Hoppa till huvudinnehåll

Med nationens framtid i sina händer

– barnmorskornas historia handlar om liv och död

Man skulle kunna tro att det var ett tecken på ökad jämställdhet i det finska samhället när kvinnor på 1700-talet plötsligt tillåts utbilda sig till det första kvinnoyrket. Men barnmorskornas historia handlar inte om feminism.

Drottning Lovisa Ulrika av Preussen ska snart föda sitt tredje barn. Året är 1748 och drottningen känner både stor upprymdhet och en viss oro – hennes första barn föddes dött för tre år sedan. Det andra barnet, Gustav den III, är endast två år gammal.

Lovisa Ulrika är en erfaren föderska men har naturligtvis låtit kalla till sig både tjänstefolk och äldre kvinnliga bekanta och släktingar för att få hjälp och stöd i den här kritiska stunden.

Drottningen är inte berusad, men har serverats både öl och sprit för att få kraft inför den tuffa kamp om liv och död hon snart ska ta sig an.

Barnmorskan Maria Magdalena Båll står stadigt på sina knän framför drottningen som sitter på förlossningsstolen och föder. Genom skrik och hårt arbete tar barnmorskan emot det nya livet med sina proffsiga händer.

Barnet ska heta Karl och bli kung av Sverige en dag.

 

I hörnet av det mörka och kvava rummet står en skål fylld med rent vatten. Inte för barnmorskan att tvätta sig i, utan förberedd om hon skulle behöva förrätta ett nöddop.

Trots de uppenbara hierarkierna i rummet är det ingen annan än barnmorskan Maria Magdalena Båll som äger både kunskap och auktoritet över hur denna kungliga förlossning ska gå till.

Inte ens hovkirurgen Herman Schützer har kunskaperna som krävs. Där han försiktigt har blivit stående i hörnet av förlossningssalen, klädd i en yvig kvinnokjol.

– När en man behövde vara på plats i samma roll eller situation som barnmorskorna blev det lättare för alla inblandade om mannen försökte likna den kvinnliga barnmorskan som gestalt. Därför fick han representera kvinnlighet i det där rummet, säger Kirsi Vainio-Korhonen, professor i Finlands historia vid Åbo universitet, med ett leende på läpparna.

De oräddas historia

Den här artikeln handlar om barnmorskornas historia i Finland. Om hur det kom sig att kvinnor under 1700-talet plötsligt tilläts skaffa sig en utbildning, ett yrke, och stor auktoritet i det patriarkala samhället.

Om det paradigmskifte som uppstod när den övernaturliga jordegummans förlossningskonst sakta men säkert började ersättas av den professionaliserade och akademiskt förankrade barnmorskans kunnande.

Men också om historiens och samtidens syn på vad som är naturligt och onaturligt när det kommer till kvinnor, födande och makt.

En anatomisk modell från 1700-talets senare hälft av en kvinnas livmoder och ett foster, med navelsträng.
Den svenska barnmorskeutbildningen gjorde barnmorskorna kunniga inom människans anatomi. Under studierna användes undervisningsmaterial bestående av tygdockor för att åskådliggöra kvinnans så kallade ”födslodelar” och fosters olika utvecklingsskeden. En anatomisk modell från 1700-talets senare hälft av en kvinnas livmoder och ett foster, med navelsträng. Bild: Musée Flaubert et d'histoire de la médecine CHU Rouen anatomi,förlossning,Barnmorskorna 1759

– Jag skulle säga att männen nog var väldigt intresserade av förlossningar men att det helt enkelt fanns en stark tradition kring att det var ett ”kvinnogöra”. Men när förlossningsvården blev intressant inom obstetriken, eller när förlossningar inte gick som de skulle, kom kirurger och läkare in i bilden. Så på det viset närvarade nog också män vid förlossningar, säger Vainio-Korhonen.

Obstetriken är benämningen på den första mera vetenskapligt förankrade läran om förlossningar och graviditeter, berättar Vainio-Korhonen.

Hon har hittills ägnat stora delar av sin akademiska karriär åt att forska i olika kvinnoarbetens historia och skrivit om bland annat pigors, prostituerades och barnmorskornas historia.

