Hoppa till huvudinnehåll

Presidenten är inte Klook - tyska, fula och fåniga efternamn ratades i mellankrigstidens Estland

En bild på en skolklass för hundratalet år sedan från det estniska riksarkivet.
Esterna uppmanades byta bort sina tyskklingande namn. En bild på en skolklass för hundratalet år sedan från det estniska riksarkivet. Bild: Gustaf Antell Estland,Estlands historia,historia,kulturhistoria,utbildning,grundläggande utbildning

De flesta av oss känner till förfinskningsvågen av efternamn i Finland under den första halvan av 1900-talet, men mindre känd är motsvarande förestning av efternamn i Estland.

På 1820-talet fick den livländske bonden Mihkel ett efternamn, Klook. Varför han fick det namnet vet vi inte och vi vet inte om myndigheterna frågade honom vad han ville heta.

Det är möjligt, men absolut inte säkert, att han var en klok man. Åtminstone gavs många ester i Livland beskrivande efternamn av myndigheterna.

De estniska böndernas namnhistoria

I Estland dominerade den balttyska adeln samhället i århundraden. Därför hade adeln i Estland, oberoende av ursprung, oftast tyska efternamn. Under 1700-talet började också borgarna, oberoende av bakgrund, ta tyska efternamn.

Före 1800-talets början var ungefär 95 procent av invånarna bönder, de flesta livegna, och saknade efternamn. Det betyder att ungefär 70 000 släkter och familjer bara hade förnamn. Antalet olika efternamn som introducerades i samband med att det blev tvång att ha efternamn var ungefär 38 000.

1809 - i Kanepi församling i Võrumaa öppnar den progressiva prästen Johann Philipp von Root en församlingsskola. Samtidigt ger han efternamn åt församlingsmedlemmar.

1816 - för första gången föreskrevs det i lag i Livland (då ett ryskt guvernement som täckte södra halvan av dagens Estland och norra delarna av dagens Lettland) att alla invånare måste ha ett efternamn. En motivering var att livegenskapen stegvis skulle upphävas från 1819.

1823 - först nu började livegenskapen upphävas, från och med midsommaren, och i samband med det började namnlagen tillämpas. Det tog flera år innan alla bönder hade blivit fria och fått ett efternamn.

I vissa fall var det församlingarna som delade ut efternamnen, men på de flesta orterna ansvarade herrgårdarna för den uppgiften.

De flesta familjer fick estniskspråkiga namn som ofta dessutom var naturnära. En del fick tyska namn eller så kallade hybridnamn, där ofta slutet var tyskt. Till exempel -mann eller - wald.

I guvernementet Estland var processen för att befria bönderna från livegenskapen liknande, men började senare. Det betyder att också namnlagen tillämpades senare. I den norra halvan av dagens Estland fick alltså de flesta sitt efternamn först under början av 1830-talet. Andelen tyska eller hybridnamn var betydligt högre i Estland eller Livland.

1835 - den första så gott som kompletta boken med Estlands invånares efternamn publiceras.

Att namnen ofta var tyska, Klook är plattyska, berodde på att eliten i Estland talade tyska.

Drygt hundra år senare, år 1935, beslöt Mihkels ättling Theodor Klook sig för att byta bort sitt tyskklingande namn.

Den mångsysslande Öselbon valde ett enligt den tidens värderingar mer manligt efternamn - Kaljulaid (kalju betyder sten, klippa, och laid är en liten ö eller ett skär).

Estlands president med en orkester i bakgrunden.
President Kersti Kaljulaid vill inte prata om namnbytet. Estlands president med en orkester i bakgrunden. Bild: Gustaf Antell Kersti Kaljulaid,Estlands president,Estland

Theodor Kaljulaid var den nuvarande president Kersti Kaljulaids farfar, vilket presidentens kansli bekräftar.

- Men det är inte något presidenten vill ge en intervju om, säger hennes pressekreterare i ett annars mycket positivt telefonsamtal.

Kersti Klook (Kaljulaid) - Estlands president
Mart Pärmann (Helme) - kontroversiell inrikesminister, Raivo Grünberg (Aeg) - justitieminister

Få ester har lyckats bli riktigt kända i Finland, men för den som följer Eurovision Song Contest kanske namnen Laura Põldvere och Koit Toome ringer några klockor.

När de sjöng Verona i Kiev år 2017 kunde de, om inte farfar hade tänkt annorlunda, ha hetat Laura Pomm och Koit Tomassov.

Uku Schultz (Suviste) - skulle ha representerat Estland i årets Eurovision

- Jag kan tänka mig att det på engelska skulle ha skämtats en del, bomben Laura, skrattar Laura Põldvere åt tanken.

Liis Lemberg (Lemsalu), Kristjan Krummkamm (Kasearu) - kända artister

Hennes farfarsfar August Pomm bytte enligt Lauras farfar, som hon ringer mitt under vårt möte, namn bara av estetiska skäl.

- Farfar säger att det var inte politiskt. Han tyckte bara inte om sitt namn.

Rektor August Pomm valde namnet Põldvere från var i det lilla samhället Maetsma i Ida-Virumaa hemgården låg.

- Namnet kommer från att gården låg mellan två åkerfält - põllu - liksom på en remsa som svängde - veer - mellan åkrarna, säger Põldvere.

Motiven ofta mer estetiska än politiska

Idén till att byta efternamn kom från Finland.

I Finland blev Johan Vilhelm Snellmans 100-årsjubileum år 1906 startskottet i en namnbyteskampanj som på två år fick 70 000 finländare att byta efternamn till något som klingade finskt.

Men det var först efter att Estland utropade sin självständighet år 1918 som namnbyte också blev en estnisk trend.

Drivande kraft var Oskar Kallas, gift med den finska författaren Aino Kallas och diplomat i Helsingfors åren 1918 till 1920. Kallas tog initiativet till en ny namnlag som introduceras i december år 1919.

Om alla visste att någon var en skitstövel så ville man ge honom det namnet.― Aadu Must om namngivningen på 1820- och 1830-talen, i intervju för Estlands rundradiobolag ERR

År 1920 började den första vågen av namnbyten. Kallas hade propagerat för den nya namnlagen med argument som kopplade till det unga landets synbarligen nationalistiska ideal.

Den unga självständiga staten skulle tydligt markera avstånd till den tyskspråkiga elit som hade dominerat över landets utveckling i flera århundraden.

Ett land, ett språk alltså, och visst fanns det personer inom kultureliten, bland akademiker och många studenter som valde naturnära folkliga namn åt sig.

- På 1920-talet var det främst de intellektuella som bytte efternamn. Enligt lagen kostade det en hel del och beslutet måste godkännas av en domstol. Det avskräckte antagligen många.

Det säger historikern och släktforskaren Fred Puss, chef för Estlands centrum för personlig historia.

Fred Puss har ägnat sitt yrkesliv åt namnforskning.
Fred Puss har ägnat sitt yrkesliv åt namn- och släktforskning. Fred Puss har ägnat sitt yrkesliv åt namnforskning. Bild: Gustaf Antell släktforskning,Estland,Efternamn,Fred Puss

Men det avskräckte inte alla, för det fanns de som kände att de bara måste byta efternamn. De upplevde att det efternamn de har kändes gammaldags eller mjäkigt - eller ibland riktigt fult.

Fred Puss ger oss ett par exempel.

- Bland de första som bytte sina namn fanns Kalts ("äcklig trasa") och Mullikas (kviga alt. ung tjur). Vi kan dra slutsatsen att folk ville bli av med sina illaklingande namn snarare än att det gällde språket.

Andra liknande namn som byttes bort var Pudrunahk ("gröthud"), Ila (slem, drägel), Laisk (lat), Muda (gyttja).

Sittmann - "Skitman", Vitt - samma som ett liknande populärt finskt ord, Kakason - "Skitson", Lambaauk - "Lammhål", Lillevorst - "Blomkorv"
,

Den andra vågen var mycket kraftigare än den första

En femtedel av alla ester bytte namn under perioden 1920 till 1940, alltså sammanlagt över 200 000 personer.

Men det var först efter statschefen Konstantin Päts statskupp år 1934, då undantagstillstånd infördes och demokratin sattes i karantän, som trenden att byta namn tog en folklig prägel.

Populisten Päts förstod att folket behövde nya patriotiska projekt när det inte mera hade en roll i politiken.

- Som en slags distraktion inledde den populistiska regimen några kampanjer. En kampanj handlade om heminredning, en om den estniska flaggan och en om att förestniska efternamnen, säger Puss.

För att understryka att regimen ville att esterna verkligen skulle byta namn blev det dessutom gratis att byta namn.

Pumpernikel, Veritsev - "Blödande", Rott - "Råtta", Tiss - "Kvinnobröst", Madrats - "Madrass"

Eftersom det samtidigt fanns en lag som krävde att alla medborgare ändå skulle registrera sig i folkbokföringen är det troligt att många bytte namn av ekonomiska skäl.

- Att registrera sig kostade motsvarande 500 euro i dagens pengar och det var mer än de flesta hade råd med. Lagen hade funnits redan på 1920-talet, men den hade aldrig riktigt efterföljts.

Ett diagram visar att de flesta som bytte namn i Estland under 1900-talets första halva gjorde det under 1930-talet.
Nästan alla namnbyten skedde på 1930-talet. Statistiken är sammanställd av Fred Puss. Ett diagram visar att de flesta som bytte namn i Estland under 1900-talets första halva gjorde det under 1930-talet. Bild: Gustaf Antell namnändringar,Estland,släktforskning

Theodor Klook, August Pomm och Herbert Tomassov bytte alla namn efter Päts statskupp.

- Inte heller på 1930-talet, då de breda massorna passade på att byta efternamn, verkar alltså politiken eller nationalismen ha varit den vanligaste förklaringen till namnbytena, säger Puss.

Hurdana namn valde de som bytte efternamn?

Förutom att de tog helt vanliga namn som redan då var populära, som Tamm, Saar och Rand, så tog endel namn efter den tidens kändisar och hjältar, som Tammsaar.

- Men allra vanligast var naturnära namn, säger Puss. Till exempel Mäesalu (alltså Bergskogssdunge), Ojasaar (Bäckö), Lainevool (Vågström), namn som är lätta att förstå.

Det fanns för övrigt de som hette Puss som bytte namn. Å så fanns det personer som tog namnet Puss för att de tyckte om det.

Sångerskan Laura Põldvere talar i telefon med sin farmor och farfar.
Laura Põldvere frågar sin farfar varför hans pappa bytte efternamn. "Han tyckte inte om namnet Pomm", är det enkla svaret. Sångerskan Laura Põldvere talar i telefon med sin farmor och farfar. Bild: Gustaf Antell musikartist,Eurovision Song Contest 2017,Estland,Laura Põldvere

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes