Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: När hela familjen får orienteringsfeber

Helmi, Mikael, Heidi, Milo ja Minea Vanhala tutkivat karttojaan metsässä. Oikealla alakulmassa on rastilippu.
Orienteringen är ofta en angelägenhet för hela familjen. Här undersöker familjen Vanhala sina orienteringskartor. Helmi, Mikael, Heidi, Milo ja Minea Vanhala tutkivat karttojaan metsässä. Oikealla alakulmassa on rastilippu. Bild: Kalle Niskala / Yle orientering

Ingen orienteringserfarenhet, inga föräldrar som har orienterat? Hur kan det då sluta med att man har en familj där alla orienterar i dag? I vårt hus är det fullt av kartor, kartplast, orienteringsutrustning samt mängder av orienteringsskor. Hur gick det här till?

Vad är det som fascinerar i denna lustiga gren så att man inte kan sluta när man en gång börjat?

Att som ung scout få kompassundervisning en stund och sedan uppgiften att bege sig ut i skogen med kartan och räkna steg, hur slutar det? Jo, de unga scouterna hamnade förstås utanför kartan och gick in i första bästa hus och beställde en taxi som tog dem tillbaka till starten. Det var min första kontakt med orientering i skog och mark, så inte att undra på att det sedan blev en lång paus.

Våra tre döttrar höll på med allt möjligt; redskapsgymnastik, friidrott, skidåkning på vintern och så någon säsong på hästryggen. Men så en dag kom den lite äldre av grannflickorna och tog med de två äldre döttrarna på en orienteringsträning. Att få åka iväg på egen hand utan sina föräldrar var ju spännande redan det.

Hela familjen blir biten av orienteringsflugan

Senare blev det dags för tävling och då tyckte jag att orienteringen får bli en pappa-dotter aktivitet, så han fick åka med dem. Småningom blev lillasyster så stor att också hon kom med och titta på, och eftersom det också fanns lätta och korta banor på föreningens motionsorienteringskväll, så tyckte jag att man väl kunde prova på och göra något av väntetiden tills de andra kom ur skogen.

Så började vi orientera i vår familj och sedan dess har det blivit bara mer och mer. Efter de mindre tävlingarna kom de lite större distriktsmästerskapen, sedan förbundstävlingar och slutligen också finska mästerskapstävlingar. Förutom tävlingar deltog flickorna också i många orienteringsläger och en ny gemenskap med likasinnade ungdomar växte fram. Samma ungdomar som träffades på de allra första tävlingarna har sedan gått i Vörå Idrottsgymnasium tillsammans och har också efter den tiden hållit stadig kontakt med varandra. Orienteringen har gett hela vår familj vänner för livet.

Klubbverksamheten blir en kär hobby

Vi föräldrar blev småningom bekanta med andra orienteringsaktiva från andra närliggande föreningar, och sedan kom även den egna föreningens orienteringsverksamhet att bli en kär hobby. Mycket tid går i dag åt till att förbereda föreningens motionsorientering, sköta om nybörjarorienteringen, fungera som banläggare i olika sammanhang och arrangera tävlingar.

Vår gemensamma hobby har gett familjen kvalitetstid på olika sätt; många timmars bilåkande till tävlingar, långa resor tillsammans, hotellnätter, talkoarbeten med mera. ”Orienterarnas julafton”, Jukola-kaveln, har hela familjen fått uppleva tillsammans ett flertal gånger.

Verksamheten har fortsatt trots de samhälleliga restriktionerna

På grund av rådande omständigheter har orienteringen nu sökt nya verksamhetsformer. I stället för att arrangera motionsorientering under endast en kväll, har banorna varit öppna med så kallad självbetjäning under en hel vecka. Det här systemet har öppnat möjligheten för nya deltagare att i lugn och ro bekanta sig med orienteringen. Om hela familjen deltar finns det något som passar för var och en. Alla kan delta, enskilt eller tillsammans med någon familjemedlem.

Många lagsporter har varit tvungna till långa pauser, men orienteringen kunde fortsätta trots olika restriktioner. Att komma ut i naturen och dessutom ha något lite roligt för sig har lockat många nya deltagare med. Småningom återgår man försiktigt till systemet att stämpla och ta tid, men säkert fortsätter även möjligheten att välja en annan dag och orientera i lugn och ro.

Att orienteringen blir familjens gemensamma hobby är något värdefullt som består. Och som sagt – har man en gång fått denna orienteringsfeber, så tycks det aldrig gå över.

Eva-Lotte Myrskog, styrelsemedlem
Finlands Svenska Orienteringsförbund

Läs också