År 2016 publicerades den svenska översättningen av hennes fackbok ”De frimodiga – Barnmorskor, födande och kroppslighet på 1700-talet” som utgavs på finska fyra år tidigare.

– När man skulle sammanfatta de krav man ställde på kvinnorna som skulle bli barnmorskor på den här tiden använde man det svenska ordet frimodig. Det är alltså ett ord som förekommer i de dokument jag har studerat från den där tiden, säger Vainio-Korhonen.

Det finns många synonymer till ordet frimodig: orädd, öppen, rättfram, ärlig, uppriktig, oförskräckt, obesvärad, hurtig och naturlig är några av dem.

– Jag skulle säga att det beskriver dessa kvinnor rätt så bra, säger hon.

Kirsi Vainio-Korhonen
Kirsi Vainio-Korhonen, professor i Finlands historia vid Åbo universitet, har forskat i barnmorskornas historia på 1700-talet. Kirsi Vainio-Korhonen Bild: Åbo universitet Kirsi Vainio-Korhonen

Fortfarande brist på barnmorskor

Världshälsoorganisationen WHO har utsett året 2020 till sjuksköterskans och barnmorskornas år för att uppmärksamma världen på att dessa yrkesgrupper är totalt avgörande för att all form av hälso- och sjukvård ska fungera. Globalt sett utgör barnmorskor och sjuksköterskor tillsammans hela 50 procent av arbetsstyrkan inom sjukvården i dag.

Enligt WHO råder det global brist på dessa yrkesgrupper för att kunna uppfylla WHO:s hälsomål till år 2030. Bland annat omkring 9 miljoner nya barnmorskor och sjuksköterskor behövs. WHO skriver i sina hälsomål att världen behöver:

”Trygga tillgången på utbildad, kompetent och motiverad personal som kan arbeta effektivt och ansvarstagande inom hälso- och sjukvården.”

”Mobilisera politisk vilja att investera i en akademiskt utbildad och evidensbaserad sjuksköterske- och barnmorskekår.”

Och att: ”Barnmorskor är nyckelpersoner i att förhindra mödradödlighet och öka jämställdheten i världen”.

Enligt WHO kunde mödradödligheten minskas avsevärt genom att trygga tillgången till bättre förlossningsvård och säkra aborter. Upp till 80 procent av världens mödra- och fosterdöd kunde förhindras genom att utbilda fler barnmorskor.

 

Omkring 70 procent av alla som jobbar inom hälso- och sjukvården i världen i dag är kvinnor.

– Det är fortfarande viktigt att marknadsföra barnmorskeyrket för beslutsfattare för att få mer resurser till yrket och till förlossningsvården, särskilt om om man ser på det ur ett globalt perspektiv. Man kan säkert tänka sig att situationen i Sverige-Finland under 1700-talet tyvärr liknar situationen i vissa länder till exempel i Asien eller Afrika i dag, säger Vainio-Korhonen.

Rikets framtid i sina händer

I slutet av 1600-talet och under hela 1700-talet växer oron över den stora barndödligheten runtom i Europa. Under dessa århundraden dör också många i de europeiska stormaktskrigen. I land efter land blir därför befolkningsökning ett viktigt nationalistiskt projekt för att värna om det egna rikets välmående och styrka.

En gift kvinna var så gott som utan undantag gravid vartannat år i Finland under 1700-talet.

En barnmorska kan se med händerna. Se sådant som hänt till kvinnolivet.― Maria Lizelia i audiodramat "Barnmorskorna 1759"

En strategi som börjar tillämpas för att sänka barn- och mödradödligheten är att ställa akademiska krav på barnmorskeyrket. Det vill säga att inrätta barnmorskeutbildningar.

Barnmorskans roll som bärare av nationen var ett slags nationalistiskt projekt redan under 1700-talet, konstaterar Vainio-Korhonen, trots att det är 1800-talet som i historieböckerna har kallats nationalismens århundrade.

– Det är kanske lite onödigt tidigt att prata om nationen när det handlar om 1700-talet, men visst kan man tala om att barnmorskan fick en viktig roll för rikets välstånd. Barnmorskan och barnmorskeutbildningen hade befolkningens tillväxt och liv i sina händer genom sin förlossningskonst.

 

Barnmorskeutbildningar startas till exempel i Holland på 1600-talet, Spanien och Frankrike på 1750-talet, 1787 i Danmark och 1757 i Hertigdömet Braunschweig i Tyskland och även i Norditalien.

I det svenska riket startas barnmorskornas akademiska utbildning i Stockholm redan år 1708 av läkaren Johan von Hoorn, som senare har kommit att kallas den svenska obstetrikens fader.

von Hoorn lade grunden för det offentligt ordnade förlossningsväsendet och kan med fog därför placeras inom samma kontext som andra uppburna vetenskapspersoner som under upplysningstiden kom att bli viktiga för de filosofiska, vetenskapliga och kulturhistoriska framsteg som skulle komma att ta plats inom Europa.

Tidslinje: Så utvecklades barnmorskeutbildningen

  • 1677 ger barnmorskan Marguerite de la Marche ut den första medicinska läroboken skriven av en kvinna i Europa, vid det berömda och anrika Hôtel-Dieu-sjukhuset i Paris. I läroboken publiceras bilder på kvinnors livmoder, äggledare, slida och inre organ.
  • 1690 ger Justine Siegemund ut en handbok för barnmorskor som ger råd och flera nya metoder för hur man kan hantera svåra förlossningar.
  • Under det så kallade ”stora peståret” år 1711 blir borgarhustrun Karin Grelsdotterd från Åbo den första utbildade barnmorskan i Finland. Hon avlägger examen för medicinprofessorn Petter Hielm vid kungliga akademien i Åbo.
  • I maj år 1712 svär de första barnmorskorna ämbetseden inför magistraten i Stockholm.
  • 1761 inrättas en professur i förlossningskonst i Stockholm, på kunglig befallning. De allra flesta som skaffade sig en barnmorskeutbildning gjorde det mellan åren 1761-1808.
  • År 1795 kan ogifta och barnlösa kvinnor antas till barnmorskeutbildningen.

Heliga händer med dömande makt

Till barnmorskans officiella arbetsuppgifter under 1700-talet hörde så klart att ansvara för omsorgen av födande kvinnor under förlossningar och barnsängstid, och att ta hand om spädbarnet under dess första dagar i livet. Men barnmorskan hade också juridiskt och religiöst auktoriserad makt i samhället. Makt som många män bara kunde drömma om att ha.

Barnmorskorna skulle till exempel bidra med expertutlåtanden och vittnesmål i rättsprocesser rörande barnamord, våldtäkter, prostitution eller utomäktenskapliga graviditeter.

Barnmorskorna kunde därför bli tvungna att genomföra undersökningar av kvinnor för att bedöma om de nyligen hade fött ett barn, eller om de hade blivit våldtagna.

I samband med rättsprocesser gällande barnamord hörde det till barnmorskans uppgifter att undersöka den misstänkta förövaren som vanligtvis var en kvinna som hade fött ett utomäktenskapligt barn. Medan det oftast var fältskärens eller läkarens, alltså männens, uppgift att undersöka det döda barnet.

Barnmorskornas historia att tvingas avgöra om någon ska dömas för att ha mördat sitt barn eller inte kommer fram i Hanna Åkerfelts audiodramaserie ”Barnmorskorna 1759” som finns att lyssna på Yle Arenan.

I serien säger den nyutexaminerade barnmorskan Maria Lizelia till Lisa Johansdotter som står åtalad för barnamord att:

– Lisa vet att en barnmorska kan se med händerna. Se sådant som hänt till kvinnolivet.

Två kvinnor i 1700-talskläder står med armarna i kors. På bilden texten "Barnmorskorna" och "1759"
Klicka på bilden för att komma till Arenan och lyssna på "Barnmorskorna 1759". Två kvinnor i 1700-talskläder står med armarna i kors. På bilden texten "Barnmorskorna" och "1759" Bild: Ilmari Fabritius barnmorskor,podcast

”Att be Gud välsigna händerna var högst relevant för barnmorskan, eftersom hennes arbete framförallt var ett handens arbete. Det var med händerna hon undersökte kvinnan, det var med händerna hon försökte vända fostret rätt om det låg fel eller i en besvärlig ställning, och slutligen var det med händerna hon tog emot barnet”, skriver Vainio-Korhonen i ”De frimodiga”.

Till skillnad från andra hantverkaryrken där man höll i en sko, en gjutjärnspanna eller ett par nyskräddade byxor höll barnmorskorna hela rikets välstånd och fortlevnad i sina händer.

Barnmorskornas expertutlåtanden i samband med juridiska rättegångar vittnar om deras yrkeskunnande och expertis, samt auktoriserade roll i samhället, skriver Vainio-Korhonen. Barnmorskan hade också auktoriserad makt över att förrätta nöddop ifall ett barn föddes som endast visade svaga signaler om att kunna fortsätta leva.

Barnmorskans roll i det här sammanhanget var mycket viktig, till och med helig. För även om ett barn skulle komma att leva endast några timmar var nöddopet viktigt att genomföra för att man trodde att det tryggade barnets plats i livet efter döden.

Nöddopet som genomfördes hade också inverkan på det lilla barnets begravning. Barn som var odöpta, eller utomäktenskapliga, skulle begravas utan ceremoni. Och den obesökta begravningen skulle ske på kyrkogårdens norrsida där så kallade självspillningar, alltså personer som hade tagit sina liv, och brottslingar begravdes.

Dopet var ett sakrament också när barnmorskan genomförde det. Och nöddopet var den enda kyrkliga ritual som kunde utföras av någon annan än en präst, och dessutom av en kvinna.

– För mig har det varit fascinerande att se hur barnmorskornas historia handlar om kvinnor som levde som underdåniga i samhället, och som stod under sin mans målsmanskap, samtidigt som kvinnorna i egenskap av barnmorskeutbildningen och sin yrkesroll fick tillträde till typiskt manliga privilegier.

Sådana privilegier, konstaterar Vainio-Korhonen, är att de fick studera ett akademiskt ämne, ha ett yrke och en röst som blev hörd i samhället.

Det stod i barnmorskereglementet att barnmorskan måste hjälpa alla, så väl fattig som rik, bondkvinnor och adelsdamer, till och med hedningar. Barnmorskeyrkets auktoritet och status i samhället kan också förstås genom att yrket var edsvuret.

Barnmorskorna svor eden med två fingrar på bibeln och sa:

”... vid Gud och hans Heliga Evangelium tjäna alla som vände sig tll henne, Hög eller Låg, Rik eller Fattig, Natt eller Dag”, skriver Vainio-Korhonen.

– De kunde använda en slags yrkesmässig makt. När dessa kvinnor gav vittnesmål i rätten lyssnade man på dem på samma sätt som man lyssnade på en man som sade något.

Vart femte barn dog

Eftersom man ända sedan 1600-talet har antecknat personer som föds och dör i Sverige och Finland finns det vetskap om barnadödligheten så här långt bak i historien.

Därför vet vi att minst vart femte barn som föddes i Finland dog under sitt första levnadsår under 1700-talet. Att så många som över hälften av de förstfödda barnen riskerade dö innan de nått till sin ettårsdag. I slutet av århundradet dog också en av 100 finska kvinnor under förlossning eller i barnsängsfeber efteråt.

Trots att barnmorskorna mötte både livet och döden under sitt arbete finns det inget som tyder på att döden skulle ha normaliserats eller avdramatiserats för barnmorskorna på den här tiden, berättar Vainio-Korhonen.

Historiska dokument vittnar om den djupa tragedi som förlossningar med dödlig utgång innebar för alla inblandade.

– De reagerade säkert på döden på motsvarande sätt som vi gör i dag. Man hade känslor också på den tiden, trots att döden var så mycket mera närvarande och hörde till livet på ett annat sätt, säger Vainio-Korhonen.

Brev från den här tiden vittnar till exempel om att stor omsorg lades ner också på spädbarns kistor, som kunde smyckas med gröna blad, blomsterkransar, spetsar och tyll. Och även för de minsta barnen höll man minnespredikan och skrev minnesord.

Männen hade nog varit de man hade utbildat till barnmorskor om det inte hade ansetts vara ett så ”kvinnligt” yrke.― Kirsi Vainio-Korhonen, professor i Finlands historia

Män i kvinnokläder

Vid så kallade normala förlossningar under 1700-talet, när allt gick som det skulle, var det alltså inte brukligt att män – läkare, kirurger eller fältskärer – närvarade vid förlossningar eller eftervården av nyfödda spädbarn.

Men det betydde inte att män inte försökte ta sig in i förlossningssalen. Männen ville också se och lära sig den nya medicinska förlossningskonst som under 1700-talet kom att moderniseras, professionaliseras och utvecklas något enormt.

I Frankrike ledde det här ibland till handgripliga sammandrabbningar mellan barnmorskor och kirurger. En kreativ lösning som ibland användes var att män befann sig i förlossningsrummet med förbundna ögon i mål om att försöka höra sig fram till den nya kunskapen. Och det var så att säga inte bara hovkirurgen Schützer som klädde sig i damkläder för att kunna delta under en förlossning.

– Jag skriver i boken att män också kunde vara i förlossningsrummet. Till exempel pappan kunde vara där, men hans roll var annorlunda. Pappan följde bara med och hjälpte kanske sin hustru som födde. Personen som tog hand om förlossningen skulle vara en kvinna, helt enkelt, säger Vainio-Korhonen.

”Kvinnoyrke” av ”naturliga” orsaker

I det ståndsindelade och patriarkala svenska riket som Finland hör till på 1700-talet är offentliga läroinrättningar så som gymnasier och universitet endast ämnade för pojkar.

Gifta kvinnor står under sin mans målsmanskap. Männens roll är att göra det offentliga och avlönade, produktiva, arbetet och inneha makten. Medan kvinnans plats är i hemmet, i det privata, för att göra allt oavlönat reproduktivt arbete – att föda barn och ta hand om barnen och familjen.

Kvinnor tillåts inte heller bli lärlingar eller avlägga yrkesprov inom hantverkaryrken så som män kunde göra för att bli till exempel skräddare, skomakare eller guldsmeder.

– Det var något av en överraskning för mig att konstatera att kvinnor tilläts utbilda sig och skaffa sig ett yrke i Sverige under 1700-talet. Att till och med gifta kvinnor som stod under deras mans målsmanskap fick bli barnmorskor, det var speciellt, säger Vainio-Korhonen.

 

Under 1700-talet skulle barnmorskeyrket med myndigheternas och rikets stöd komma att gå från att vara något som så kallade jordegummor hade lärt sig genom att gå bredvid äldre kvinnor som hade jobbat med att hjälpa till vid förlossningar, till att bli en akademisk och samhällelig auktoritet i samhället.

Barnmorskorna hade kunskaper om anatomi, gynekologiska undersökningar, men de hade också juridisk och religiös makt i samhället.

Barnmorskornas historia kunde kanske tolkas som ett mått på jämställdhet eller på social rättvisa – som ett tecken på utveckling i tiden. Vainio-Korhonen säger ändå att det inte har med feminism att göra att kvinnor plötsligt tilläts studera och äga sin egen yrkeskompetens.

– Männen hade nog varit de man hade utbildat till barnmorskor om det inte hade ansetts vara ett så ”kvinnligt” yrke. Och det gäller nog för alla länder som började utveckla barnmorskeutbildningen. Alltså Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och de nordiska länderna.

Kvinnor fick alltså utbilda sig till barnmorskor för rikets och befolkningsmängdens bästa trots att de var kvinnor.

Endast rika kvinnors jobb

Det ska ändå klargöras att trots att kvinnor under 1700-talet på pappret tillåts utbilda sig är det endast barnmorska man tillåts bli. Och det nya privilegiet gäller långt ifrån alla kvinnor i riket.

Ståndssamhällets klassindelningar gjorde stora skillnader på folk och folk, vilket innebär att de flesta som blev barnmorskor var borgarhustrur: kvinnor som var gifta med män som arbetade med hantverkaryrken och som ingick i borgarståndet.

De som blev barnmorskor skulle vara läs- och skrivkunniga för att kunna genomföra studierna som fanns i Stockholm och senare Åbo. Det var långt ifrån alla på den här tiden. Inom många borgarfamiljer var man ändå noga med att både pojkar och flickor skulle lära sig att läsa och skriva. Detta gjorde borgarhustrur särskilt lämpade för studierna och yrket.

Samtidigt var barnmorskans blodiga, intima och framför allt krävande uppgifter något som de högsta stånden prästerskapet eller adeln inte ens skulle tagit i med tång under den här tiden.

– Barnmorskeyrket var ursprungligen ett hantverkaryrke. Under medeltiden var yrkesbarnmorskorna hantverkare på samma sätt som skräddare, smeder, skomakare eller vilka män som helst. Och hantverkaryrken var typiska för borgarståndet. Men inte något för prästeståndet eller adeln att syssla med. Det var kroppsligt arbete, säger Vainio-Korhonen.

Det här var kvinnorna som antog utmaningen

  • Kvinnorna som kom att utbilda sig till barnmorskor var främst stadskvinnor och åtminstone sex av tio av de finska kvinnor som reste iväg till Stockholm för att inleda sin barnmorskeutbildning hörde till antingen borgar-, underofficers-, eller tjänstemannafamiljer.
  • På vintern tog kvinnorna sitt pick och pack och reste över till Stockholm på isen från det finska fastlandet. Under de övriga årstiderna på öppet hav.
  • Av de finska kvinnor som reste till Stockholm för att utbilda sig var tre av fyra (sammanlagt 64 stycken) gifta, 19 var änkor, en var frånskild och tre var ogifta. Om två av kvinnorna var civilståndet okänt.
  • I flera fall erhöll kvinnor om kyrkans välsignelse för att tillåtas föda sitt första barn redan i 20-års-åldern för att kunna inleda sina barnmorskestudier. Snittåldern för förstföderskor på 1700-talet låg nämligen mellan 25 och 33 år.

Barnmorskorna var också från början tvungna att vara gifta och själva ha fött barn. Barnmorskans händer var deras allra viktigaste verktyg. För att genomföra gynekologiska undersökningar hette det att barnmorskans händer behövde vara flinka och smala. Barnmorskorna fick därför inte heller vara tjocka.

Allmoge personer på landsbygden hade ibland en något föraktfull syn på barnmorskeutbildningen. Där kunde man tänka att det var slöseri med dyrbara pengar och allas energi att barnmorskan behövde en ”fin” utbildning för att hjälpa nytt liv komma till jorden.

Att de flesta kvinnor som utbildade sig till barnmorska skulle vara gifta och ha fött barn ställde vissa krav på åldern hos de blivande barnmorskorna.

De flesta kvinnor som gick utbildningen var ändå relativt unga. Snittåldern på de som reser till Stockholm är 33, men det fanns också de som var yngre, till och med endast 22 år.

Eftersom barnmorskornas utbildningar ofta bekostades av den framtida arbetsgivaren, inte sällan en stad, fick inte kvinnorna vara för gamla heller. Ju äldre den blivande barnmorskan var desto färre verksamma år i framtiden hade hon i sig.

”Fyrtio är en lagom ålder”, hette det därför i det svenska barnmorskereglementet.

Fler barnmorskor än läkare

År 1805, i slutet av Finlands svenska tid, tillhörde en fjärdedel av befolkningen i städerna borgerskapet medan omkring hälften av befolkningen var så kallade tjänstehjon och fattigfolk. Livet som borgerlig barnmorska var ändå ingen dans på rosor.

Att vara gift med köpmän eller olika slags hantverkare var ett eget yrke i sig. Som borgarhustru skulle man vara beredd att stå till sin mans förfogande när som helst på dygnet, och hustrur till köpmän förväntades hjälpa sin man i hans företag.

Swag i kunskap, fattig i förstånd, men wille dock gjöra det bästa hon förstod.― Omdöme om barnmorska

Utöver arbetet som barnmorska och borgarhustru var kvinnans oavlönade jobb i hemmet oerhört belastande. Alla barn och allt hushållsarbete skulle tas om hand om. Åtminstone fyra måltider skulle planeras, inhandlas, tillredas och serveras varje dag. Det var ett bökigare arbete än det är i dag. Bara att kärna smöret eller slakta djuren som skulle ätas tog sin tid.

I slutet av 1700-talet har nästan alla finska städer en avlönad edsvuren barnmorska. När man talar om städer i Finland under den här tiden handlar det om:

Åbo, Fredrikshamn, Helsingfors, Sveaborg, Tavastehus, Gamlakarleby, Kristinestad, Kuopio, Lovisa, Nådendal, Uleåborg, Jakobstad, Björneborg, Borgå, Brahestad, Raumo, Ekenäs, Tammerfors, Torneå, Nykarleby, Nystad, och Vasa. Kajaana och Kaskö var för fattiga städer och de enda som saknade utbildad förlossningshjälp helt och hållet i slutet av 1700-talet.

Fram tills år 1809 finns det totalt 89 utbildade barnmorskor på det finska fastlandet inom det svenska riket, vilket anmärkningsvärt nog är fler än antalet utbildade läkare. I hela det svenska riket finns det 40 utbildade läkare under 1700-talets senare hälft, varav ungefär 10 av dem är bosatta i Finland.

 

Alltid redo

Vilka krav ställdes på barnmorskorna på 1700-talet? Och vad visste de egentligen om graviditeter och förlossningar på den tiden?

Barnmorskan skulle klara av att göra invärtes undersökningar, hon skulle hjälpa till så att barnets huvud kom fram på rätt sätt under förlossningar och ta hand om efterbörden och vända foster som låg fel.

I Stockholm undervisades barnmorskorna i hur foster som låg fel kunde vändas i livmodern eller dras ut om barnet inte kunde födas normalt. Barnmorskan började då med att föra in handen i livmodern för att ta tag om barnets fot och dra ut det.

Det var ett framsteg, före det hade man behövt vänta på att fostret var dött för att sedan stycka det inuti moderns kropp och dra ut det på det viset. I och med att barnmorskeutbildningen inrättades och yrket professionaliserades och blev akademiskt förankrat blev också barnmorskorna kunniga inom kvinnokroppens anatomi.

Förlossningstång tillverkad av den brittiska läkaren William Smellie på 1700-talet.
Förlossningstången blev vanlig att använda under förlossningar inom det svenska riket i slutet av 1700-talet. Tången var till för att gripa tag om barnets huvud under svåra förlossningar för att kunna dra ut barnet. Verktyg användes under förlossningar av kirurger, fältskärer och läkare. Förlossningstång tillverkad av den brittiska läkaren William Smellie på 1700-talet. Bild: Foto Bo S. Lindberg, Medicinhistoriska muséet i Uppsala förlossning,Barnmorskorna 1759

Vainio-Korhonen skriver att 1700-talets barnmorskeutbildning och professionalisering av yrket rentav har likheter med moderna professioner.

Till exempel för att utbildningen och utförandet av arbetet reglerades av lagen och för att arbetet var självständigt. Detta gav barnmorskorna en central och synlig roll i samhället.

– Det hörde till att alla hantverkare måste ha en skylt ovanför sin dörr. Skomakaren hade en sko, skräddaren en sax. Det var ett sätt att marknadsföra sig: ”Här finns jag, kom hit!”

Den typiska symbolen på barnmorskans skylt var en kerubliknande baby med runda kinder, en stork, förlossningsstolen eller en lavemangsspruta.

Förlossningsstol från 1700-talet.
Många födde sittandes på en förlossningsstol på 1700-talet. Förlossningsstol från 1700-talet. Bild: CC BY 4.0 Wellcome Collection förlossning,barnmorskor

Det var också lagstiftat att särskilt barnmorskorna måste signalera tydligt var de bor. Inne i städerna stängdes gårdarna under natten vilket innebar att alla dörrar och portar var låsta. Men om en barnmorska bodde i gården fick man inte låsa porten.

– Man måste kunna nå barnmorskorna när som helst, också under natten. Människor måste kunna komma in när som helst och be om hjälp inför eller under en förlossning, säger Vainio-Korhonen.

I Vainio-Korhonens bok ”De frimodiga” kan man bland annat läsa flera tragikomiska exempel på vilka slags omdömen som gavs om barnmorskorna som var verksamma i Finland.

Citat som också är talande för den misogyna hållning som fanns till kvinnors kunnande och agens i samhället.

”Snäll och mycket älskad”, ”något trög”, ”flitig och fattar trögt”, ”slarvig”, ”tämmeligan bra barnmorska”, "swag i kunskap, fattig i förstånd, men wille dock gjöra det bästa hon förstod”, ”hygglig och stedad", "vett och fallenhet ägande barnmorska”, står det i några omdömen daterade mellan 1785 och 1896, skrivna av Jakob Alm som blev efterträdare till den svenska barnmorskeutbildningens förnyare, David Schultz.

Från jordegumma till barnmorska

Det var ändå inte så att barnmorskor inte fanns redan innan utbildningen startas i Stockholm år 1708. Tvärtom fanns en stark tradition bakom det hantverksmässiga kunnande och den konst som krävdes för att assistera under förlossningar. Kvinnorna med detta kunnande kallades av många för jordegummor.

Jordegummorna saknade formell medicinsk utbildning men hade viktiga erfarenheter av livets hårda skola och av att år efter år följa med äldre kvinnor som hjälpte till vid förlossningar. Jordegumman uppfattades enligt många ha ovanliga rentav magiska krafter som oftast gick i arv från mor till dotter.

 

Vainio-Korhonen skriver om hur barnmorskeyrket som hantverk och konst ofta gick i arv genom muntlig och erfarenhetsbaserad tradition. Döttrar till barnmorskor hade också förtur till barnmorskeutbildningen när den drog i gång, vilket fanns tydligt uttalat i barnmorskereglementet:

”Är någon Jorde-Gumma, som har en dotter, och then samma til Embetet skickelig pröfwas, bör hon efter giord ansökning, thertil framför någon annan antagas”.

Runt 1800-talet blev tendensen lika stark som mellan pappor och söner inom andra yrken. Av barnmorskorna som blev utexaminerade barnmorskor mellan 1800 och 1808 var en tredjedel (sammanlagt fem kvinnor) döttrar till barnmorskor.

En anatomisk modell från 1700-talets senare hälft av en kvinnas livmoder och ett foster, med navelsträng.
Under 1700-talets upplysningstid blev barnmorskor akademiskt skolade inom anatomi och obstetrik, den första vetenskapliga läran om förlossningar och graviditeter. En anatomisk modell från 1700-talets senare hälft av en kvinnas livmoder och ett foster, med navelsträng. Bild: Musée Flaubert et d'histoire de la médecine CHU Rouen förlossning,Barnmorskorna 1759

Upplysning för alla

Ofta när man talar om historia från 1700-talet pratar man kanske om upplysningsfilosoferna och inte sällan om vad olika vita västerländska gubbar har gjort för att lägga grunden till det som brukar kallas våra ”moderna” västerländska samhällen i dag.

Naturvetenskaperna gjorde enorma framsteg under 1700-talet, filosofin utmanade religionen och Guds makt över människan. Nya idéer och samhällsförändringar blev allt mer eftersträvade. Allt detta når enligt många en slags topp i Europa i och med den franska revolutionen (1789-1799).

Den skotska moralfilosofen Adam Smith lägger grunden för västvärldens kapitalistiska idéer. Den svenska botanikern och rasbiologen Carl von Linné förändrar den moderna biologin. Montesquieu, Rousseau, Wollstonecraft och Voltaire…

Men Vainio-Korhonen konstaterar att förnyelsen av barnmorskeutbildningen under 1700-talet gott också kan ses som ett upplysningsprojekt i likhet med andra stora framsteg som görs i Europa under upplysningstiderna, som till exempel spridandet av vaccin.

När man talar om upplysningstidens utvecklingar och upptäckter handlar det ofta om förändrade världsbilder som endast gagnade en begränsad grupp lärda och priviligierade i de övre stånden i samhället. Medan barnmorskeutbildningens upplysningsprojekt tvärtom berörde alla, också de fattiga och förtryckta – och inte bara männen.

År 1700 består Sverige och Finland av sammanlagt 1,8 miljoner människor, år 1800 av ungefär 3 miljoner.