Hoppa till huvudinnehåll

Film: Min pappa Marianne är en berörande transberättelse för hela familjen

Rolf Lassgård står ute på gatan och tittar in på blommiga klänningar genom ett skyltfönster.
Rolf Lassgård är en av Sveriges mest kända skådespelare. Många känner igen honom bland annat från “Jägarna 2”, “Beck”-filmerna från 90-talet eller som Ove i “En man som heter Ove”. Han har tidigare spelat kvinna i musikalen “Hairspray” för tio år sedan. Rolf Lassgård står ute på gatan och tittar in på blommiga klänningar genom ett skyltfönster. Bild: Ola Kjelbye Fotografi AB Min pappa Marianne

Filmen överraskade varken i sin handling eller sitt uttryck, ändå grät jag faktiskt lite när jag såg den.

Regissören Mårten Klingberg som tidigare gjort filmer som Cockpit (2012) och Offside (2006) gör, något oväntat får man ändå säga, en film om en transperson som både är tankeväckande och berörande.

När dramakomedin Min pappa Marianne hade Sverige-premiär i februari i år fick den ändå något blandad kritik.

Många var överens över att dramaturgin följde feelgood-filmens bruksanvisningar lite väl noggrannt. Några kritiserade det faktum att den ena huvudrollen inte spelades av en transperson.

De flesta höll ändå med om att Rolf Lassgård glänser i rollen som Marianne.

Filmen är fritt baserad på Ester Roxbergs självbiografi Min pappa Ann-Christine (2014) som handlar om när hennes pappa Åke kommer ut som kvinna vid 59 års ålder. Därmed handlar också filmen om prästen Lasse (Rolf Lassgård) som kommer ut som Marianne.

Hedda Stiernstedt i samband med Kristallen-galan 2018.
Hedda Stiernstedt gör en trovärdig och genuint irriterande roll som Hanna. Stiernstedt har tidigare bland annat setts i den kritikerhyllade tv-serien “Vår tid är nu” och kommer ses som Doris i nya Jönssonligan-filmen som kommer senare i år. Hedda Stiernstedt i samband med Kristallen-galan 2018. Bild: Stella Pictures/All Over Press Hedda Stiernstedt

Ålderskrisen att flytta hem

Filmens stora huvudroll är ändå inte bara Marianne utan den 28-åriga Hanna (Hedda Stiernstedt) som när hon var barn i Alingsås skriver i sin “mina vänner”-bok att hennes högsta önskan är att flytta därifrån för att aldrig flytta tillbaka.

I början av filmen blir hon dumpad av sin kille som är otrogen mot henne med Becka som jobbar på DN Kultur. Tidigare under dagen har Hanna inte fått det jobb hon sökte… som journalist på DN Kultur. Sedan dör också hennes farmor.

Hanna flyttar hem igen.

Socialt och kulturellt kapital och klass är intressanta teman som utforskas på ett relaterbart, lustigt, men något stereotypiserande sätt i filmen.

Man kan förstå att det känns som en dödsdom för Hanna att åka hem igen till de gamla barndomsvännerna som redan har hunnit skaffa barn, hus och jobb.

Till familjen där mamma Eva (Lena Endre) plötsligt måste börja tillreda två grytor till middag: en “normal” gryta och ett vegetariskt alternativ till hemflyttade Hanna.

På gränsen till landsbyggdsförakt

Smärtsamt blir det också när Hanna inleder sitt vikariat på lokalredaktionen i Alingsås där hon bara får göra inslag om personer som ska åka upp till Stockholm för att skrapa trisslotten i Nyhetsmorgon och andra goda nyheter att runda av nyhetssändningen med.

Många komiska detaljer sitter i filmen. Hannas brorsas tighta jeans är liksom inte inne längre och hur skvallret på stan kan gå i en mindre stad känns igen. Nyblivna mammor som visar bilder på sitt barns första fasta bajskorv.

Ibland kunde man tänka sig att det närmar sig landsbygdsförakt, kanske särskilt när Hannas bror – som flyttat hemifrån till föräldrarnas garage – grillar på uppfarten.

Men det räddas genom att det i slutändan kanske inte är den urbana och medvetna Hanna som är mest förstående och tolerant i alla fall.

Kyrkans fulfinger åt alla haters

Filmen är en stark skildring av en präst som levt hela sitt liv som mer eller mindre offentlig person i ett litet samhälle som runt sin 60-års dag bestämmer sig för att komma ut som trans eller ickebinär.

Rolf Lassgård har tidigare sagt i intervjuer att han kanske aldrig har gjort så mycket research inför en roll som inför denna.

Det märks och leder till en trovärdig och gripande gestaltning av prästen Lasse som alltid vetat att han har Marianne inom sig.

Personer som är insatta och kunniga inom queerteori kanske inte ser något nytt i Min pappa Marianne.

Jag som har vuxit upp i en liten stad i det österbottniska bibelbältet (om man nu ska trilskas med att kalla det för det) blir rörd över hur central roll kyrkan, bibelord och det kristna kärleksbudskapet får för prästen Marianne i filmen.

Kritiker kunde – med all rätt – hävda att man som trans- eller ickebinär person inte blir accepterad av samhället eller sin församling. Tvärtom.

Samtidigt tänker jag att filmen lyckas visa fulfingret åt konservativa personer, transfoba och homofoba kristna, genom att säga att det inte längre är de som definierar vilken slags plats samhället och kyrkan är.

Rolf Lassgård i rollen som prästen Lasse sitter i en bil och talar med dottern Hanna.
"Min pappa Marianne" är en stjärnspäckad film där man ser skådisarna Rolf Lassgård, Hedda Stiernstedt, Lena Endre och Nour El-Refai. Rolf Lassgård i rollen som prästen Lasse sitter i en bil och talar med dottern Hanna. Bild: Ola Kjelbye Fotografi AB Min pappa Marianne

Personer som är insatta och kunniga inom queerteori kanske inte ser något nytt i Min pappa Marianne.

Och alla filmer som berör transpersoners verklighet och utsatthet kan rimligen inte vara feelgood-filmer.

Samtidigt kan Min pappa Marianne väcka frågor och diskussioner för både barn och vuxna som tidigare inte har tänkt bortom den binära könsuppdelningen.

Spela Shoreline!

När fulla finländare ropar “soittakaa Paranoid!!” på krogkonserter ropar Hanna – som svenskarna gör – “spela Shoreline!” när hon mitt i sin ålderskris sakta men säkert börjar hitta tillbaka till både sin hemstad och pappas identitet.

Och visst passar öppningsraderna från Broder Daniels klassiker för att sammanfatta en av många känslor som frammanas av filmen:

Ever since I was eight or nine. / I've been standing on the shoreline. / All my life I've been waiting for something lasting.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje