Hoppa till huvudinnehåll

"Då jag greppade redskapet började filmkamerorna surra"

Den 10 september 1960 lyckades Eugen Ekman hålla nerverna i styr – och rädda Finlands ära

Utan en inflammerad idrottspolitisk konflikt hade han aldrig åkt till Rom. Utan en svår skada som såg ut att krossa OS-drömmen hade han aldrig vunnit guld. Men allting föll på plats för Eugen Ekman, som blev första finländare att koras till OS-mästare i direktsänd tv.

Eugen Ekman finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

"Den italienska publiken var sin vana trogen högljudd och hetlevrad, men Ekman koncentrerade sig helt på sin egen uppgift och gjorde sitt livs insats på bygelhäst. Poängsumman var den högsta Ekman någonsin fått och han lyckades knappa in ryssen Boris Sjachlins försprång till den grad att duon slutligen fick dela på guldmedaljen."

I sin bok Lik martallen som rågfältet (1996) redogör historikern Henrik Meinander för händelseförloppet under den näst sista tävlingsdagen vid de olympiska sommarspelen i Rom – dagen då Vasagymnasten Eugen Ekman räddade Finlands ära.

Ekmans guld var Finlands enda i ett OS som gick till historien som nationens sämsta sedan London 1908, då Verner Weckman var enda mästaren för storfurstendömet. I Melbourne fyra år tidigare hade Finland ännu vunnit 15 medaljer, i Rom blev saldot fem.

Plötsligt var den okända, lite blyga Eugen Ekman en storkändis.

OS i Rom var de första spelen som sändes direkt i finsk television och Ekmans guldprestation var därför möjlig att se i realtid för dem som hunnit skaffa sig en apparat – eller hade bekanta som ägde en.

Till den senare kategorin hörde gymnastens hustru Marja hemma i Vasa.

Hade hon inte varit gravid hade hon sannolikt även själv tävlat i Rom. Liksom sin syster Tuovi Sappinen (senare Cochrane). Via en bekant journalist fick Marja höra att Eugen gått till final på bygelhäst.

Själv hade hon inte talat med sin man sedan han åkte iväg till Rom. Men brev hade hon fått, flera stycken.

Och en hälsning – som framfördes i en tv-intervju.

Någon egen tv-apparat hade det unga paret Ekman inte, men visst fick Marja Ekman se sin man vinna OS-guld i direktsändning.

– Han hade ju vunnit EM-silver året innan, så inte var det helt oväntat att han skulle gå till final. Men nog var det en överraskning att det skulle gå så bra, det fanns ju så många skickliga gymnaster, säger Marja Ekman nästan sex decennier senare.

Vad minns mästaren själv bäst då han ser tillbaka?

– Det är nog Rom i sig – och tävlingsplatsen, säger en lyrisk Eugen Ekman, i dag 82 år gammal.

– Det var en mycket speciell plats. Den hade en lugnande verkan.

Gymnastikarenan hade byggts upp i Terme di Caracalla, en av det gamla Romarrikets bäst bevarade badanläggningar (byggd åren 210–216).

Allt det andra historiska i närheten, som Forum Romanum och Colosseum, såg olympiska mästaren först 50 år senare. Då infriade han äntligen det löfte han gav sin hustru då han kom hem från OS – att ta henne till Rom.

Fick lära sig av en olympisk mästare

I flera olympiska sommarspel hade de manliga redskapsgymnasterna hört till klipporna i det finländska laget. I sju av nio sommarspel mellan åren 1908 och 1956 hade en eller flera finländska gymnaster tagit medalj.

De största framgångarna kom i London 1948. Sex guld, två silver och två brons.
Tre av gulden kom de facto i samma tävling, då tre finländare fick dela på guldet på bygelhäst.

Bredden på den finländska manliga artistiska gymnastiken manifesterades ytterligare av segern i lagtävlingen. I guldlaget ingick åtta gymnaster, däribland Sulo Salmi från Vasa Idrottssällskap.

Följande år gick 11-åriga Eugen Ekman med i VIS. Träningarna hölls i Vasa Lyceums gymnastiksal och leddes av mästaren Salmi.

– Redskapen var lagrade längs väggarna i gymnastiksalen och dem fick man alltid ta fram då träningarna började och föra tillbaka efteråt. Vi tränade tre gånger i veckan och Sulo var med på alla träningar, minns Ekman.

Inspirationen till att börja öva olika trick och volter hade Eugen och hans kamrater fått då de gick på cirkus. På gårdarna försökte man göra samma konster som man sett akrobaterna göra i cirkusföreställningarna.

I gymnastikföreningen lärde sig Ekman redskapsgymnastikens standardrörelser och varje gång han lärde sig bemästra något nytt sporrade det honom att gå vidare.

Salmi var enligt Ekman en fordrande, men inte sträng tränare. Han pressade aldrig på, för han visste av egen erfarenhet att musklerna ibland behöver vila.

De finländska gymnasternas OS-framgångar sporrade den yngre generationen och Ekman minns att VIS på hans tid skulle ha haft ett dussintal manliga gymnaster. Det bekräftas av ett foto i Meinanders bok. Bilden av Salmi och hans adepter är tagen under gymnastikfesten i Mariehamn 1956.

Eugen Ekman och Vasa IS gymnaster i Mariehamn 1956
Tränaren Sulo Salmi till vänster, Eugen Ekman andra från höger. Eugen Ekman och Vasa IS gymnaster i Mariehamn 1956 Bild: Yle / Marianne Nyman Eugen Ekman,redskapsgymnastik

Oslipad ädelsten slipas

Tränaren Sulo Salmi sägs i Ekman ha sett en oslipad ädelsten, som gav den forne mästargymnasten en chans att pröva och utveckla sådana rörelser, som han själv inte lyckats med som aktiv.

År 1953 blev den då 15-åriga talangen Finlands svenska gymnastikförbunds mästare i 16-årsklassen och tre år senare vann han sin första junior-FM-medalj.

Men till skillnad från hustrun Marja blev Eugen Ekman aldrig finländsk mästare i gymnastik.

Ekman tävlade på alla redskap, men fokuserade i huvudsak på sina favoriter, bygelhäst, barr och räck. Mellan åren 1960 och 1963 delades inga mästerskap ut i de enskilda redskapen, endast i mångkampen, så trots att han vann OS-guld fick han aldrig något FM-guld. I mångkampen tog han silver 1961 och brons 1962.

Marja Ekman (f. Sappinen) vann totalt sju FM-guld under sin tävlingskarriär.

Eugen Ekman på bygelhästen 1958.
Ekman i aktion i en internationell tävling i Åbo svenska teater 1958. Eugen Ekman på bygelhästen 1958. Bild: Yle Eugen Ekman

År 1959, ett år efter att Eugen Ekman kommit med i landslaget, åkte gymnasterna iväg på en 30 uppvisningar lång turné till USA.

Tränare för landslaget var Simo Sappinen från Åbo och i laget ingick även hans dotter Marja.

– Vi reste runt i buss och under den två och en halv månad långa turnén började vi småningom sitta bredvid varandra, har Marja avslöjat om hur Eugen och hon fann varandra.

I början av följande år gifte de sig.

Axelskada kunde ha förstört allt

Hösten 1959 gjorde Eugen Ekman EM-debut i Köpenhamn och vann silver i paradgrenen bygelhäst. Siktet ställdes in på OS i Rom följande höst, men under vårvintern kom chocken.

Ekman drabbades av en axelskada som tvingade honom till en fyra månader lång vila. OS-deltagandet var i fara.

I juni, tre månader före OS, kunde han börja träna igen, men inte på alla redskap. Att hänga på räck och i ringar var omöjligt. Däremot gick det bra att gymnastisera på hästen och barren.

Det skulle visa sig att en EM-medalj inte vägde särdeles tungt i OS-uttagningen. Inflammationen i axeln gjorde att Eugen inte kunde göra alla övningar i uttagningstävlingen, men trots det fick han slutligen en plats i laget.

Det var "en del annat som spelade in", som han själv uttryckte det i en intervju för Yle Österbotten för några år sen.

Eugen Ekman och brev från autografjägare.
Eugen Ekman och brev från autografjägare. Bild: Yle/Roger Källman Eugen Ekman,Autograf,artistisk gymnast

Under OS-året 1960 pågick en strid mellan den tidens två stora nationella centralidrottsförbund, det borgerliga Finlands Riksidrottsförbund och vänsterns Arbetarnas idrottsförbund.

Förbundens oförmåga till samarbete ledde till att alla AIF-idrottare lämnades utanför OS-trupperna år 1960, däribland tre starka gymnaster från Tammerfors.

Det banade väg för Eugen Ekman som kom in i laget i sista minuten. Och gjorde historia.

Eugen Ekman stiger på flyget till Rom 1960
Föga anade Eugen Ekman vad som komma skulle då han steg ombord på Romplanet i Helsingfors. Eugen Ekman stiger på flyget till Rom 1960 Bild: Esko Manninen Eugen Ekman,redskapsgymnastik,Artistisk gymnastik herrar

Outsidern enda finländska finalisten

Trots att redskapsgymnastik är en i allra högsta grad individuell tävlingsgren, tävlar man också som lag. Därmed var även Ekman i OS tvungen att tävla på alla redskap. Den ringa träningen på en del av redskapen märktes, men trots det slutade han individuellt på en 30:e plats i mångkampen, medan Finlands lag var sjätte.

De sex bästa på varje redskap i mångkampen gick till redskapsfinal. På de fem övriga redskapen var Ekmans placering mellan 22 och 89, men på bygelhästen fick han allt att stämma.

Ekman var den enda av Finlands och hela Nordens gymnaster som lyckades knipa en finalplats i Rom.

I dag utför gymnasterna endast valfria serier i tävlingarna, men under Eugens aktiva tid var tävlingen tudelad. Först utförde alla gymnaster exakt samma obligatoriska övningar och därefter en egen, valbar serie.

Efter den obligatoriska delen låg Ekman på andra plats efter ryssen Boris Sjachlin. Utifrån resultatet i de obligatoriska övningarna utfördes de valfria serierna i omvänd ordning.

Boris Sjachlin på hästen.
Boris Sjachlin hade vunnit fem VM-guld 1958 och var i Rom största guldfavorit även på bygelhäst. Boris Sjachlin på hästen. Bild: ullstein bild/All Over Press Boris Sjachlin

– På förhand fanns det nog inga guldförväntningar, varken hos mig själv, eller någon annan, minns Ekman 60 år senare.

Men då finaldagen grydde hade läget förändrats totalt. Finland hade inte tagit en enda guldmedalj, och nu stod hoppet till doldisen från Vasa.

Oj, jestas! Tankarna började fara hit och dit

I en intervju för Gymnastikförbundets tidning i samband med 50-årsjubileet av guldmedaljen minns mästaren hur det kändes då det blev hans tur.

– Det var alldeles tyst i Terme di Caracalla. Alla väntade. Då jag greppade redskapet började filmkamerorna surra. Oj, jestas! Tankarna började fara hit och dit.

Redskapsgymnastik är en känslig gren och speciellt gäller det bygelhästen, har Ekman berättat flera gånger. Det finns alltid en risk för att man misslyckas.

Ekman kommer än i dag i stort sett ihåg vilka rörelser hans serie innehöll, även om han inte längre minns namnen på alla övningar.

"Jag kommer ihåg början. Jag började från ena änden av hästen, snurrade en krets runt skalmen och gick tillbaka till utgångsläget. Sedan vandrade jag från ena sidan till den andra."

-Eugen Ekman

Efter det uppstår en lucka i minnesbilden och tyvärr kunde man inte spara direkta tv-sändningar på den tiden. Slutet på serien kommer mästaren ändå ihåg.

– Egentligen gjorde jag samma avslut som gymnasterna gör i dag, utom att där dagens gymnaster går upp i höga handståenden, gjorde jag samma övning i vågrätt läge.

Belönades med karriärens bästa poäng

I sin blogg Urheilun historia (2012) analyserar Erkki Aho tävlingsprestationen:

Eugen Ekmans kretsar roterade luftigt, svingarna var höga. Han använde hela redskapet på ett exemplariskt sätt och vandringarna gick utmärkt. Då Ekman avslutade sin serie med ett perfekt nedslag, var man i det finländska lägret redan säkra på medalj.

Gymnasten själv var främst lättad och nöjd över att ha klarat av att visa upp det han skulle. Belöningen lät inte vänta på sig, domarnas poäng 9.75 var de bästa han någonsin fått.

Sin motståndare Sjachlin såg han ändå som en gymnast av helt annan kaliber. Han var trots allt regerande olympisk mästare på bygelhäst och hade i Rom gått till final på fem av sex redskap, och vunnit mångkampen.

Eugen Ekmans album med foton och tidningsurklipp.
Triumfen i Rom slogs upp stort i den finländska pressen. Eugen Ekmans album med foton och tidningsurklipp. Bild: Yle Eugen Ekman

Under tävlingarnas gång hade tidningarna rapporterat om rävspel bland domarna.

– Det fanns alltid en möjlighet att domare drog hemåt, konstaterar Ekman i dag, men påpekar att det inte var något han tänkte på.

– Man kan bara sträva efter att göra bästa möjliga prestation och så bedömer domarna vad det räcker till.

För den 21-åriga Vasabon skulle det räcka till de högsta poängen för dagen och till OS-guld, ett guld han fick dela med Sjachlin efter att de två slutat på samma poäng totalt, 19.375.

– Summa summarum kan man väl säga att jag lyckades så bra i Rom för att jag under sommaren kunde träna mest på hästen och barren. Hade jag tränat alla redskap hade hästen inte varit lika stark.

Eugen Ekmans guldmedalj från OS 1960.
Medaljerna i Rom inramades av en lagerkrans i brons. Eugen Ekmans guldmedalj från OS 1960. Bild: Elina Kaakinen / Yle Eugen Ekman

Boris Sjachlins saldo i Rom-OS blev för övrigt fyra guld, två silver och ett brons. Totalt vann han tretton OS-medaljer under sin karriär.

Ståtligt mottagande i hemstaden

Då guldmedaljören återvände till hemstaden hade han en barnvagn i bagaget. Den hade han skaffat i Rom. Familjens första barn skulle födas vilken dag som helst.

Men först skulle han firas med pompa och ståt.

Tvåtusen Vasabor med stadens ledning i spetsen hyllade den olympiska mästaren i en ceremoni som hölls utanför Vasa stadshus. Skoleleverna hade fått ledigt, en militärorkester spelade olympiahymnen och publiken hurrade.

Ett par dagar senare arrangerade landshövdingen en middag för att hedra guldgymnasten.

– Mitt under middagen började mina värkar, så vi fick bryta upp och åka iväg till sjukhuset, berättar Marja Ekman om dramatiken för 60 år sen.

Det visade sig vara falskt alarm, så det unga paret fick åka hem – och komma tillbaka ett par dagar senare. Då föddes sonen Jan, som senare fick sällskap av syskonen Kaj och Jenny.

Pärmen på Suomen Kuvalehti från Eugen Ekmans album med foton och tidningsurklipp.
Guldfamiljen uppmärksammades i tidningspressen. Pärmen på Suomen Kuvalehti från Eugen Ekmans album med foton och tidningsurklipp. Bild: Yle Eugen Ekman

År 1960 räckte ett OS-guld i gymnastik till en tredje plats i omröstningen om Årets idrottare i Finland. Etta och tvåa var Veikko Hakulinen och Kalevi Hämäläinen som bägge tagit guld i längdåkning i vinter-OS i Squaw Valley tidigare samma år.

Bättre förberedd inför Tokyo

Fyra år efter triumfen i Rom närmade sig OS i Tokyo. I en radiointervju strax före avfärd berättar Ekman om förberedelserna.

– Om man jämför med hurdan formen var vid samma tid före Rom, så är formen nog mycket bättre nu, säger Ekman bestämt.

Han tränar 2-4 timmar på redskap varje dag, springer skogslänkar och gör annan uthållighetsträning.

Speciellt mycket hade han övat sin svåra hästserie, som han före OS lyckades utföra utan minsta fel upprepade gånger.

Under öppningsceremonins inmarsch i Tokyo var det Eugen Ekman som bar Finlands fana.

Men i tävlingen var marginalerna inte på den regerande mästarens sida.

Redskapsgymnastik är en känslig gren och speciellt gäller det bygelhästen― Eugen Ekman

Eugen tävlade på alla sex redskap, slutade på 34:e plats i mångkampen, men lyckades inte ta sig till final på något redskap. Inte ens på bygelhäst, där det blev ett avbrott i serien som kostade honom dyrt. Han fick nöja sig med en 17:e plats i kvalet och var klart utanför final.

Vilken var skillnaden, varför lyckades du i Rom och misslyckades i Tokyo?

– Jag skulle nog säga att det hade med psyket att göra, säger Ekman i dag.

Till Rom kom han som en outsider, i Tokyo var läget ett helt annat.

– Jag lyckades helt enkelt inte hålla koncentrationen. Där låg skillnaden.

Inte i det att ansvaret tyngde.

– Visst var jag nervös, men det var jag alltid, också i tävlingar där jag tävlade ensam. Så det var inte det som avgjorde.

Elitgymnast och företagare

Efter OS i Tokyo försökte Ekman under en tid träna in nya övningar, men motivationen var inte densamma som tidigare och småningom tog familjen och yrkeskarriären över helt.

Eugen hade redan som ung pojke drömt om att grunda ett eget företag. Drömmen blev sann samma år som han vann sitt OS-guld.

Sedan ett par decennier tillbaka är firman i äldsta sonen Jans händer – han som är jämngammal med både medaljen och företaget.

En gång gymnast, alltid gymnast

I dag har till och med barnbarnen hunnit lämna gymnastikens tävlingsarenor, men den 82-åriga mästaren och hans jämngamla hustru gymnastiserar fortfarande varje dag.

– Det brukar bli 30–45 minuter varje morgon. Förutom grundgymnastik har jag börjat lyfta vikter och Marja hänger i ringarna som vi fäst i taket i vardagsrummet.

Och till Rom kom de alltså till slut, 50 år efter triumfen i Caracallas termer.

Resan var lyckad, intressant och spännande. Men tävlingsplatsen var sig inte lik.

– Jag försökte komma underfund med var vi tävlade med hjälp av gamla bilder, men utan framgång. Under OS fanns det byggnader innanför ruinerna, men på riktigt finns där ju bara tjocka väggar.

Vy över Caracallas termer i Rom
Terme di Caracalla på 2000-talet. Vy över Caracallas termer i Rom Caracallas termer

Eugen Ekman kommer in på placering två i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.