Hoppa till huvudinnehåll

Författaren Gösta Ågren har avlidit

Gösta Ågren i svartvitt.
Gösta Ågren belönades med flera pris för sitt författarskap. Gösta Ågren i svartvitt. Bild: PASCHINSKY STUDIO/Sets Gösta Ågren,diktare

Författaren Gösta Ågren har dött i en ålder av 83 år. Det uppger hans förlag Schildts & Söderströms.

Det är inte så, / att döden börjar efter livet. / När livet upphör / upphör också döden― ur En dal i våldet (1990)

Gösta Ågren växte upp i ett hem som uppmuntrade till läsning.

Av den sexhövdade syskonskaran i barndomshemmet i Nykarleby blev fyra författare: Erik (1924-2008) som skrev självbiografiskt baserade dramer och romaner, Leo (1928-1984) som publicerade såväl historiskt förankrade romaner som betydelsefulla proletärskildringar, Inga (1932-1965) som år 1963 gav ut diktsamlingen Livet som är och förblir samt Gösta (1936-2020) som under sin knappt sjuttioåriga författarbana publicerade över fyrtio verk bestående av såväl lyrik och prosa som dramatik och essäer.

”Vårt barndomshem i byn Lippjärv var intellektuellt aktivt: alla läste böcker, och diskuterade dem. Till de mest älskade hörde Harry Martinson, Charles Dickens, Oscar Wilde”, skriver Gösta Ågren i det självbiografiska verket Detta liv från år 2001, och noterar samtidigt att inga andra vägar konkurrerade med författarskapet som sågs som det viktigaste yrket i samhället:

“Våra föräldrars litteraturintresse, deras läsning och samtal, skapade ett bildat hem av den grå backstugan, där i övrigt utbildningsmöjligheterna inte var många. (---) Författarskapet var lust och glädje - och vår enda möjlighet.”

Litterärt uppvaknande på femtiotalet

Femtiotalet var en tid av stort litterärt uppvaknande i Österbotten – många betydelsefulla författare från landskapet debuterade under detta decennium, såsom Evert Huldén, Inga-Britt Wik, Hans Fors, Leo Ågren, Wava Stürmer, Kurt Högnäs och Lars Huldén.

Och Gösta Ågren som var 19 år gammal när han debuterade år 1955 med diktsamlingen Kraft och tanke.

Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig― ur samlingen Ågren (1968)

På 1950-talet fick den österbottniska litteraturen också bra grogrund och stöd i Svenska Österbottens litteraturförening som grundades år 1950 och tidskriften Horisont som utkom med sitt första nummer i oktober år 1954.

Gösta Ågren kom också att ingå i den löst organiserade författargruppen Liftraser som bildades hösten 1957 hemma hos Evert Huldén i Munsala.

Författarna tog avstånd från begreppet bygdeförfattare och på samlingarna diskuterade man till exempel frågor som det Helsingforscentrerade perspektivet på litteratursynen i Svenskfinland och det progressiva i den finlandssvenska litteraturen.

Vid sidan av sitt författarskap arbetade Gösta Ågren tidvis bland annat som metallarbetare, som journalist vid Folktidningen Ny Tid samt som biblioteksassistent vid Helsingfors universitetsbibliotek.

Studieår i Sverige

Livet förde Gösta Ågren från Österbotten till Helsingfors och vidare till Stockholm på 1960-talet där han kom att studera såväl litteraturvetenskap vid Stockholms universitet som regi vid Svenska filminstitutet.

År 1971 disputerade Ågren vid Stockholms universitet med en avhandling om Dan Anderssons produktion, Kärlek som i allting bor Dan Anderssons liv och diktning 1916–1920.

Gösta Ågren kände ett slags själsfrändskap med Dan Andersson som i sina dikter blev något av de fattigas sångare och ensamhetens uttolkare.

Under sin tid i Sverige publicerade Ågren både dikt och prosa, pjäser för teater, radio och television, regisserade filmer och var politiskt aktiv.

Det gäller att skura bort / lager efter lager av form. / När bara innehållet återstår / är dikten färdig― ur samlingen En dal i våldet (1990)

Gösta Ågrens filmdebuterade år 1968 med filmen Ballad som utspelar sig i Österbotten och handlar om en arbetare som blir nedskjuten av en kontrarevolutionär fascist. Filmens förlaga var en roman med samma namn av Gösta Ågrens bror Leo Ågren.

Under en period på tio år (1965-75) verkade Gösta Ågren också som frilansande filmregissör och under denna tid kom också tv-serien Amirika till.

Tv-serien skapade Gösta Ågren tillsammans med Lars Huldén och den femdelade serien skildrar utvandringen från Österbotten till USA under 1900-talets första decennier. Serien sändes på finländsk tv i början av år 1975.

En stark röst för det svenskspråkiga Finland

På 1970-talet återvände Gösta Ågren till Österbotten där han kom att bli en stark röst i kampen för den egna svenskspråkiga befolkningen, den så kallade. hurrarrörelsen. Namnet på rörelsen härrör från finskans öknamn på finlandssvenskarna, ”hurrit”.

Hurrarna riktade skarp kritik mot de så kallade hukarna i Helsingfors, de som man ansåg att hade gett upp hoppet om en livaktig svenska i Finland. Målet var att höja den finlandssvenska självkänslan och man förde bland annat en omfattande kampanj för en egen finlandssvensk tv-kanal.

År 1974 redigerade Gösta Ågren en debattbok, Hurrarna, en stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid, som utkom på det nyetablerade Författarnas andelslag.

Våren 1973 hade ett antal österbottniska författare gått samman och grundat ett regionalt baserat kooperativt bokförlag, Författarnas andelslag. Sekreterare för Författarnas andelslag var journalisten och författaren Anna-Lisa Sahlström, Gösta Ågrens livskamrat sedan år 1968.

Gösta Ågren var initiativtagare till bokförlaget och han var också den som drog upp riktlinjerna för verksamheten. Den centrala devisen lydde: ”Vi måste själva skapa våra andliga centra på jorden”.

Författarnas andelslag var det första i en rad alternativa och lokala bokförlag som såg dagens ljus under 1970–1980-talen, och i Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013 konstaterar Tuva Korsström också att den österbottniska frigörelsen och småförlagens framväxt starkt bidrog till en demokratisering av bokutgivningen, och att skribenter med regional och proletär bakgrund fick en chans.

Förutom Författarnas andelslag var Gösta Ågren också med om att starta författarkooperativet Skrivor år 1975.

Största delen av sin 1970-talsproduktion gav Ågren ut på Skrivor, och det var först i mitten av 1980-talet som Ågren återvände till Söderströms förlag.

Den paradoxala aforismens mästare

Efter debuten i mitten av femtiotalet kom Gösta Ågren att skriva en kommunistiskt färgad poesi inspirerad av en av sina stora litterära förebilder, den chilenske poeten Pablo Neruda.

Själv kom Gösta Ågren att ta avstånd från sin tidiga produktion, och han har också angett sin tionde diktsamling Molnsommar från år 1978 som sin egentliga lyriska debut.

Diktkonsten? Se på träden, / en gammal upptäckt. Skogen / är det som inte syns. Avsluta / arbetet, när orden / beskyddar någonting!― ur Hid (1992)

Så småningom fick den deklamatoriska politiska dikten ge vika för en mer resonerande och existentialistiskt präglad poesi. Man kan säga att de tidiga läromästarna Walt Whitman och Pablo Neruda fick ge vika för T S Eliot och Rabbe Enckell samt en mer stramt hållen och aforistisk diktning.

I Finlandssvensk litteraturhistoria band II konstaterar litteraturvetaren och kritikern Michel Ekman att Gösta Ågrens litterära universum präglas av en grundläggande idémässig konflikt:

"Å ena sidan är han materialist i filosofisk mening, å andra sidan värderas människolivet påfallande lågt i hans diktning. Denna konflikt kan spåras till mötet mellan marxismen och den österbottniska väckelsekristendom som var viktig för Ågren i hans barndom."

Denna konflikt kan sägas komma till uttryck i de paradoxer, både litterära som tankemässiga, som kommit att prägla Gösta Ågrens poetiska landskap.

Enligt Michel Ekman är paradoxen ett sätt för Ågren att förena två skenbart oförenliga utsagor samtidigt som den är ”en väg ur den konflikt som uppstår då diktens strävan efter tydlighet och argumentation kombineras med en vilja att tala om det som ligger utanför begreppens värld. Paradoxen innebär en möjlighet att med begreppens hjälp höja sig över begreppen och suggerera fram något annat.”

Paradoxen är ett stil- och tankegrepp som Ågren i hög grad kommit att använda sig av såväl i sin aforistik som i sin diktning.

Enligt litteraturvetaren Holger Lillqvist, som skrivit om Gösta Ågrens aforistik i Finlandssvensk litteraturhistoria band II, kännetecknas Ågrens retoriska grepp av dekonstruerande av motsägelser och ”begäret att i varje sak se embryot till dess motsats” samt i en vilja att betona tillvaron ”som enhet och kontinuum med mjuka övergångar. En sådan livsfilosofi är i grunden skeptisk, riktad mot tvärsäkra och entydiga sanningsanspråk. Det är också en livshållning som i själva flyktigheten och övergången ser det enda säkra, vilket borgar för en bister nollpunktens tröst och trygghet.”

I sina dikter går Gösta Ågrens också ofta i dialog med andra tänkare, filosofer och författare, såsom den franske 1500-talsfilosofen, läkaren och matematikern Nostradamus eller den tyske filosofen Martin Heidegger och den österrikisk-brittiske filosofen Ludwig Wittgenstein.

I Gösta Ågrens senare produktion har den amerikanske filosofen och essäisten Ralph Waldo Emerson varit en central samtalspartner. I diktsamlingen Dikter utan land från år 2015 går Ågren i dialog med Emerson för att diskutera kring frågor om frihet och oberoende, vårt förhållande till naturen, till kärleken och till vänskapen, till politik och historia.

Den som vill få en helhetsbild av Gösta Ågrens författarskap kan rekommenderas att läsa samlingsvolymen Samlade dikter 1955-2015 som utkom år 2016 för att uppmärksamma Ågrens sex decennier långa författarvärv.

Ett författarskap som i hög grad kommit att kretsa kring vissa centrala frågeställningar som omfattar existensen och meningen med livet, människans roll och plats i varat och världen, vår relation till naturen och döden, liksom vår syn på språk och tanke.

Ett prisbelönt författarskap

År 1988 tilldelades Gösta Ågren Finlandiapriset för diktsamlingen Jär, den första samlingen i den självbiografiska Jär-trilogin som består av samlingarna Jär (1988), Städren (1990) och Hid (1992).

I den hyllade trilogins första del tar Gösta Ågren fasta på barndomen, hembyn och olika generationer som bott i trakten. I de två senare delarna skildras en bildningsresa och en färd ut i världen liksom en hemkomst.

För diktverket Jär fick Ågren också Carl-Emil Englundpriset år 1989, och enligt prismotiveringen ”skapar Ågren en kärv och åskådlig diktning, fylld av temperament och visdom" med paradoxen som verktyg.

Med Jär nådde Ågren också för första gången en riktigt stor läsekrets. Diktsamlingen trycktes upp i sammanlagt över 10 000 exemplar på såväl svenska som finska och tack vare översättningar till engelska, spanska, tyska, franska, nederländska samt på de andra nordiska språken nådde Ågren också långt ut över det egna landets gränser.


Under årens lopp har Gösta Ågren också förärats med Tollanderska priset år 1986, Dan Andersson-priset år 1995, Vasa läns konstpris år 1997, Choraeus-priset år 2001 samt Pro Finlandia-medaljen år 2006.

År 2011 nominerades Gösta Ågrens diktsamling I det stora hela till Nordiska Rådets litteraturpris. Samma år tilldelades Ågren Svenska Akademiens Finlandspris för betydelsefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv.

År 2013 belönades Gösta Ågren av Stiftelsen Längmanska kulturfonden i Sverige med motiveringen: "Ågren är en existentiell diktare som inte väjer för de svåraste frågorna: döden, våldet, meningen med livet. Han går ofta i dialog med filosofer och tänkare; brottas med dem i sträng granskning av relevansen i deras ord. Gösta Ågrens poesi ger läsaren både verktyg att möta det skoningslösa livets angrepp och den glädje en absolut språkkänsla erbjuder."

Gösta Ågren var också nominerad till Rundradions lyrikpris Den dansande björnen år 2016 med diktsamlingen Dikter utan land.


Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje