassen.

Dessutom finns det kulturella aspekter som påverkar ishockeyns popularitet bland den svarta befolkningen.

Ändå är den en rejäl överraskning att den totala mängden svarta nordamerikaner i NHL under ligans dryga hundra år är färre än 120 stycken (jämförelsevis: 200 finländare har spelat i NHL sedan 1976). Det finns trots allt en god bit över 40 miljoner svarta i USA och cirka 1,2 miljoner i Kanada.

Då är det såklart lätt att hänvisa till hur ”kanadensisk” hockeyn fortfarande är och att den svarta populationen i ishockeyns hemland är bara kring 4 procent av landets befolkning.

Men den förklaringen duger inte.

Till exempel i Kanadas herrlandslag i fotboll (soccer) är 19 av bruttotruppen på 44 svarta, en stor del av Kanadas bästa friidrottare är svarta och så vidare. Att ishockeyn är en "vit fläck" kan inte vara en slump. Inte ens fast konkurrensen inom landets populäraste sport är grym.

Trängsel till All Star-laget

Det finns ändå många verkligt bra All Star-kandidater bland de svarta NHL-spelarna. Och trots att de representerar olika länder, så känns det just nu på sin plats att ta ut ett svart NHL-stjärnlag.

Position för position är det högkvalitativa alternativ som gäller – nästan hela vägen.

Ser man på kandidaterna till lagets sista lås finns det många väktare med långa NHL-karriärer: Ray Emery (2002–2015), Kevin Weekes (1997–2009), Fred Brathwaite (1993–2004) och såklart Grant Fuhr (1981–2000).

P.K. Subban.
P.K. Subban. P.K. Subban. Bild: Adam Lacy/CSM/Shutterstock/All Over Press P. K. Subban

Om de två backpositionerna tävlar en verklig elitrio: P.K. Subban (aktiv), Seth Jones (aktiv) och Dustin Byfuglien (aktiv?). Dessutom är till exempel Darnell Nurse på väg mot en fin karriär och Francis Bouillon (1999–2014) var en klippa i många år.

Svarta ytterforwards med fina karriärer på gång eller bakom sig finns det gott om: Dirk Graham (1983–1995), Jarome Iginla (1996–17), Wayne Simmonds (aktiv), tidigare nämnda Evander Kane, Kyle Okposo (aktiv) och såklart killen som avgjorde VM-guldet 2003, Anson Carter (1996–07).

Chocken

Sedan blir det dags att kolla centeralternativen – och då stirrar undertecknad på datorns skärm med förvåningens finger i häpnadens mun. Hittar sammanlagt sju stycken svarta spelare som uppges vara centerforwards bland alla spelare som någonsin figurerat i en NHL-match.

Inget av namnen säger någonting och ingen av de här sju har gjort egentligen någon som helst NHL-karriär. Endast André Deveaux (2008–12) och Nathan LaFayette (1993–99) verkar dessutom ha spelat som centrar i NHL – i sammanlagt 218 matcher.

Centern är femmans ledare, speluppbyggandets taktiska hjärna och på många sätt den mest respekterade utespelaren inom ishockeyn. En center börjar utvecklas som junior och det är tränarnas personliga preferenser som besluter vem som körs in på den stigen.

Därför är det långt ifrån en bagatell att det inte finns en enda betydande svart center i ishockeyns historia – och nutid. Det vittnar om bakomliggande attityder och färdigt stöpta roller då det gäller svarta hockeyspelare.

En olustig parallell till USA:s populäraste sport, amerikansk fotboll, och den mäktiga proffsligan NFL ploppar upp i medvetandet.

”Vi ses inte som passare, utan som idrottare”

Quarterbacken, spelfördelaren, är den centrala rollen inom amerikanska fotboll. Den vinnande quarterbacken är ledaren på planen som med geniala passningar sliter sönder motståndarnas försvarslinjer och ofta ses i grenens hemland som ett taktiskt och analytiskt geni.

Det var länge en position för bara vita NFL-spelare. 1968 var Denver Broncos första lag att starta med en svart quarterback – då var redan en dryg tredjedel av alla NFL-spelare svarta.

Det tog fram till 2017 innan alla NFL-lag spelat med en svart quarterback. New York Giants var den sista "vita ön". Fortfarande är ändå cirka 80 procent av NFL:s startande quarterbackar vita. Samtidigt är cirka 70 procent av samtliga NFL:s spelare svarta.

Michael Vick.
Michael Vick. Michael Vick. Bild: Jeff Kowalsky / EPA-EFE / All Over Press Michael Vick

2001 blev Michael Vick den första svarta quarterbacken att väljas som etta vid NFL:s årliga reserveringstillfälle.

Vick har senare beskrivit de underliggande attityderna som fortfarande gäller för de – i proportion till spelarmängden – uppseendeväckande få svarta spelfördelarna i NFL: ”A lot of us aren't viewed as passers – we're viewed as athletes. I think it's unfair and unfortunate” (Många av oss ses inte som passare, utan som idrottare. Jag anser det vara både orättvist och sorgligt).

Skalar man bort den politiskt korrekta formuleringen, så lyfter Michael Vick fram de djupt inrotade och dåligt undangömda ruttna attityderna som lever vidare: en svart spelare – ett svart barn – ges en viss roll helt rutinmässigt: en stämpel med första ögonkastet.

Och det – vill jag påstå – är ett problem som ishockeyn inte ännu ens ha börjat skrapa på ytan. Rasistiska ord från publiken, tränare och andra spelare kan man handgripligen bestraffa. Det första steget på en hockeyjuniors spelarstig är mycket svårare att komma åt.

Quinton Byfield – den första i sitt slag

Till NHL har fortfarande ingen svart hockeyspelare reserverats som etta och som sagt finns det i dag som är inte en enda svart NHL-center som gjort en nämnvärd karriär.

Sudbury Wolves-centern Quinton Byfield från Ontario blir med stor sannolikhet den första åtminstone på den ena punkten: juniorvärldsmästaren från förra årsskiftet kommer att spela som center i NHL i många år. Dessutom lär han bli en riktigt stor stjärna.

Quinton Byfield i farten mot Anttoni Honka.
Quinton Byfield i farten mot Anttoni Honka under senaste JVM. Quinton Byfield i farten mot Anttoni Honka. Bild: CTK Photo/Petr Sznapka/All Over Press Anttoni Honka,Quinton Byfield

När det här årets reserveringstillfälle någon gång äntligen blir av, så kommer Byfield att draftas som tvåa efter Alexis LaFrèniere, därmed blir han första center att ropas upp.

Samtidigt går han till historien som den första svarta spelaren att väljas bland de tre första. Såhär långt är det Evander Kane och Seth Jones som toppar den listan – Kane gick som fyra år 2009 och Jones med samma reserveringsnummer fyra år senare.

NHL:s svarta All Star-lag

Då är det dags att återkomma till den här kolumnens ursprungliga idé – ett alla tiders All Star-lag bestående av NHL:s svarta spelare:

Målvakt: Grant Fuhr (1981–2000)
En av världens genom tiderna bästa målvakter. Femfaldig Stanley Cup-vinnare, NHL:s bästa målvakt 1988 – första svarta spelare att vinna ett individuellt pris. Kanada Cup-vinnare 1987 och turneringens All Star-målvakt. Valdes in i Hockey Hall of Fame 2003.

Backar:
P.K. Subban (aktiv)

Säsongen 2012 /13 blev Subban första svarta spelare att vinna Norris Trophy som ligans bästa back. Följande år var han med i Kanadas guldlag i OS 2014. Dubbel juniorvärldsmästare är Subban också.

Dustin Byfuglien (aktiv? Har inte spelat sedan våren 2019)
Jätten på 196 cm och cirka 120 kg vann Stanley Cup som forward med Chicago Blackhawks 2010, men bytte därefter om till att spela som back. Den fysiskt mest dominerande backen i NHL som kan / kunde avgöra matcher på många sätt.

Ytterforwards:
Dirk Graham (1983–1995)

Första svarta utespelare att vinna ett individuellt pris: Selke Trophy 1991. Första svarta spelare att utnämnas till lagkapten: 1989 i Chicago Blackhawks. Vann Kanada Cup med Team Canada 1991. Första svarta chefstränare i NHL: säsongen 1998/99.

Jarome Iginla (1995–2017)
Första och enda svarta spelare att vinna NHL:s poängliga (Art Ross, 2002). Första och enda svarta spelare att vinna NHL:s skytteliga (Rocket Richard, 2002 och 2004) OS guld 2002 och 2010, etta i World Cup 2004, VM-guld 1997, JVM-guld 1996 och 1997.

Center:
Quinton Byfield

Juniorvärldsmästare 2020. Blir första svarta spelare att reserveras som draftens första center. Blir första svarta spelare att reserveras bland de tre första. Blir första svarta stjärncenter i NHL?

Kedjeledaren är ett symboliskt val: 17-åringen blir förhoppningsvis den dynamitladdningen som öppnar ögon och spränger unkna attitydkonstruktioner i spillror.

Tack för att du läste.

Källor: The quardian.com, espn.com, nhl.com, hockeywriters.com, dailyhive.com, wikipedia

Läs också