Hoppa till huvudinnehåll

"Näst efter klimatförändringen lyckas invasiva främmande arter utrota flest arter i hela världen"

Bekämpning och talkon ger synliga resultat

Längs Harittu parkväg i Åbo växer en massa olika växter. Det är grönt och prunkande, men många av växterna hör inte alls hemma i naturen.

De har inte funnits här tidigare, de har kommit hit med mänsklig hjälp och de konkurrerar ut inhemska arter. De är med andra ord invasiva främmande arter.

I dag har Åbos miljöarbetare Olivia Wahlroos och Emilia Kankare i uppgift att bekämpa jättebalsamin. Wahlroos sätter utrustningen på ryggen, en stor behållare med en blandning av ättika och diskmedel, vilket sprutas på växterna.

Kankare går fram där man måste vara försiktigare och inte vill skada andra växter. Hon drar upp de små plantorna för hand.

Jobbet ser ut att aldrig ta slut.

- På ett hemskare område, som det här, måste jag säga till mig själv, att "Okej, nu tar du hundra plantor", och efter det fortsätter jag med hundra till. Det handlar om hur man ser på saken, säger Wahlroos.

- Vi har fått ganska mycket gjort runt om i Åbo. Då vi fått bort jättebalsaminen märker vi att naturen så småningom återvänder. Det känns som en seger då man efter några år märker att ängsblommor blommar där och vi har lyckats hålla jättebalsaminen borta, säger Kankare.

Folk borde ta ett större ansvar och inte dumpa sitt trädgårdsavfall var som helst.
Miljöpraktikant Olivia Wahlroos

Långsiktigt arbete ger så småningom resultat

Åbo har redan i 20 år haft ett särskilt team som bekämpar invasiva, främmande arter. Det började med jättelokor.

- När vi började bekämpa jättelokor var situationen hemsk, men nu börjar jag tro på att Åbo blir helt fri från dem. De finns på några enstaka av stadens marker, men också i folks trädgårdar, säger Åbos naturskyddsinspektör Emma Kosonen.

Allergi- och Astmaförbundet har tillsammans med WWF tagit fram en svenskspråkig guide om hur man bäst bekämpar åtta invasiva arter i Finland. I guiden finns bilder på alla de arterna.

Lupin, jättebalsamin, pestrot, vresros, kanadensiskt gullris, jättelokor, skär snårvinda och asiatiska sliden är sådana växter som hotar mångfalden och de traditionella, inhemska arterna. I Åbo har man dessutom problem med de spanska skogssniglarna, mördarsniglarna. Därför bekämpas växterna och sniglarna av städer och kommuner.

Blomsterlupinen växer allra mest typiskt vid vägkanter. Den invaderar snabbt vägsluttningarna och tar över livsrummet för såväl växter som insekter.

Eller man bekämpar dem så gott man kan. En lyssnare undrade varför Åbo inte gör något åt parkslide, som det växer mycket av nära begravningsplatsen vid Skansen och som hon har anmält till staden om. Men stadens resurser räcker inte till allt. Man prioriterar.

Fler frivilliga skulle gärna få hjälpa till

Gärna skulle Åbo ta emot mer hjälp av invånarna också, för många av växterna har spridit sig just från privatpersoners trädgårdar.

- Man får inte föra trädgårdsavfall utanför den egna tomten, inte till kommunens mark och särskilt inte till naturskyddsområden. Det är just på det sättet som de invasiva arterna sprider sig, säger Kosonen och tittar över området i Harittu, där invånare helt tydligt har dumpat ett stort antal trädgårdsväxter.

Enligt lagen om främmande arter måste man som fastighetsägare utrota vissa invasiva växter från sin gård även om de spridit sig från grannfastigheten eller någon annan plats i omgivningen.

Åbo har prövat på talkon, men få personer har slutit upp. Då är det bättre att engagera en naturskyddsförening eller ännu hellre en stadsdelsförening. Folk engagerar sig särskilt då det gäller de egna hemknutarna. Då man går ut med hunden kan man samtidigt dra upp en invasiv växt varje gång.

Skattepengarna räcker inte till allt

- Vi har haft jättefint samarbete med invånarna då det gäller att bekämpa vresrosen. I höstas fick vi bort vresrosen från Ankarparken vid Sundet, så att parkavdelningen nu bara behöver klippa ner de nya skotten med gräsklippare, säger Pargas grönserviceplanerare Daniel Falck.

Också i Pargas börjar man se en ljusning vad gäller jättelokorna. De finns numera bara i en del trädgårdar, där markägarna själva borde ta ansvar för att bekämpa dem.

Daniel Falck fick kritik då han först ville använda glyfosat mot vresrosen längs Sundet. Istället engagerades Pargasborna att delta i vresrostalkon.

Men arbetet med andra arter fortsätter. I Pargas har palsternackan spridit sig till vägrenar, och den kan en solig sommardag ge svåra brännskador på huden.

Staten har beordrat alla kommuner att få bort vresrosen inom tre år, så Falck kallar till nya vresrostalkon i sommar eller i höst. Då ska bullervallen längs Kalkvägen rensas.

- En del tycker kanske att det är med skattepengar som invasiva arter ska bekämpas, att de själva inte behöver delta, men pengarna behövs till allt i staden. Tyvärr är grönområdena på botten av listan, så vi tar gärna emot talkohjälp. Och jag tycker det är viktigt att stadsborna kan få påverka sitt närområde, säger Falck.

Så varför är det så viktigt att bekämpa invasiva arter?

- Näst efter klimatförändringen så lyckas invasiva främmande arter utrota flest arter i hela världen. Det är inga småsaker vi talar om, förklarar Emma Kosonen.

Gör vi inget så försvinner våra inhemska sommarblommor längs vägrenar då lupinerna tar över. I skärgården försvinner växter som klarat karga förhållanden, men som inte klarar av att kämpa mot vresrosen. I lundar och på ängar växer små nätta ängsblommor, tills jättebalsaminen tar över. Jättelokan och palsternackan orsakar svåra brännskador om du får växtsaften på huden.

I Åbostadsdelen Harittu fortsätter arbetet med att bekämpa jättebalsaminen. Wahlroos och Kankare har arbetat sig upp från Rauvolaviken, och de har kommit en god bit längs bäcken redan.

Arbetet måste fortsätta, för växtens frön sprids lätt längs bäckar och åar. Slutar arbetet här, så breder jättebalsaminen ut sig längs bäcken igen.

Vresrosen kommer upp igen efter att i höstas ha grävts bort. Nu ska den under några år klippas ner med gräsklippare innan den försvinner helt. På samma vis är arbetet med jättebalsaminen ett arbete som inte slutar med en gång.

Båda miljöarbetarna anser ändå att det är ett givande arbete. Man ser resultatet, om än efter en lång tid.

- Det enda jag inte tycker om med arbetet är fästingarna. Mitt rekord efter en dag på Runsala är 79 fästingar i kläderna, men ingen av dem hade hunnit bita sig fast, säger Kankare.

Om du i Åbo upptäcker invasiva arter som du anser att borde åtgärdas, kan du skicka meddelande om det till Åbos feedbacktjänst.