Hoppa till huvudinnehåll

Rolling Stones, Elvis och 50 andra artister att lösa brott till - Jo Nesbøs senaste deckare pejlar populärmusikens historia och funktion

Författaren Jo Nesbø
I Jo Nesbøs kriminalromaner ljuder musiken. Författaren Jo Nesbø Bild: Stian Broch Jo Nesbø,kriminallitteratur,deckare,Scandinavian noir,Kniv,populärmusik,författare

Det finns en låt för varje livssituation och varje sinnesstämning. Särskilt tydligt blir detta i den norska författaren Jo Nesbøs senaste kriminalroman Kniv där musiken ljuder i stort sett på varje sida.

Countrykungen Hank Williams, Elvis Presley, Bruce Springsteen, Iggy Pop, Rolling Stones och knappt 50 andra artisters musik passerar revy i Jo Nesbøs senaste kriminalroman Kniv.

Den i ordningen tolfte deckaren om den avdankade polismannen Harry Hole är en välkomponerad och spännande mordgåta där huvudpersonen som vanligt kämpar mot inre demoner och yttre våldsmän.

Men i motsats till tidigare alster, verkar musiken i den här boken ha fått en allt viktigare roll.

Musiken gör mannen

Harry Hole har alltid varit en musikälskande snut med bestämda åsikter om vad som är god musik. Bland favoriterna återfinns Hank Williams och många andra depressiva och lite tilltufsade manliga artister så som Lou Reed, Elvis och Nick Cave, vars musik i bok efter bok speglat huvudpersonens sargade själsliv.

Elvis Presley (1954).
Elvis Presley tillhör Harry Holes favoriter... Elvis Presley (1954). Bild: AP Graphics Bank Elvis Presley

Förutom en dragning åt det melodramatiska och dystra karakteriseras Harry Holes musiksmak av ett slags exklusivitet. I hans musikvärld finns en klar indelning i goda och dåliga artister och i likhet med många andra manliga musiknördar, fungerar Harry Hole naturligtvis själv som enväldig smakdomare när agnarna ska skiljas från vetet.

Hank Williams är bra, liksom Bruce Springsteen, Ramones, Peter Gabriel, Depeche Mode, Radiohead och Suede.

I den aktuella boken omnämns också King Crimson, Pink Floyd, David Bowie, The Clash och Beach Boys - idel manliga band och artister som på sin tid var nydanande och progressiva, men som idag förpassats till hyllan med gubbrock.

De musicerande kvinnorna i Harry Holes liv är få och går lätt att sammanfatta på högra handens fingrar. Bland en mängd prominenta män är det endast Dolly Parton och Rickie Lee Jones som i den här boken får Harry Holes odelade uppskattning.

Bruce Springsteen med gitarr
... liksom Bruce Springsteen. Bruce Springsteen med gitarr Bild: ullstein bild - Herbert Schulze/ All Over Press Bruce Springsteen

Rockpolisen värnar om smaken

Vid en närmare anblick är alltså Harry Holes musiksmak både konservativ, maskulin och korrekt. Harry Hole älskar manliga artister som en manlig kritikerkår och manliga musikälskare placerat på piedestal.

Tiden har ändå behandlat många musikaliska husgudar med omild hand. De en gång så rebelliska artisterna har för länge sedan blivit rumsrena och deras hängivna fans gråhåriga gubbar som med hjälp av Led Zeppelins, Deep Purples eller Motörheads musik försöker återuppleva sin ungdom.

Jo Nesbøs romanhjälte är med andra ord en väldigt typisk medelålders musikälskare, vars musiksmak formats under tonåren och som med några få undantag (Kendrick Lamar och Kanye West) fortsätter att dyrka sina gamla idoler och motarbeta yngre uppstickare som lättvindigt utdöms som kommersiellt skräp.

Kniv av Jo Nesbø (omslag)
Kniv är den i ordningen tolfte kriminalromanen om Harry Hole. Kniv av Jo Nesbø (omslag) Bild: Albert Bonniers Förlag Jo Nesbø,kriminallitteratur,deckare,Scandinavian noir,populärmusik,författare,Kniv

Indelningen i idoler och hatobjekt är påfallande tydlig i början boken, när Harry Hole försvarar sitt musikrevir med knytnävarna.
Alkoholen har givetvis andel i det skedda, men att någon har mage att spela David Gray ur högtalarna på den bar han är delägare till, det kräver åtgärder i form av en smocka.

Harry Holes soundtrack

Visst speglar musiken Harry Holes själstillstånd och karaktär, men i Kniv är det som om författaren Jo Nesbø gav musiken en utvidgad roll.

Harry Hole får fortfarande gråta till tonerna av Frank Sinatra och racka ner på musikaliska lättviktare som David Gray, Status Quo och Glen Campbell, men i den här boken blir musiken också ett slags soundtrack som speglar sinnesstämningar, inramar karaktärer, kommenterar handlingen eller bokstavligen avslöjar mördaren.

Pink Floyd i Cambridge 1965. Syd Barret på biltaket.
Pink Floyd tillhör också Harry Holes husgudar. Pink Floyd i Cambridge 1965. Syd Barret på biltaket. Bild: Warner Music. Pink Floyd,musik,progressiv rock,psykedelisk rock,Universitetet i Cambridge

Nästan varje scen inramas av en låt. När Harry Hole är obeslutsam ljuder Should I stay or should I go, när huvudet behöver rensas från tankar funkar Rolling Stones, när livet hänger på en hårsmån är det Pink Floyd och Depeche Mode som kommer till undsättning och när livet är skoningslöst och tungt är det Bruce Springsteen som bedövar och tröstar med låtar som The River eller Stray Bullet.

I Harry Holes liv finns det en artist och en låt för varje varje situation och funktion. Visst kan det tyckas en smula påklistrat att låta musiken alltid finnas där som en förlängning och spegling av själstillståndet, men för det mesta fungerar musiken som en diskret matta som finstämt kommenterar Harry Holes framfart.

När musiken saknas, säger också det något om Harry eller om de människor som han kommer i kontakt med. En kollega som inte är intresserad av musik är naturligtvis en tråkig person och en advokat som inte heller “har sången” framstår i Harrys ögon som osympatisk och ytlig.

En vän som älskar Hank Williams är däremot en äkta vän, någon som delar ens vördnad, förståelse och längtan och som med ett enkelt låtval förmår delge sina innersta känslor. Den bästa musiken gör helt enkelt orden överflödiga.

Suede på Ruisrock den 6 juli 2014.
Harry Hole förknippar bandet Suede med lycka och kärlek. Suede på Ruisrock den 6 juli 2014. Bild: Tomas Jansson suede

Ibland utvecklas musikresonemanget också till ett slags miniessäer om musikens förmåga att överbrygga generationsklyftor eller rasera fördomar. Musiken är ett rotverk, som Jo Nesbø skriver i den här boken och åskådliggör detta genom att låta musiken också fungera som ett slags tidsmaskin.

Harry Holes musikminnen är många och intensiva och ofta förknippade med trygghet och lycka, i motsats till bokens nutid som präglas av fylla, ångest och obeslusamhet.

Men när det ser som allra mörkast ut, ljuder naturligtvis en trösterik låt...

Cheer up my brother live in the sunshine...

En musikalisk livlina finner Harry Hole i låten Farther Along av den amerikanska countryartisten Brad Paisley. Med den som ledstjärna lyckas Harry Hole än en gång knyta ihop de lösa trådarna och avslöja mördaren som precis som han själv visar sig vara en... försmådd musikälskare.

Jo Nesbø som solist i bandet Di Derre
Jo Nesbø på scenen som sångare i gruppen Di Derre. Jo Nesbø som solist i bandet Di Derre Bild: Public domain Jo Nesbø,kriminallitteratur,deckare,Scandinavian noir,Kniv,populärmusik,författare,Di Derre

Slutnot: Innan Jo Nesbø slog igenom som kriminal- och barnboksförfattare var han låtskrivare och solist i det framgångsrika norska popbandet Di Derre. Till bandets kändaste låtar hör bland andra 90-metersbakken där en ängslig norsk backörn jämför sig med dåtidens storheter som Jens Weissflog och Matti Nykänen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje