Hoppa till huvudinnehåll

Hit går pengarna och det här grälades det om - och därför är EU:s förhandlingspaket betydande

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
EU-kommissionsordförande Ursula von der Layen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Bild: AFP / Lehtikuva Ursula von der Leyen

Efter långa, mödosamma förhandlingar sydde EU-ländernas ledare ihop ett historiskt återhämtningspaket. Sammanlagt är paketet, kombinerat med EU:s sjuåriga budget, värt 1 824 miljarder euro. Exakt hur pengarna delas ut på gräsrotsnivå är fortfarande öppet, eftersom det är beroende av hur de landsspecifika planerna kommer att se ut.

Varför är paketet betydande?

I beslutet understryks att fonden är temporär och ska användas endast som en mekanism för att ta itu med de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset.

Men samtidigt är det första gången som EU-ledarna kom överens om en krismekanism av den här omfattningen. Den ger nämligen EU- kommissionen rätten att låna upp till 750 miljarder euro på finansmarknaderna för att delas ut till medlemsstaterna.

Det här kan med fog sägas vara ett steg mot en fiskal - alltså skattemässig - union av mer bestående karaktär.

Vart går pengarna?

Den mest omdiskuterade delen av potten är den andel som ska betalas ut i direkta stöd.

Mindre summor av paketet kompletterar andra EU-program, som till exempel landsbygdsutvecklingen. Landsbygden tilldelas en summa på 7,5 miljarder euro.

Innovations- och forskningsprogrammet Horisont får 5 miljarder och en fond som ska hjälpa fattigare länder att minska på utsläppen tilldelas 10 miljarder.

Båda dessa program skars slutligen ner för att tillmötesgå de mindre, nordeuropeiska ländernas krav på mer återhållsamhet.

Pengarna delas ut enligt en ekonomisk behovskalkyl som bottnar i hur illa ett land tilltygats av coronaepidemin. Medlen ska användas olika i olika länder. Poängen är att sätta fart på den ekonomiska återhämtningen.

De här målsättningarna är inte bundna till övervakade anpassningsprogram - som var fallet när man EU gick in för att hjälpa Grekland efter eurokrisen.

Tanken är också att paketet ger en signal till marknaderna om att den monetära unionen på sikt ska fungera. Det här torde stärka den gemensamma valutans trovärdighet.

Vad grälades det om?

Den mest centrala tvisten gällde beslutet att ge EU-kommissionen rätt att ta lån och betala direkt budgetstöd till länder. I spetsen för motståndet marscherade Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike.

Också Finland sällade sig åtminstone tidvis till gruppen skeptiker i förhandlingarna, trots att regeringen sagt att man inte allierat sig med någon specifik grupp.

Nederländerna lyckades få igenom ett krav på en så kallad “nödbroms”, som kan stoppa utbetalningar om det finns frågetecken kring dem.

Den här nödbromsen ska ändå helst inte kunna vara i kraft längre än tre månader. I sådana fall ska europeiska rådet - alltså medlemsländernas stats- och regeringschefer - debattera frågan. Efter det avgör kommissionen hur man går vidare med utbetalningen.

Skeptikerna lyckades minska på den totala summan stöd från 500 miljarder till 390 miljarder, vilket innebär att låneandelen ökar.

De skeptiska länderna förhandlade också framgångsrikt om ökade rabatter på sina bidrag till EU-budgeten. Summan kompenseras åtminstone delvis av att Frankrike ökar på sina betalningar.

Dessutom skars delar av paketet ner, till exempel forsknings- och miljöbidragen krymptes. En föreslagen pott på 26 miljarder som var tänkt att stödja företag ströks också.

Betalningarna är även kopplade till rättsstatsprincipen, men slutligen blev formuleringarna mer otydliga än vad kommissionen och rådsordförande Charles Michel hade föreslagit. Nu står det i beslutet att Europeiska rådet “understryker vikten av att följa rättsstatsprincipen”. Det här var en eftergift till Ungern och Polen.

Vilka politiska konsekvenser är att vänta?

Att EU-ledarna överhuvudtaget kom överens om en så här betydande återhämtningsfond med direkta budgetstöd och gemensam låntagning är i sig självt ett betydande resultat.

Samtidigt visade de svåra förhandlingarna att Storbritanniens utträde ur EU inte innebär, vilket vissa antingen hoppades eller befarade, att det skulle bli enkelt att komma överens om gemensamma ekonomiska program. Speciellt Nederländerna körde en hård linje som var diametralt motsatt den de sydeuropeiska länderna förespråkade.

För Frankrikes president Emmanuel Macron innebar resultatet infriande av löften som han gav under sin presidentvalskampanj. Då efterlyste han gemensamt ekonomiskt ansvar inom unionen och gemensamma EU-initiativ.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel tog också en stark roll i förespråkandet av fonden. Det här innebar en förändring till den striktare linjen som landet förespråkade efter eurokrisen.

Sammantaget visar resultatet att Frankrike och Tyskland tillsammans kan agera kraftfullt för att fördjupa integrationen om de så vill.

Exakt hur pengarna kommer att användas är fortfarande öppet, och det är upplagt för fortsatta politiska tvister mellan de mindre nordeuropeiska länderna och länderna i sydeuropa.

De olika euroskeptiska populistpartiernas framgångar i val och opinionsmätningar kommer också att vara en faktor som kan påverka hur smidigt fondens pengar distribueras.

Artikeln förtydligad kl.12.45 gällande de summor som kan bli aktuella i stödpaketen.

Läs också