Hoppa till huvudinnehåll

Att vara kvinna och jägare är att våga ta plats och bevisa sin duglighet

Oslagbara naturupplevelser och gemenskap men också missunnsamhet och missvisande bilder på sociala medier.

Jägaren - ni vet han den tystlåtne mannen som bor långt ut i obygden, som slarvar lite med hygienen och hellre umgås med hunden än frun. Som är lite råbarkad och riktigt lycklig bara några veckor under höstens älgjakt. Var passar en jaktintresserad kvinna in i den bilden?

Jag stämde träff med jägarkompisarna Marina Rintamäki och Lina Hästbacka för att få veta mer om vad det innebär att vara aktiv jägare i Finland idag, speciellt vad det innebär att vara jägare och kvinna och hur väl deras bild av jakt stämmer överens med den som ges i svenska serien Jaktliv som nu visas på Yles kanaler?

Det är början av juni när vi träffas i skogarna utanför Jakobstad. Det är underbart soligt och med lätt packning besluter vi oss för att gå en kort tur samtidigt som vi pratar. Tidigare har vi kommit överens om att Marina och Lina skall ha jaktkläder på sig under intervjun, för bildernas skull. Men dagen innan får jag meddelande om att så inte kommer att bli fallet.

"De flesta, speciellt jägare, vet att vi inte jagar något när det är mössöron på träden" står det i meddelandet. Jag inser själv att jag inte tillhör "de flesta". Men det är klart - de som vet så vet. Dessutom förstår jag väl deras vilja att hålla det så autentiskt som det bara går.

Diskussioner om jakt föder ofta livliga debatter och från jägarhåll får man förstås kämpa hårt med att ge en så rättvis bild som möjligt.

Marina och Lina går i en grön skog med ryggväskor.
Marina och Lina i skogarna utanför Jakobstad i samband med intervjun. Marina och Lina går i en grön skog med ryggväskor. Bild: Yle / Daniel Nylund jakt,jaktlag,Marina Rintamäki
Lina och Marina sitter tätt intill varndra med vapen i händerna.
Lina och Marina på en av sina gemensamma jaktturer. Lina och Marina sitter tätt intill varndra med vapen i händerna. Bild: Marina Rintamäki jakt,jaktlag,Marina Rintamäki

Från dålig självkänsla till brinnande intresse

Vi lämnar bilarna bakom oss och börjar vandra inåt skogen. Marina berättar att hon en längre tid jobbat inom livsmedelsbranschen men nu sadlat om till att bygga lyxiga segelbåtar. Lina jobbar inom Folkhälsan. Marina har fyra barn medan Lina väntar sitt första.

Det som binder dem samman är deras starka intresse för jakt och de hittade varandra när Lina kommenterade på Marinas blogg. Så var började det hela?

- För sju år sedan jag träffade min sambo, Tobias, och han fick mig intresserad av jakt. Han är riktigt jaktgalen och skulle jag umgås med honom så måste nästan jakten ingå. Så jag har börjat från noll men nu är vi ungefär på samma nivå. Vissa höstar jagar han kanske mer, men om han är ute så försöker jag alltid hänga med, berättar Lina.

I dag jagar de det mesta: fågel, hare, räv, mårdhund, hjort och älg. Det har också blivit gemensamma resor till Sverige på bäver- och vildsvinsjakt.

Som tonåring blev energin satt på fel saker. Med facit på hand skulle det säkert varit bättre att jag börjat jaga redan som ung― Marina Rintamäki

För Marina har vägen varit krokigare och jakten var länge ett intresse hon gömde för omvärlden.

- Min pappa och mina bröder jagade men jag var aldrig riktigt med själv fast jag redan som liten tyckte om att vara i skogen och på havet. Men som ung hade jag ingen tanke på att börja jaga. Jag hade en tuff uppväxt och som tonåring blev energin satt på fel saker. Med facit på hand skulle det säkert varit bättre att jag börjat redan som ung.

- Jaktkortet tog jag som sjuttonåring, men jag tog det i smyg. Jag skämdes och hade väldigt dålig självkänsla och trodde att man måste vara som alla andra. När jag träffade min man var ingen av oss speciellt intresserade av jakt men vi skaffade ändå en jakthund tillsammans.

- När barnen kom blev intresset lagt till sidan men jag hade en längtan hela tiden till skogen. Jag mådde helt enkelt inte bra av att sitta inne och baka och sticka. Jag var nära att krascha men som 30-åring hittade jag min plats och började fullt ut med jakt, berättar Marina.

I dag sker jakten ofta på barnens villkor.

- Jag har inte sett något hinder med att ha barnen med. Jag anpassar mig efter dem. Man får bara acceptera att det finns gånger man får vända hem när det inte funkar. Jag har inte sett några problem med att vara mamma och jägare.

Marina jagar främst hare, räv, sjöfåglar och rådjur. Älgjakten har hon också deltagit i men oftast har hon stått över. Hon trivs bättre med den jakt där hon kan röra sig ensam eller i mindre sällskap.

Dessutom har det vara svårt att delta i älgjakten där man förbinder sig att vara med varje veckoslut. Inför älgjakten anmäler man sitt intresse till jaktlaget och så har man en viss kvot som ska skjutas.

- Är man borta så är det någon annan som får göra jobbet. Det blir lätt en stämning att man tar del av bytet utan att ha varit med på själva jakten. Klart man kan vara borta nån gång men det hör till att du ska vara med, förklarar Lina.

Tillsammans är Lina och Marina ute så mycket som det bara är möjligt. Genom åren har det blivit många fina stunder tillsammans i skogen.

Jag har inte sett något hinder med att ha barnen med. Jag anpassar mig efter dem

Stark gemenskap och bevis på duglighet

Både Lina och Marina intygar att det absolut inte är något problem att vara jägare och kvinna. De är fortfarande en klar minoritet, men det betyder inte att de inte skulle vara välkomna - tvärtom. De flesta jaktlag är bara glada om de lyckas locka nya jägare.

- När man kommer till nya jaktlag är det lite nervöst. Speciellt de lite äldre männen kan bli lite ställda. Men det är aldrig något negativt och oftast jätteroligt att prata med dem. Sen är de ofta väldigt måna om en. För mig är det väldigt viktigt att delta fullt ut. Skjuter jag något så vill jag också slakta det själv och dra mitt strå till stacken, konstaterar Marina.

Att bevisa sin duglighet är något som båda återkommer till flera gånger. Inte för att man som kvinna behöver överbevisa någon, utan för att jakt helt enkel är en sådan verksamhet där man måste kunna lita på varandra och är beroende av varandra.

Marina har de senaste åren också varit aktiv säljägare, vilket är en mycket speciell form av jakt. Det är krävande och farligt, och den form av jakt där samarbetet ställs på sin spets. Här finns det absolut inte möjlighet att ha med barnen och hon minns speciellt en situation från en av sina första jaktturer.

- Man måste stiga ur båten och skjuta den över svag is och man är långt ute på havet. Varje gång vi stannade sjönk isen under mig och jag hoppade till slut in i båten varje gång isen sjönk under mig. Till sist sa jag att jag inte fixar det. "Ska du med på säljakt får du hjälpa till" blev svaret från en av de andra jägarna. Jag tog lite illa vid mig just då men samtidigt var det skönt att höra. Man måste ta ansvar själv.

Säljakten har blivit min favorit, men samtidigt är jag glad att det är under en kort period. Två gånger per år räcker gott och väl― Marina Rintamäki

Gemenskapen behövs också jägare emellan för att stå emot påhopp utifrån. Säljakten är troligtvis den jakt som för tillfället rör upp känslorna mest och för Marinas del har det inneburit hot riktade mot henne som person. Jakten ser hon i alla fall som helt nödvändig.

- För 40 - 50 år sen så dog nästan alla sälar ut här i trakten. De blev undernärda, blev sjuka och dog. Sen dess har stammen repat sig och växt för varje år. Nu är vi igen i det skedet där man börjar märka att späcket på sälarna minskar. Sälarna har ingen annan fiende än människan och de ökar nu drastiskt.

- Om vi inte kan hålla det på en bra nivå kommer sälarna att bli undernärda igen, bli sjuka och försvinna. Med den här farten kommer vi tyvärr inte att lyckas för vi är för få säljägare och det är en fruktansvärt svår jakt.

- Jag har förståelse för de som motsätter sig säljakt men hoppas att de också har förståelse för oss och att jakten är viktig. Just säljakten har blivit min favorit, men samtidigt är jag glad att det är under en kort period. Två gånger per år räcker gott och väl där långt ute till havs. Det tar jättemycket energi och jag känner av det en vecka efteråt.

På en del av de sälar som avlivas tas det prover som skickas in till forskning. Det ger en liten peng till jägarna men framför allt en bättre bild av hur sälstammen mår.

Jag har förståelse för de som motsätter sig säljakt men hoppas att de också har förståelse för oss och att jakten är viktig

Sexsymboler och verkligheten

Varför finns det då inte fler kvinnor som jagar i dag? Enligt Lina och Marina är den största orsaken att det finns ett för stort glapp mellan bilden av jakten och hur verkligheten ser ut. Intresset finns där, men tyvärr är det få som i slutändan blir aktiva jägare.

För många verkar intresset svalna redan när det gäller att ta sig ut till skjutbanan. Att ta det steget är dock helt avgörande, för skytteprov krävs om du exempelvis vill delta i älgjakten. Att träna upp skjutförmågan är också viktigt för att kunna undvika skadeskjutningar.

- I fjol ordnade vi en skyttekväll för kvinnor för de som bor nära Jakobstad. Första kvällen kom runt 30 stycken. Vissa hade tagit jaktkort men aldrig tagit sig till skjutbanan för där är det nästan uteslutande män.

Marina tränar på skjutbana med kikarsikte och höreselskydd.
Marina tränar på skjutbana med kikarsikte och höreselskydd. Bild: Marina Rintamäki jakt,skjutbanor,Marina Rintamäki

Skjutbanan är alltså ett första hinder som med riktade insatser kan övervinnas. Svårare är det med sociala medier som ger ofta en felaktig bild av jakten, och i värsta fall kan ta kol på ett intresse som i grunden finns där.

- Jakten är tyvärr inte riktigt som det ser ut på sociala medier. Det är inte bekvämt att vara jägare. Det är svettigt och tungt, det är slaktning och långt att gå. Bilderna kan se jättehärliga ut men i själva verket så är det ganska tufft, säger Marina

- Så länge jag haft Instagram och varit aktiv på sociala medier så har jag också sett en negativ trend. Det finns tyvärr många unga flickor som tar jaktkort och är intresserade men sen ger en lite felaktig bild av vad det är att jägare. Det är så lätt att posera med bössor lite lättklädd och få tusen gillningar, men de blir mer sexsymboler är något annat.

Marina hör till dem som gärna har kameran med sig under jakten. Blir det bra bilder och det dessutom finns en historia att berätta så brukar hon skriva reportage till tidningen Jaktjournalen. Hon har också hållit föreläsningar om jakt för att på så sätt väcka intresse och ge en så rättvis bild av jakten som möjligt.

Vi har vandrat en stund och kommer fram till en glänta med några provisoriska bänkar. Det är dags för kaffepaus och Marina dukar fram choklad och smörgåsar. Som vanligt smakar det extra bra ute i naturen.

Marina stående heller kaffe åt Lina som sitter.
Marina stående heller kaffe åt Lina som sitter. Bild: Yle / Daniel Nylund jakt,jaktlag,Marina Rintamäki
Närbild på en kåsa fylld med kaffe.
Närbild på en kåsa fylld med kaffe. Bild: Yle / Daniel Nylund Jakt,Kåsa,Lina Hästbacka

Hunden - jaktkompis, investering och inträdesbiljett

Att jägare ofta är hundägare är knappast en överraskning. Men ju mer Lina och Marina berättar, desto tydligare blir bilden av hunden som central del av jakten. För Marina har det blivit stort fokus på harjakt med stövare. Det innebär otaliga timmar i skogen men i slutändan väldigt få avlossade skott.

- Jag tycker jättemycket om att sitta och lyssna på hunden när den jagar hare. Det är det som vi oftast gör och då ligger fokus inte alls på skjutandet. Vi är ute med hundarna i skogen 40 till 60 gånger per år och skjuter kanske två gånger. Det intressanta är att följa med hundens arbete. Då vi skjuter en hare är det också delvis för att hunden ska få bekräftelse.

- Vi har en tax och två stövare och tiden man sätter med dem i skogen är helt avgörande om de ska bli bra jakthundar. Och det är inte heller synd om haren för hunden är oftast på jättelångt avstånd och haren kan lura bort den hur lätt som helst, säger Marina.

Jag gissar att ny teknik förändrat hur ni följer med hundarna också?

- Absolut, att följa med hundarna med pejlare är jätteintressant. Man ser exakt var hunden rör sig och hur många skall i minuten den har och så vidare. När man följt med ett tag är det också intressant att se att en hare ofta tar samma rutt hela tiden när den springer. På så sätt lär man sig hur djuren rör sig.

All den tid och de pengar som investeras i hunden ska förhoppningsvis göra den attraktiv... och kanske i förlängningen också göra jägaren attraktiv.

- Om hunden lyckas bra på jaktproven kan det exempelvis göra den eftertraktad för avel. De vi har köpt våra stövare av kräver också att vi går med dem på jaktprov och utställningar. Det är inga billiga hundar och då vill uppfödarna också att vi ska visa upp dem, berättar Marina.

- Man hör till ett jaktlag beroende på var man bor, men sen kan man också vara gästjägare hos andra föreningar, och det är vi ofta. En bra hund kan vara en orsak till att du är eftertraktad som gästjägare, säger Lina.

Lina med en hundvalp i famnen.
Lina med en hundvalp i famnen. Bild: Marina Rintamäki jakt,jakthundar,Lina Hästbacka

Hundarna ska också agera olika beroende på vilken typ av jakt de deltar i, vilket naturligtvis ställer extra krav på skolningen.

- Det är jättestor skillnad på hur du skolat hunden. Älghundar ska bara skälla när älgen står stilla men när du jagar rådjur ska du ha en hund som skäller hela tiden, det kallas drivande jakthund. Det här gör att olika typer av jakt kan upplevas ganska olika.

Avundsjuka och missunnsamhet

Både Lina och Marina ser stora fördelar i den gemenskap som jakten skapar. Det är friluftsliv, samarbete, gemenskap och upplevelser i ett och samma paket. Tyvärr kan jakten och gemenskapen också snabbt vändas till något negativt som skapar konflikter i stället för att förena.

- Jägare passar på varandra ganska mycket. Man håller koll på varandra för att man själv inte ska behöva lida om något går fel. Om någon fuskar med kvoter så får alla lida och därför blir det helt naturligt att man har koll på varandra, men tyvärr blir det ibland så att nån hittar fel på allt och allihopa, säger Marina.

- Dessutom finns det mycket avundsjuka och missunnsamhet inom jaktlagen. Tyvärr verkar vi ha lite svårt att unna någon annan att ha fått ett bra byte eller gjort något annat bra och det avskyr jag. Personligen trivs jag bäst när jag får jaga själv, med min man och min familj eller med Lina.

Lina och Marina i snön framför en lada tillsammans med två hundar.
Lina och Marina i snön framför en lada tillsammans med två hundar. Bild: Marina Rintamäki jakt,jaktlag,jakthundar,Marina Rintamäki

Eventuella konflikter gör naturligtvis att det också blir svårare med nyrekryteringen av jägare.

- Ofta är det så att de som jagat längst pratar mest, tror att de vet bäst och vill göra som man alltid gjort. De yngre hamnar tyvärr lite i skymundan samtidigt som jaktlagen är väldigt måna om att ha en föryngring.

Det faktum att jaktlagen också måste ha tillstånd av markägare för jakt och att markägaren bara kan ge rättigheterna till ett jaktlag kan också i vissa fall skapa en dragkamp föreningar emellan, exempelvis om en skogsägare säljer sin mark.

Med allt det här i beaktande, finns det för många eller för få jägare i dagens Finland?

- Det beror så mycket på var man bor. Vissa områden och föreningar har jättemånga jägare, andra färre, och det kan variera stort mellan olika år. Vissa år är det populärt och många tar jaktkort men sen vet man inte hur många av dem som verkligen tar sig ut i naturen och börjar jaga, konstaterar Lina.

- Sen beror det också på typen av jakt. Som Marina berättade så finns det för få säljägare medan det finns många som jagar hare.

- I Norrby i Kronoby där jag jagar har vi exempelvis en viss kvot rådjur vi får skjuta per säsong och är den fylld så är det förstås slutjagat. Råbockar fick vi jaga från 15 maj till 16 juni och det tog bara en dag så var alla borta. Det var helt enkelt många som var intresserade av det och då måste man fundera ett extra varv över hur den jakten ska genomföras.

Jaktliv ger bra bild också av jakten i Finland

I svenska serien Jaktliv som sänds på Yles kanaler under sommaren och hösten får vi följa jägarna Evelina Åslund Bäck och Peter Ekeström som tar tittarna med ut i de svenska skogarna. Det är lika delar naturupplevelse, gemenskap kring lägerelden och samarbete med jakthundarna. Men det är också ansvar och respekt för viltet.

Evelina och Peter i en skogsdunge med gevär i händerna.
Evelina Åslund Bäck och Peter Ekeström i serien Jaktliv. Evelina och Peter i en skogsdunge med gevär i händerna. Bild: SVT / Baldur Bragason jakt,Peter Ekeström

Lina och Marina har tittat på några avsnitt i förväg. De gillar det de sett även om själva jaktsituationerna kanske fått för stort utrymme.

- Jag tycker programmet ger en rättvis bild av jakt som den ser ut både i Finland och Sverige, säger Lina.

- Men det är lite väl mycket fokus på själva skjutandet. Men det kommer nog fram i programmet också hur viktigt det är med allt runtomkring men naturen, vädret och upplevelsen. Det är ju det jag tycker är allra viktigast, säger Marina.

- När man rör sig mycket i skogen ser man hur allt lever, växer och hur naturen ändrar. Allt är häftigt och mäktigt fast vi inte har så storslagen natur.

- Jag tycker i alla fall att det är viktigt att vi som jägare både ger och tar. Skjuter vi rådjur, hjortar och harar så tycker jag vi också måste kunna hjälpa dem med utfodringen på vintern― Lina Hästbacka

Peter säger i programmet att en stor del av tjusningen med jakt är att det är enda sättet han deltar aktivt i naturen. Är det lika för er?

- Jag tycker i alla fall att det är viktigt att vi som jägare både ger och tar. Skjuter vi rådjur, hjortar och harar så tycker jag vi också måste kunna hjälpa dem med utfodringen på vintern. Att vi har utfodringsautomater, lägger ut morötter och sallad och har viltåker åt dem så att de kan överleva vintern. Så på det sättet håller jag med Peters kommentar, säger Lina.

En sak som jag inte tänkt på men som kommer fram i det första avsnittet om vildsvinsjakt är att viltet också kan vara farliga för er jägare. Har ni upplevt några sådana situationer?

- Nja, inte direkt. Men det beror på vad man jagar. Speciellt vildsvin kan vara farliga och i första hand för hundarna. De är argsinta och kan komma rakt emot och speciellt galtarna som har betar kan vara farliga.

- Sen måste man nog vara medveten om att när man jagar med hund på ståndskall så känner sig djuret trängt och kan komma rusande rakt emot en. Min sambo sköt sin första älg på fem meters avstånd som kom rakt emot honom, säger Lina.

- Jag har aldrig varit i nån hotfull situation under jakten, men däremot när man bara är ute och kollar på älgar under tiden de är brunstiga. Då kan de rusa på träd och allt som de ser, berättar Marina.

När man rör sig mycket i skogen ser man hur allt lever, växer och hur naturen ändrar. Allt är häftigt och mäktigt fast vi inte har så storslagen natur

Drömmen om ödemarken

Både för Marina och Lina ger serien Jaktliv i första hand inspiration för kommande jaktäventyr, och samma sak har det varit med finska serien Jägarliv. En möjlighet att sitta i tv-soffan och drömma om riktig jakt. De delar också en annan dröm - den om att flytta norrut där förutsättningarna för jakt är ännu bättre.

- Ska man vara ärlig så bor vi på helt fel ställe. Här är för mycket bebyggelse och vägar. Man borde bo norrut med flera kilometer till närmaste granne. Det skulle vara en dröm, säger Lina.

- Sen är det förstås också det där med jobbet som förstör fritiden. Men jag tror man uppskattar jakten mer när man inte hela tiden har möjlighet att ge sig ut.

- Ska man vara ärlig så bor vi på helt fel ställe. Här är för mycket bebyggelse och vägar― Lina Hästbacka

Innan vi dricker ur det sista i våra kaffekoppar och börjar gå mot bilarna får jag ännu en förutfattad mening krossad. Jag har alltid trott att det är relativt lätt och billigt att hitta bra jaktmarker och en jaktstuga om du är beredd att åka norrut. Men sanningen är att du måste vara beredd att hosta upp en rejäl slant.

- Vi har i många år varit på jakt efter en jaktstuga i norra Sverige eller Finland men det är svårt att hitta det rätta. De är väldigt eftertraktade och priset skenar ofta iväg vid budgivning. Och det är ju själva platsen som är helt avgörande, säger Marina.

- Vi är varje vinter på ett ställe som ligger 30 km rakt in i skogen från Gällivare. Vi brukar vara där en vecka mitt i smällkalla vintern utan el eller vatten. Vi jagar från tidig morgon tills det blir mörkt. Vi tar kristallklart vatten från en källa och det är helt tyst… det är underbart.

Fotade bakifrån går Marina och Lina i en grön skog med ryggväskor.
Fotade bakifrån går Marina och Lina i en grön skog med ryggväskor. Bild: Yle / Daniel Nylund jakt,jaktlag,Marina Rintamäki

Serien Jaktliv sänds i Yle Fem onsdagar kl. 17.25 med start 1.7.2020. Samtliga åtta avsnitt publiceras 1.7.2020 kl. 06.00 på Yle Arenan och finns tillgängliga i 180 dagar. Till serien hör också 19-delade serien Jägarsnack som också kommer att publiceras på Yle Arenan 15.7.2020 (avsnitten på ca 10 minuter innehåller klipp ur Jaktliv).

Preliminärt kommer säsong 2 av Jaktliv sändas i Yle Fem & Yle Arenan direkt efter säsong 1 med start 26.8.2020.