Hoppa till huvudinnehåll

"Det är faktiskt inte bara medaljerna som räknas"

Endast cancern har hållit Kyra Kyrklund borta från sadeln – födelsedagspresenten blev en gåva för livet

När Kyra Kyrklund 1979 vann nordiska dressyrmästerskapet som 27-åring var hon redan en erfaren tävlingsryttare. Hon hade ju redan tolv år tidigare vunnit JNM-silver – då i banhoppning. Att hon 30 år senare blev EM-sjua i dressyr låter som något taget ur fiktionen. I Kyra Kyrklunds fall är ändå verkligheten den bästa berättelsen.

(Den här artikeln publicerades ursprungligen 11.9.2017 i samband med Yle Sportens lista över Finlands 100 största idrottsögonblick och återpubliceras nu uppdaterad i och med att Kyra Kyrklund finns med i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar.)

Under de första dagarna i augusti 1990 drog det framgångs- och medaljhungriga Idrottsfinland öronen till sig. En ryttare med ett förnamn vars korrekta uttal ingen utanför hennes närkrets tycktes känna till hade tagit VM-silver i en gren som bara ridkretsarna verkade begripa sig på.

Både damen och grenen hade visserligen redan blivit smått bekanta för bänkidrottarna under tre OS på 1980-talet. Två femteplaceringar på OS garanterade att till och med de mest inbitna längdåknings- och friidrottsanhängarna hade noterat Kyra Kyrklund.

VM-medalj slog ändå betydligt högre. Plötsligt blev Kyra och Matador ett begrepp för gemene man.

Då 1990 inte bjudit idrottsfolket på just annat än Jari Kurris femte Stanley Cup-titel så fanns Kyrklund även med i Årets idrottare-snacket. Sedan flög Päivi Alafranttis spjut till EM-guld och traditionalisterna undvek stroke.

Kyra Kyrklund med Max i VM 2006.
Kyra Kyrklund med Max i VM 2006. Bild: All Over Press Kyra Kyrklund

VM-silvret var och är den största framgången för finländsk ridsport någonsin. Fast segern i världscupsfinalen i Paris följande år antagligen ligger minst lika högt på Kyrklunds personliga ranking, så är OS och VM ändå alltid de tävlingarna som den stora publiken och den officiella idrottsvärlden värderar högst.

Förutom själva VM-medaljen var dessutom inramningen i Stockholm närmast perfekt.

Det var kort väg för hennes finländska anhängare och närkrets att ta sig till Sverige. Dessutom var hon nästan hemmaryttare även ur svensk synpunkt. Hon hade haft mycket täta band till vår västra granne allt sedan hon åren 1972–1974 utbildade sig i den svenska ridsportens kronjuvel, anrika Strömsholms ridskola.

Sportmagasinet träffar Kyra Kyrklund i Flyinge hösten 1993:

Senare skulle hon verka i sju år, 1991–1998, som chefstränare för dressyr på Flyinge i Skåne. Där grundade hon tillsammans med kommande maken Richard White ett internationellt ridcenter med kontakter över hela ridsportens värld.

Då Kyra Kyrklund i april 2011 dessutom presenterades som adjungerande professor i ridkonst vid Sveriges lantbruksuniversitet är det befogat att kalla Finlands främsta ryttare genom tiderna även för en av den svenska ridsportens största namn.

I Sverige är ridsportens traditioner, värdering och omfång på helt annan nivå än i Finland. I den svenska VM-publikens ögon var Kyrklund inte bara en toppryttare, utan en stor stjärna i en globalt högt uppskattad idrott.

Att hon placerade sig före alla svenska ryttare på VM – trots att Sverige slutade fyra i lagtävlingen – var något man visste uppskatta.

Dessutom vann Kyrklund VM-silvret tillsammans med sitt livs häst, den tolvåriga danskfödda hingsten Matador. Enligt professorns egna ord en kombination av macho och nallebjörn – som hon dessutom själv skolat upp.

Hästarna har fört Helsingforsbördiga Kyra Kyrklund på tävlingar världen över. Hon bor nuförtiden i England men har även satt sin prägel på ridsporten i Danmark och Sverige. Bilden från Göteborg 2016.

Kyrklund fick den då treåriga Matador till sitt bruk 1981 av hästens ägare Heikki Soras. Det dröjde inte länge förrän det blev uppenbart att det var fråga om en häst med fantastiska förutsättningar.

Redan i mitten av 1980-talet var Matador en hårsmån från att säljas till Italien för en summa som verkade närmast astronomisk ur ett finländskt perspektiv.

Som tur var hittades det inhemsk finansiering och Matador landade på Nääs herrgård i Hyvinge. För att hålla hästen i Finland sökte Ryttarförbundet finansiärer genom att erbjuda optionsandelar i Matador.

Kampanjen var ingen stor framgång – tills den sista dagen av optionserbjudandet. Då tecknade ägarna av Nääs, paret Karmavuo, 60 procent av äganderätten till Matador. Kyrklund hade själv 20 procent och Ryttarförbundet lika mycket. Ett par år senare köpte herr och fru Karmavuo Ryttarförbundets andel.

Intresset för Matador blev stadigt större då framgångarna – till exempel segern i Hamburg Derby 1988 – trillade in i jämn takt. Det stod hela tiden klart för Kyrklund att den danska superhingsten inte skulle förbli i Finland i all evighet. Det gällde att få samarbetet att nå hela sin kapacitet så länge de var tillsammans.

Kyra Kyrklund med Matador i OS 1988.
Matador var Kyras drömhäst. Här under OS i Seoul 1988 där ekipaget kom på femte plats. Kyra Kyrklund med Matador i OS 1988. Bild: imago sportfotodienst/All Over Press Kyra Kyrklund

Allt gick ändå inte som en dans. 1989 genomgick Matador två operationer och det var inte alls klart att ekipaget skulle kunna delta i VM 1990. Som historian vet berätta lyckades Kyrklund med rehabiliteringen.

Matador hann i form och under sina två sista säsonger tillsammans vann Kyra och Matador VM-silver och finalen i världscupen ett år senare i Paris. Kyrklunds och den finländska ridsportens två klarast lysande framgångar.

På hösten 1991 såldes sedan Matador till Japan och fast Kyrklund nått stora framgångar också senare, med bland annat hästen Edinburgh, så har hon aldrig mött en annan Matador.

– Matador är fortfarande min måttstock på känslan för när samarbetet och kommunikationen med en häst är som bäst, berättar hon för Yle Sporten sommaren 2017.

Kyra Kyrklunds OS:

Moskva 1980 – 5:a med Piccolo
Los Angeles 1984 – 16:e med Nør
Seoul 1988 – 5:a med Matador
Barcelona 1992 – 5:a med Edinburg
Atlanta 1996 – 28:a med Flyinge Amiral
Peking 2008 – 8:a med Max

Hon valdes dessutom med till både Sydney 2000 och Aten 2004, men var tvungen att lämna återbud på grund av hästens hälsa.

Olympiska spel, världsmästerskap, världscupsfinaler och internationella ridcentrum skulle lika väl ha kunnat befinna sig i ett annat universum då Kyra i småskoleåldern för första gången satt på ryggen av en häst.

Irja hette hästen och var en korsning mellan Ardenner och finskt kallblod. Hon var tillsammans med sin kollega i spiltan bredvid, Jukka, arbetshäst på Kyras gudmors jordbruk i Kymmenedalen. Gården låg dryga tio kilometer från familjen Kyrklunds sommarstuga i Lappträsk och var med alla sina djur ett populärt mål för Helsingforsflickan.

Fast ridturerna med Irja bland annat ledde till en bruten arm då Kyrklund var tio år, så var hon biten av ridflugan. Hennes föräldrar som hade nollerfarenhet av hästar, men kände sin dotter, insåg att det var bäst att hon fick lära sig rida på riktiga ridhästar. Till elvaårsdagen fick Kyra en nybörjarkurs på centralstallets ridskola i Brunakärr.

Senast då var tärningen kastad. För trots att Kyra som sin tids aktiva barn sysslade med bland annat konståkning, friidrott, längdåkning och basket, så var det hästar och ridning hon ville hålla på med.

Ur programmet "En stund med Kyra" från 1992:

De tre följande åren fortsatte hon med att ta ridlektioner genom en överenskommelse med sina föräldrar. Hälften av kostnaderna betalade hon själv genom att spara från sina veckopengar, andra halvan betalade mor och far direkt.

När hon sedan växte ur veckopengsåldern började hon förtjäna sina "ridpengar" genom att jobba som hjälpinstruktör på ridläger under skolans sommarlov.

Dragon tände tävlingsgnistan – Piccolo bestämde att satsningen blev på dressyr

Det avgörande steget mot en tävlingskarriär kom i mitten på 1960-talet då Kyrklund fick börja rida på familjen Stenbäcks häst, Dragon. Det var egentligen familjens dotters häst, men under en period då hon var sjuk behövdes det någon som tog hand om att rida den ganska svårhanterliga hästen.

Kyra var inte rädd för att ta sig an Dragon. Det blev en lyckospark eftersom Dragon var en hejare på att hoppa hinder. 1967 var det just med Dragon som hon vann individuellt silver och lagguld i banhoppning för juniorer på nordiska mästerskapen, som då ännu gick under namnet Nordenpokalen.

Sex år senare, under sin vistelse i Strömsholm, köpte Kyrklund den fyra år gamla danska Piccolo. Fast hon redan i det skedet var både finländsk junior- och seniormästare i dressyr var hon fortfarande lika tänd på banhoppning. Hon hade bestämt sig för att satsa på den disciplinen som var naturligare för Piccolo.

Beslutet var lätt. Piccolo visade absolut ingen talang för att hoppa hinder, men skulle komma att ta Kyrklund till bland annat NM-guld 1979 och en femte plats i OS året därpå.

Valet som Piccolo hjälpte Kyrklund på traven med tog in henne på en väg som inkluderar bland annat sex OS mellan 1980 och 2008, fyra VM, nio EM och sex världscupsfinaler.

Kyra Kyrklund är en av två finländare (den andra skytten Juha Hirvi) som deltagit i sex sommar-OS. Här med Max i hennes sista OS i Peking 2008.

Som yrkestränare förde hennes stig till att bli chefstränare för dressyr i Flyinge åren 1991–1998. Sedan beslöt hon och brittiska maken Richard sig för att flytta till England. Efter att först ha hyrt ett ridstall köpte paret tillsammans Snow Hill Farm i West Sussex. Där leder de i dag sitt eget träningscentrum.

Att leda ett stall var ju inget nytt för Kyrklund. Helsingfors Tävlingsstall (fi. Helsingin Kilpatalli) i Brunakärr grundade hon redan 1976 och lämnade det bakom sig först då flyttlasset gick till Flyinge 1991.

Cancern tvingade bort från hästryggen – men bara för en stund

Kyra Kyrklunds karriär verkar utifrån sett som en ytterst konsekvent och målmedveten stig. Ändå berättar hon själv att det aldrig var ett konkret beslut att satsa på ridning som ett yrke. En sak har bara lett till en annan och till slut har "sakerna" bildat en kedja som formar en helt unik karriär inom ridsporten.

Kanske just hungern efter att ständigt utvecklas och ta följande steg är det som är det mest konsekventa.

På frågan om hur allt varit möjligt har finlandssvenska Kyra ett mycket traditionellt blåvitt svar: Finsk sisu. Att inte ge upp vid minsta lilla motgång. Uthållighet och glädjen i de små framstegen.

Kyra Kyrklund, Brunakärr i Helsingfors 2012.
Kyra Kyrklund grundade Helsingfors Tävlingsstall i Brunakärr i Helsingfors 1976. Kyra Kyrklund, Brunakärr i Helsingfors 2012. Bild: Mauri Ratilainen / All Over Press Kyra Kyrklund

Alla de här sidorna av hennes definition på sisu har hon behövt varje uns av. 2014 diagnostiserades Kyra med aggressiv bröstcancer.

Behandlingarna som sög all must ur kroppen tvingade henne bort från hästryggen för första gången på över 50 år. För ett halvt år vill säga – sedan var hon "back in the saddle again". 2016 gjorde hon också comeback som tävlingsryttare på Tiphany, ett sto som är egen uppfödning och vars morbror lystrade till namnet Matador.

I en intervju för Helsingin Sanomat i juni 2017 tackar hon sin livssituation för möjligheten att ge sig själv tiden att tillfriskna och återhämta sig. I dag är hon friskförklarad, men som alla cancerdrabbade är hon mycket medveten om att risken för att cancern upprepas alltid finns där.

"Det bästa beslutet jag gjort i mitt liv har varit att jag vågade följa min passion, även om det verkade omöjliga i Finland vid den tiden", säger Kyrklund i Eurodressages intervju.

Inte bara medaljerna som räknas

Dressyrens rötter ligger i att förbereda hästen för att bära sin ryttare på slagfältet i stridens hetta. Ännu i våra tider var tränandet av dressyrhästar mycket konservativt och genomfördes med stenhårda militanta nypor. Om inte hästen förstod vad ryttaren ville, svarade ryttaren med ökad bestämdhet.

Kyra Kyrklund var en föregångare i att inse och tala om hästens kapacitet att lära sig utan tvång – en liten bit i sänder. I dag finns det dokumenterad forskning på att hon tänkt rätt hela vägen.

Sådana tankar och insikter får inte en människa som inte hela tiden har sensorerna ute och hungrar efter kunskap. Därför är det bara logiskt att Kyra – 37 år efter att hon för första gången blev OS-femma – berättar att det känns som om hon fortfarande lär sig nya saker och blir bättre på att kommunicera med såväl hästar som sina elever.

Sportmagasinet hälsar på hos Team PP och Kyra Kyrklund med sikte på OS 2008:

Den eviga kärleken till att utveckla och förbättra får sitt utlopp också utanför ridbanan. Kyrklund har i flera år haft uppgifter som expert inom det internationella ryttarförbundet FEI. Hon har bland annat tidigare i två etapper haft ansvaret som ryttarnas representant.

Hur uppskattad hon är av sina kolleger understryks av att Kyrklund i ungefär ett årtionde varit ordförande i International Dressage Riders Club.

Livslångt lärande, engagemang för att utveckla sig, kommunikation med hästar och ryttare, professur… För att citera henne själv: Det är faktiskt inte bara medaljerna som räknas.

Kyra Kyrklund kommer in på placering 19 i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna.

Källor: Intervju med Kyra Kyrklund: juli 2017, Kyra Kyrklund & Jytte Lemkow: Dressyr med Kyra (1996), Ridsport: nr 24 1986, Helsingin Sanomat: 11.6.2017, Möt Kyra Kyrklund – professor i ridkonst: Vetandets värld, Sveriges Radio 10.1.2012, Ingmar Björkman: Bragdmedaljen, den finlandssvenska bragdmedaljen genom tiderna (2008).