Hoppa till huvudinnehåll

De estniska diplomaterna i Finland började från noll: "Vi visste inte hur man skulle göra"

Estlands konsul Kulle Raig skriver ut de första visumen 5.9.1991.
Estlands nyblivna konsul Kulle Raig skriver ut de första visumen den 5 september 1991, en vecka efter att de diplomatiska relationerna återupprättats. Visum nummer 1 gick till översättaren Eeva Lille. Estlands konsul Kulle Raig skriver ut de första visumen 5.9.1991. Bild: Kulle Raigs arkiv/Tuglas-seura Estland,konsul,Kulle Raig

Finland och Estland har den här veckan firat att det gått 100 år sedan länderna upprättade diplomatiska relationer.

Relationerna låg i malpåse under den sovjetiska ockupationen av Estland, men återupptogs 1991. Då måste de nya estniska diplomaterna lära sig allt från början.

– Vi visste ingenting om hur man gör, säger Estlands första efterkrigstida konsul Kulle Raig till Svenska Yle.

Hundraårsjubileet markerades officiellt i måndags, då utrikesministrarna Pekka Haavisto och Urmas Reinsalu undertecknade en kopia av dokumentet från 1920 vid ceremonier i Helsingfors och Tallinn.

Haavisto skrev på kopian på Estlands ambassad i Helsingfors och hans estniska kollega Reinsalu gjorde det på Finlands ambassad i Tallinn.

Utrikesminister Pekka Haavisto skriver på en kopia av Finlands erkännande av det suveräna Estland från 1920.
Pekka Haavisto undertecknar dokumentet på den estniska ambassaden i Helsingfors. Det var tänkt att jubileet skulle firas stort, men virusläget satte stopp för det. Utrikesminister Pekka Haavisto skriver på en kopia av Finlands erkännande av det suveräna Estland från 1920. Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto Pekka Haavisto,Estland,diplomatiska förbindelser,Jubileum,Estonian Embassy in Helsinki

Senare på måndagen lade representanter för den estniska ambassaden och UM ned kransar vid bland annat Oskar Kallas och Rudolf Holstis gravar på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Oskar Kallas var Estlands första ambassadör i Finland. Rudolf Holsti var Finlands utrikesminister 1920 och skrev under Finlands erkännande av det självständiga Estland.

Oskar Kallas grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.
Oskar Kallas var gift med den finländska författaren Aino Kallas (f. Krohn). Han dog i exil i Stockholm på flykt undan den sovjetiska ockupationen av Estland. Oskar Kallas grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Bild: Patrick Holmström Aino Kallas,gravar,Estland,Sandudds begravningsplats,Oskar Kallas
Rudolf Holstis grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.
Rudolf Holsti levde sina sista år i USA som föreläsare vid Stanforduniversitetet. Han dog i Palo Alto i Kalifornien. Rudolf Holstis grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Bild: Patrick Holmström utrikesministrar,diplomater,Sandudds begravningsplats,Estland,Rudolf Holsti

Efter bara 20 år blev det dock ett brutalt stopp på både det officiella och det inofficiella umgänget över Finska viken.

Sovjetunionen ockuperade Estland och annekterade landet den 6 augusti 1940. Gränserna stängdes och järnridån gick ned.

Samma dag låstes och förseglades den estniska ambassaden i Brunnsparken av ambassadör Aleksander Warma, vars familj hörde till de estniska familjer som grundade Kabböle i Pernå.

Warma meddelade Utrikesministeriet att han lämnat ambassaden, men var noga med att påpeka att ambassadens verksamhet avbrutits, inte nedlagts.

Nästa dag bröt sig sovjetiska diplomater in och tog byggnaden i besittning. Huset kom senare att bli Bulgariens ambassad, innan Estland fick byggnaden tillbaka 1994.

Estlands ambassad i Brunnsparken i Helsingfors.
Huset i Brunnsparken i Helsingfors var den första estniska ambassad som byggdes enkom för det ändamålet. Estlands ambassad i Brunnsparken i Helsingfors. Bild: Patrick Holmström Estland,ambassad,Estonian Embassy in Helsinki

Under hela slutet av 1980-talet och fram till 1991 hade Estland byggt upp en slags stat i staten inom Sovjet med målet att få åtminstone autonomi. Eventuellt självständighet någon gång. Kanske.

Plötsligt den 19 augusti 1991 kom möjligheten. En grupp gammelkommunister i Moskva sa sig ha tagit makten och förpassat Sovjetledaren Michail Gorbatjov i husarrest.

Stridsvagn på gatan i Moskva.
Stridsvagnar kommenderades ut på gatorna av kuppmakarna. Stridsvagn på gatan i Moskva. Bild: Ullstein bild - White Night Press/Irina Bernst/All Over Press Sovjetunionen,Moskva,stridsvagnar,Augustikuppen
Soldaten på stridsvagn läser ett flygblad.
Alla soldater var ändå inte riktigt övertygade om det var rätt att vara till stöd för kuppen. Soldaten på stridsvagn läser ett flygblad. Bild: Ullstein bild - White Night Press/Irina Bernst/All Over Press Sovjetunionen,Moskva,stridsvagnar,Augustikuppen

De estniska ledarna bedömde ganska snart att kuppförsöket skulle misslyckas och såg sin chans.

På kuppförsökets andra dag sent på kvällen klockan 23.03 den 20 augusti 1991 deklarerar det estniska parlamentet att självständigheten är återupprättad.

Avgörande händelser i Estlands historia

Efter två dagar öppnade Island det diplomatiska spelet och erkände det självständiga Estland. Flera andra länder följde efter och pressen var stor på Finland att göra något.

– Det var frågan om tidtabellen för ett självklart beslut, säger president Mauno Koivistos dåvarande kanslichef Jaakko Kalela till Svenska Yle.

– Vi kunde bara inte missa tåget.

Regeringens utrikesutskott med statsminister Esko Aho i spetsen kallades till presidentens slott söndagen den 25 augusti för möte med president Koivisto.

– Koivisto sa att vi måste kunna ge journalisterna ett svar. De väntar där på slottets gård. Och det svaret kan inte börja med ordet nej.

Koivisto var därmed på en annan linje än utrikesminister Paavo Väyrynen, som fortfarande ville avvakta.

Kanslichefen tryckte på statsministern

Statsminister Esko Aho hade redan inför mötet gjort ett handskrivet utkast till uttalande.

Det konstaterade att Finlands erkännande från 1920 fortfarande är i kraft och att man nu ska förhandla om att återupprätta de diplomatiska relationerna.

Det här förslaget höll på att tappas bort under mötets gång. Aho hade lyft fram sitt förslag redan en gång, men det hade inte noterats. Till slut krävde Koivisto att man måste komma till beslut.

Aho och Kalela satt bredvid varandra i en soffa. Aho har sagt att Kalela sparkade honom på vristen, men det säger Kalela sig inte minnas.

– Jag minns inte något sparkande. Men jag knuffade antagligen till Aho. Jag pekade i alla fall på pappret Aho hade framför sig och viskade att han skulle föreslå saken en gång till.

Och så kom Finlands officiella ståndpunkt till.

Då beslutet hade fattats skickade Koivisto ut statsministern för att informera om saken på slottets gård. Det var exceptionellt, eftersom det vanligen var utrikesministern som informerade i sådana frågor.

Men både Koivisto och Aho hyste misstro mot Väyrynen och hade ansträngda relationer till honom.

President Mauno Koivisto (t.h.) och kanslichef Jaakko Kalela (t.v.)
Jaakko Kalela (t.v.) var president Mauno Koivistos kanslichef och rådgivare. Här under ett statsbesök i Sovjetunionen 1987. President Mauno Koivisto (t.h.) och kanslichef Jaakko Kalela (t.v.) Bild: Kalle Kultala Mauno Koivisto,Jaakko Kalela

Det har länge spekulerats kring vem som kom på den praktiska lösningen med att inte behöva ta ställning till att erkänna Estland på nytt.

Den har ofta tillskrivits dåvarande UM-tjänstemannen Jaakko Kaurinkoski, som avled 1998.

Men Danmark åberopade samma argument tre dagar tidigare då landet konstaterade att erkännandet av Estland från 1920-talet fortfarande var i kraft.

Dessutom påstås det ofta i estniska kretsar att den blivande presidenten och historikern Lennart Meri hade blivit medveten om det här redan på 1980-talet.

Han hade täta kontakter till Finland och kunde då han träffade dem framföra argumentet att Finland aldrig de jure erkänt Sovjetestland.

Lennart Meri.
Lennart Meri blev 1992 Estlands första ambassadör i Finland efter ockupationen. Posteringen blev kortvarig. Han valdes samma år till president. Lennart Meri. Bild: Yle 1992 Estland,Lennart Meri

Efter den finländska regeringens beslut återupprättades de diplomatiska relationerna snabbt. Estlands första konsul blev Kulle Raig.

– Vi hade noll kunskap om hur man skulle göra. Egentligen var kunskapen mindre än noll – vi var djupt på minus, säger Raig.

– Jag ringde bokstavligen varje dag till Utrikesministeriet och frågade det ena och det andra. Men de finländska tjänstemännen var mycket vänliga och hjälpsamma.

Det första visumet skrev hon ut den 5 september 1991.

– Översättaren Eeva Lille och estofilen Tapio Mäkeläinen bråkade lite om vem som skulle få privilegiet att få visum nummer 1. Men så kom vi överens om damerna först, säger Raig.

Estlands premiärminister Edgar Savisaar bordar en liten båt vid Salutorget i Helsingfors för att återvända till Tallinn.
Mycket skedde ad hoc under Estlands frigörelse från Sovjet. Här stiger premiärminister Edgar Savisaar ombord på en liten motorbåt vid Salutorget i Helsingfors på Moskvakuppförsökets första dag den 19 augusti 1991. Båten hade skickats av regeringen i Tallinn för att få hem premiärministern. Utrikesminister Lennart Meri stannade i Helsingfors för säkerhets skull Estlands premiärminister Edgar Savisaar bordar en liten båt vid Salutorget i Helsingfors för att återvända till Tallinn. Bild: Kari Sarkkinen Estland,Edgar Savisaar

Praktiskt bistånd till Estland gavs från alla håll i samhället – från enskilda daghem till republikens ledning.

– Då Lennart Meri valts till Estlands president 1992 kom han till mig och bad mig gräva fram alla blanketter som fanns på presidentens slott i Helsingfors, minns slottets dåvarande kanslichef Kalela.

– De behövde modeller för officiella dokument och formuleringar.

Kekkonen öppnade Estlands fönster mot väst

Estlands första öppning mot väst efter sovjetockupationen blev då president Urho Kekkonen som första västledare lyckades avlägga ett besök i Estland 1964. Efter det öppnades förbindelserna till Finland och vidare västerut.

– Kekkonen ansåg helt klart att han hade gjort vad han kunde för esterna med den här resan. Efter det drog han sig tillbaka, säger Jaakko Kalela som var Kekkonens utrikespolitiska rådgivare från 1970-talet framåt.

– Jag minns från våra diskussioner att han ett par gånger refererade till saken [Estlandsfrågan], men saken diskuterades aldrig på riktigt.

Trots tystnaden tog Kekkonen dock emot estniska vänner som lyckades få åka till Finland på besök, påpekar Kalela. Det skedde utan publicitet.

I dag är umgänget intensivt och normaliserat. Kalela beklagar ändå att många finländska turister och affärsmän ännu i början av 2000-talet intog en nedlåtande storebrorsattityd till Estland och esterna.

– Det är nog rätt fantastiskt hur snabbt Estland tog sig in i det internationella samfundet, fick ekonomin på fötter och blev europeiskt, säger Kalela som var Finlands ambassadör i Tallinn 2005–2010.

– Jag tror att Lennart Meri skulle vara mycket nöjd.

Läs också