Hoppa till huvudinnehåll

Hur känns det att hålla i en hjärna?

När hockeydrömmen slocknade sadlade Jakobstadsbördige Rahul Raj om – och doktorerade som 24-åring

Han flyttade till Vasa för att spela hockey som tonåring, började satsa på studierna ett par år senare och doktorerade inom neurokirurgi innan han fyllt 25. Nu är Rahul Raj snart 30 och prisbelönt forskare. Vad ligger bakom framgångarna? Svaret är stenhård disciplin – och en vän som lyckades lura honom.

Med lite andra förutsättningar kunde historien om Rahul Raj se väldigt annorlunda ut.

Om inte föräldrarna växt upp i fattiga förhållanden i Indien hade han kunnat spela lite mer tv-spel och satsat lite mindre på studierna.

Om en ortopedprofessor hade svarat på ett mejl lite snabbare hade Raj kunnat jobba med att analysera skadade idrottarknän i stället för att förfina algoritmer för att diagnostisera hjärnskadepatienter.

Och med de nuvarande antagningskraven till universitet hade Finland tappat en av de största stjärnorna inom den neurokirurgiska forskningen.

Men så blev det inte.

Den här tisdagsförmiddagen sitter han på ett café i Rödbergen och smuttar på kaffe som prisbelönt forskare och docent inom neurokirurgi.

Han är här för att han halkat på några fördelaktiga bananskal. Men framför allt för att han jobbat stenhårt – och förstått att satsa på sina starkaste kort.

Det här är hans historia.


Rahul Raj poserar i Rödbergen.




Rahul Raj poserar i Rödbergen.
Bild: Yle/Sebastian Backman
neurokirurgi,Rahul Raj

Ville bli Teemu Selänne

Fotboll, ishockey, Playstation – och häng med vänner.

När Rahul Raj växte upp i Jakobstad hade han inte näsan begravd i böcker. Han brydde sig mer om idrott och att ha det kul. Som så många andra hockeykillar drömde han om att flytta till andra sidan Atlanten och göra karriär i NHL.

Det var därför han tog sitt pick och pack och flyttade till Vasa som 15-åring. Hockeysatsningen blev allvarligare i Sports juniorer och vitsorden i gymnasiet sjönk.

Men efter 22 matcher i B-juniorernas FM-serie tog äventyret slut.

– Jag stod där med sanningen framför mig. Jag insåg att jag inte skulle bli Teemu Selänne.

Så han sadlade om och började satsa på skolan, vägledd av föräldrarna.

Från fabriksjobb och minkfarm till restaurangägare

Trots att Raj till en början inte satsade så hårt i skolan hade han lätt att få goda betyg.

Och tur det – för att komma hem med en femma eller sexa var otänkbart. Det hade hans pappa aldrig accepterat. Han har prioriterat utbildning från första början.

En utbildning han själv inte hade chansen att få.

Både mamma och pappa kommer från jättefattiga förhållanden. De har inte haft det lätt

Rahuls pappa Bharat Raj föddes under fattiga förhållanden i Indien och började arbeta på fabrik redan som barn. Han ville bort och sparade pengar till en flygbiljett. Efter många om och men landade han i Nykarleby och började jobba på en minkfarm.

Senare utbildade han sig till elingenjör, men sedan blev det recession och jobben försvann. Då bestämde han sig för att bli restaurangföretagare i Jakobstad, vilket han fortfarande är.

– Både mamma och pappa kommer från jättefattiga förhållanden. De har inte haft det lätt och har hela tiden velat att vi ska ha det bättre. Vi barn har haft press att prestera och inte slappa. Speciellt från pappas sida.

Så efter att hockeyn fick en sidoroll kavlade Raj upp ärmarna och började satsa. Det bar frukt. Han blev via inträdesprov antagen till den medicinska fakulteten på Helsingfors universitet.

Rahul Raj poserar i Rödbergen.
Raj har trivts i Helsingfors sen han började studera. Rahul Raj poserar i Rödbergen. Bild: Yle/Sebastian Backman neurokirurgi,Rahul Raj

Med nuvarande antagningskriterier – där gymnasievitsord spelar stor roll – hade Raj antagligen fått sikta sig in på någon annan utbildning.

– Jag tycker att utvecklingen är ganska ledsam. Jag tror att man kan förlora många framtida talanger för att de inte satsat på ettan eller tvåan i gymnasiet. På trean är det lite för sent.

– Om jag inte hade kommit in hade jag satsat på att bli en it-typ. Kodat spel eller någonting. Det hade också varit nice.

Vad Raj inte visste vid det här laget var att han skulle doktorera snabbare än det tar för många andra att bli magister.

Och allt tack vare att han blivit lurad.


Rahul Raj poserar i Rödbergen.




Rahul Raj poserar i Rödbergen.
Bild: Yle/Sebastian Backman
neurokirurgi,Rahul Raj

Det var på andra året vid "medi" som Raj svalde betet.

Han och några vänner satt och åt lunch medan de gick igenom sina framtidsplaner. Utan större eftertanke kastade Raj ur sig att han vill blir ortoped. Eller neurokirurg. Jobba med en av de coolare inriktningarna.

– Min vän Walter svarade att jag i så fall måste doktorera innan jag blir klar från medi. På riktigt? frågade jag. Jojo! sa han.

Raj trodde stenhårt på Walter, vars båda föräldrar är läkare. Så han mejlade både ortopediprofessorn och neurokirurgiprofessorn och frågade om han kunde börja forska.

Neurokirurgifprofessorn svarade först.

– Annars hade jag troligtvis varit ortoped idag

Så det blev som det blev.

Några år senare fick Raj stå posera med blomkål i handen och förklara för ÖT hur det kommer sig att han lyckats doktorera som 24-åring. Då var svaret vilja och disciplin – inte Walter.

– Man gör ingenting själv som ung forskare, utan förverkligar ens handledare. Det har gått bra för mig för att jag hade bra handledare, säger Raj nu.

Hur mycket betyder titlarna för dig?

– Tidigare var det kul att ha ett mål att sträva mot. När man nått det tänker man inte längre på det. Det är lite som att banta: Först siktar man på 60 kilo och när man nått det så glömmer man bort vad man väger.

Har du lyckats återgälda skämtet och lura Walter?

– Jag har försökt, men han har inte nappat ännu. Men han blir väl snart så illa tvungen, säger Raj och skrattar.

Inget Terminator-scenario att vänta

Efter titlarna har framgångarna fortsatt. I våras tilldelades Raj ett pris av European Association of Neurosurgical Societies – en paraplyorganisation och samfund för europeiska neurokirurger.

Raj fick priset, eftersom han hjälpt utveckla en algoritm som för att bättre kunna diagnostisera hjärnskadepatienter. Algoritmen bygger på artificiell intelligens (AI).

Låter det krångligt? Egentligen är idén inte så svår att greppa.

Algoritmen samlar in data från patienterna, som blodtryck och hjärntryck, och levererar en siffra mellan 0 och 100 var åttonde timme. Siffran beräknar sannolikheten för att patienten kommer att dö inom 30 dagar.

Algoritmer ska inte sköta patienter och ersätter inte läkare eller andra människor

Raj betonar att det handlar om ett hjälpmedel för läkare, som i med konventionella metoder har svårt att få en objektiv överblick över patienternas läge. Med algoritmen är det lättare att följa med patienternas utveckling och optimera vården.

Patienterna själva har svårt att bedöma sitt läge, eftersom de är a) medvetslösa och b) hjärnskadade.

Just nu är algoritmen inne i en test- och utvärderingsfas och används inte aktivt.

– Det här betyder inte att man ska stirra på siffran. Det handlar om en överblick. Algoritmer ska inte sköta patienter och ersätter inte läkare eller andra människor.

Men det är säkert spännande tider för neurokirurgin med nya AI-lösningar?

– Det stämmer, men man måste också vara försiktig. Inte för att det skulle bli frågan om ett Terminator-scenario med Skynet – men många påstår sig ha nya, fina AI-lösningar. AI har inte ett egenvärde i sig om inte saker blir bättre.


Rahul Raj poserar i Rödbergen.




Rahul Raj poserar i Rödbergen.
Bild: Yle/Sebastian Backman
neurokirurgi,Rahul Raj

80-timmarsveckor och squash

Egentligen är forskande neurokirurgi ett maratonlopp för de intellektuella.

Först är det dags för uppvärmningen: Man måste strida om en plats på några av de mest eftertraktade skolorna i hela Finland. Sedan ska man ta licenciat, doktorera – och först efter det börjar tempot trissas upp.

Då intervjun gjordes hade Raj snittat 80 jobbtimmar de senaste veckorna. Det är lite mer än normalt – men ingenting unikt inom branschen.

Kutym är att man går hem då allting är skött patienterna opererade vilket väldigt sällan är fallet efter normal arbetstid. Och när allting är skött brukar Raj antingen stanna kvar på jobbet för att titta till forskningen, eller åka hem och göra det där.

Rahul Raj poserar i Rödbergen.
Den egna hjärnan får arbeta på högtryck under jobbveckorna. Rahul Raj poserar i Rödbergen. Bild: Yle/Sebastian Backman neurokirurgi,Rahul Raj

Han erkänner: Det händer att arbetet och fritiden flyter ihop. Inte minst för att sambon och många kompisar är kollegor. Raj är medveten om risken att bränna ut sig. Men:

– Jag är ingen expert på burnouts, men det känns som att jag i så fall redan borde ha bränt ut mig.

Hur håller du handen stadig då du opererar hjärnor under en 80-timmarsvecka?

– Jag opererar förstås inte hela tiden och vilar också emellan. Ibland kan det handla om att svara i telefonen och ge vårdinstruktioner då läkare från andra sjukhus ringer och konsulterar.

– Men då man opererar på småtimmarna är det ju tungt, säger Raj och skrattar.

Och den där hjärnan då. Hur känns det att hålla i en sådan?

Som köttfärs?

– Inte alls. Det är mer som en gelekaka, men lite tyngre. Som en stor hög "jello". Om man trycker på den för hårt så går den sönder, men den brukar hålla ihop bra.