Hoppa till huvudinnehåll

Favorit i repris – filmer man kan se om och om igen: The Big Blue

En delfin och en pojke simmar i ett glittrande hav.
The Big Blue av Luc Besson hör till de så kallade ”cinéma du look” filmerna som kom på 1980-90-talet. En delfin och en pojke simmar i ett glittrande hav. Bild: /All Over Press Luc Besson,Det stora blå

Många filmer bygger på att vackra skådespelare ger uttryck för vackra känslor i vackra miljöer. Inte alla lyckas övertyga. Här är ett par underbart vackra undantag.

Skönhet kan se ut på många sätt. Den kan vara visuellt storslagen eller göra sig påmind i talande detaljer. Den kan vara smärtsam eller smeksam.

Den kan ackompanjera en känsla eller fungera som kontrast.

Poängen är att det inte räcker att ”bara vara vacker” - skönheten måste betyda något för att fungera. Även på film.

Så skimrande var aldrig havet – The Big Blue, 1988

En amerikansk försäkringsagent (Rosanna Arquette) anländer till en mätstation vid en frusen sjö i Anderna.

På väg in i den enkla byggnaden möter hon dykaren Jaques Mayol (Jean-Marc Barr) som deltar i ett vetenskapligt experiment under isen.

Exakt i det ögonblick som kvinnan och mannen passerar varandra går allting i slowmotion.

För ett ögonblick är det som om bilden och musiken drog efter andan. Ingendera stannar upp helt – de bara smälter samman i några långsamma hjärtslag.

Samtidigt glider de mötandes blickar in i varandra och vi vet att ingenting någonsin mer kommer att bli som förr.

Närbild på Jacques (Jean-Marc Barr) och Johana (Rosanna Arquette) håller om varandra.
Jacques (Jean-Marc Barr) och Johana (Rosanna Arquette). Närbild på Jacques (Jean-Marc Barr) och Johana (Rosanna Arquette) håller om varandra. Bild: /All Over Press Det stora blå,Jean-Marc Barr,Rosanna Arquette

Det här är ett magiskt möte i en magiskt vacker film. Luc Bessons The Big Blue ses som ett led inom den franska filmrörelse som kallas ”cinéma du look”.

En filmrörelse som betecknas av visuellt storslagna verk där färg- & ljudvärlden effektivt förstärker varandra.

Trots en svartvit inledning utgör den bitterljuva historien om mannen som är lyckligast under ytan en explosion i blått.

Glittrande krusningar över klarblåa djup. Knivskarpt månsken över mörka vatten. Långsam fridykning varvad med delfiners livliga rörelser.

Här är skönhetsupplevelsen total, men ändå inget självändamål. Det vackra fungerar närmast som femtio nyanser av längtan. Den typ av längtan man gärna upplever trots att den gör ont.

En längtan som kan vara en sekund och en evighet. Samtidigt.

En stilig konstruktion – Parasite, 2019

Skönhet är kanske inte det första man förknippar med den sydkoreanska Oscarsvinnaren Parasite. Men tittar man bara lite närmare på Bong Joon-hos film inser man vilket sanslöst vackert bygge den utgör.

En arkitektonisk dröm vars effekt uppstår i mötet mellan kontraster. I centrum står ett hus i ett välbärgat område. Byggnaden är stor, rummen stilrena, trädgården hårt tuktad.

Ett stort vardagsrum med stora öppna ytor, i bakgrunden ser vi hembiträdet Moon-gwang (Jeong-eun Lee) gå in i köket med två hundar i släptåg.
Det fina huset i filmen Parasite. Ett hus som döljer många hemligheter. Ett stort vardagsrum med stora öppna ytor, i bakgrunden ser vi hembiträdet Moon-gwang (Jeong-eun Lee) gå in i köket med två hundar i släptåg. Bild: Future Film Parasit,Jeong Eun Lee

Mot ljuset och rymden på de övre våningsplanen kontrasteras Källaren. En labyrint av mörka gångar och hemliga skrymslen.

En portal till en annan verklighet.

På samma sätt kontrasteras den centrala villans stilrena skönhet mot en liten lägenhet i stadens fattigare kvarter. Här är rummen klaustrofobiskt unkna, låga och trånga.

Kim Ki-jung  (So-dam Park) med brodern Woo-sik Choi (Kim Ki-woo) sitter vid toaletten och försöker få wifi till sina mobiler.
När man bor så lågt att till och med toaletten måste höjas för att skiten skall rinna ner. Kim Ki-jung (So-dam Park) med brodern Woo-sik Choi (Kim Ki-woo) sitter vid toaletten och försöker få wifi till sina mobiler. Bild: Future Film Parasit,So-dam Park

Precis som havet i The Big Blue blir en sinnebild för längtan får det vackra huset i Parasite fungera som målet för en dröm.

En dröm som lätt kan övergå i en mardröm om man går för långt i sin strävan efter att fånga den.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje