Hoppa till huvudinnehåll

Misslyckande, missbruk och misogyni – Hur en destruktiv mansbild ledde till Finlands första yrkesmord

Tidningsurklipp från rättegången mot Fred Högsten.
Fred Högsten under rättegången. Tidningsurklipp från rättegången mot Fred Högsten. Bild: Pressfoto/ Soile Kallio mord,Jollasmordet

Jollasmordet kan ses som ett katastrofalt och förtvivlat uttryck för misslyckad manlighet.

Natten till den 24 april 1992 låg ett lätt täcke av vårsnö över Jollas, det på den tiden ännu glest bebyggda villaområdet i östra Helsingfors.

Klockan halv fyra på morgonen väcktes hushållerskan Sirkka Koskela av fyra dämpade smällar. Som om hennes husbonde, den pensionerade industriledaren Wilhelm Högsten, hade tappat sina kryckor i trappan.

Koskela drog på sig morgonrocken och sprang upp till husbondens sängkammare på villans övre våning. Det lyste i rummet och i luften låg en skarp, svavelaktig lukt.

Wilhelm Högsten låg blodig på golvet mellan sängen och väggen. Han rosslade någonting obegripligt.

Koskela rusade tillbaka ner för trapporna för att ringa efter hjälp. Men telefonen gav ingen signal. Hon sprang tillbaka upp till husbondens rum. Också där var telefonen död.

Bild från Wilhelm Högstens rum efter mordet.
Wilhelm Högstens sängkammare, strax efter mordet. Bild från Wilhelm Högstens rum efter mordet. Bild: Viktor Granö mord

Det var först när hon återvände med grannarna som Koskela såg att glaset i balkongdörren var sönderslaget. Någon hade varit i rummet.

Ett proffsarbete?

"Jollasmordet", som det kom att heta i det populära medvetandet, räknas som det första yrkesmordet i Finland.

Här kan du lyssna på serien Jollasmordet i Finlandssvenska krimpodden

Detaljerna i utförandet är beklämmande i sin resultatmedvetna professionalitet. Mordvapnets pipa var utbytt. Patronerna var hemmagjutna, och dessutom tunnare än pipan, för att undvika räfflingsspår.

Flyktbilens plåtar var utbytta mot plåtarna från en annan bil av samma märke, färg och modell. Telefonledningen hade dragits ner med hjälp av en hammare fäst i en vajer, och sedan kapats med kniptång.

Så hade mördaren klättrat upp för stegen på baksidan av huset, upp på balkongen, slagit sönder fönstret i balkongdörren, stigit in i Wilhelm Högstens sovrum och skjutit honom där han stod med den döda telefonluren i handen.

När Sirkka Koskela hunnit upp i sängkammaren var mördaren redan försvunnen.

Vem var Wilhelm Högsten?

När man nystar upp ett mord är den givna inledningsfrågan: vem var offret?

Wilhelm Högsten var 77 år gammal. Han hade ägt och lett SSK, Finska Sidenväveriet Ab, tills det gick i konkurs under depressionen 1991. Han var en relativt förmögen, men inte stormrik man.

Tidningsannons för Wilhelm Högstens 50-årsdag, 13.7 1964
Wilhelm Högstens 50-årsannons i Hbl 13.7 1964. Tidningsannons för Wilhelm Högstens 50-årsdag, 13.7 1964 Bild: Viktor Granö födelsedagar,Jollasmordet

Nu levde han ett stillsamt pensionärsliv, umgicks med vänner, barn och barnbarn. Han rörde sig långsamt med dubbla kryckor.

– Pappa var en mycket omtyckt person, berättar Tone Högsten, Wilhelms yngsta dotter.

– Jag har aldrig hört honom säga ett ont ord om en annan människa.

Liknande beskrivningar läser jag gång på gång i polisförhören. Wilhelm tycks inte ha haft några fiender. Att han skulle ha haft ouppgjorda affärer med undre världen var otänkbart.

Och här visar sig den mindre professionellt genomtänkta dimensionen av mordet. För det finns inte många håll att rikta misstankarna mot.

Närmare bestämt ett enda.

Det svarta fåret

Fred Högsten, Wilhelms 46-åriga tredje barn och yngsta son, har länge varit ett bekymmer för sin far.

Fred har aldrig lyckats stå på egna ekonomiska ben, utan alltid hållits flytande med sin fars pengar. Med konkursen 1991 blev läget trängt. Fred hade hela tiden lyft lön från familjebolaget, oftast utan nämnvärd arbetsinsats. Nu befann han sig utan inkomst. Wilhelm hade allt mindre att dela ut.

SSK, Finska Sidenväveriet, den nedlagda fabriken i Hertonäs.
Det nedlagda sidenväveriet i Hertonäs idag. SSK, Finska Sidenväveriet, den nedlagda fabriken i Hertonäs. Bild: Jyrki Häyrinen Hertonäs,siden

I förhörsberättelserna nämns också flera gånger en incident som inträffade på SSK någon gång under sent 80-tal.

Efter ett i raden av pengagräl jagade Fred ut sin far på fabriksgården och slog honom med knytnävarna, medan Wilhelm försökte värja sig med en kvast. När Wilhelm till sist föll till marken, fortsatte Fred sparka honom där han låg.

Telefonräkning på 10 000 mk

Så är det också det där med sällskapet Fred rör sig i.

Han besöker ofta Viborg och Tallinn. Enligt egen utsago umgås han där med ”mafiosor”. Till dem räknar han bland annat sin senaste fru, den över tjugo år yngre Svetlana, som han inte träffar mer än en handfull gånger.

Freds exfru Anne berättar i ett förhör att Fred något år tidigare hade sina sovjetiska vänner på besök och att de då orsakade honom en telefonräkning på 10 000 mark.

Därför har Fred ingen telefon. För att kunna framföra dödsbudet får Anne gå och knacka på.

När Fred nu får höra om mordet utbrister han genast att gärningsmännen kommer från Ryssland. Han berättar att ”ryssarna” samma vår bett honom om bilder på Wilhelm och på huset i Jollas.

Det förblir oklart om Fred gav bilderna till ”ryssarna”. Men han säger Anne att hon inte ska tala om det här med någon. Han ger henne också en svart anteckningsbok och säger att den inte får komma i polisens händer, men ångrar sig, tar den tillbaka och säger att han ska förstöra den i stället.

Wilhelm Högstens villa sedd från stranden vid tiden för mordet.
Villan i Jollas vid tiden för mordet. Wilhelm Högstens villa sedd från stranden vid tiden för mordet. Bild: Viktor Granö mord,Jollas

Om Fred har någonting med mordet att göra så har han inget vidare poker face.

I början av maj anhålls Fred Högsten, misstänkt för anstiftan till mord.

Vännerna i Viborg

Trots att Fred Högsten senare kommer att anklaga polisen för att ha pressat honom till att tala, krävs det inte många förhörstimmar innan hans berättelse börjar välla fram. Det är en besynnerlig berättelse som inte är alldeles enkel att få grepp om eller återge.

Fred ska ha kontaktats av två viborgska män, ”Viko” och ”Dima”, som erbjudit sig skjuta Wilhelm Högsten för att Fred ska få sitt arv.

Freds svar till dem har rört sig mellan att anta erbjudandet, pruta, tacka nej men med för tyst röst, ge männen bilder på sin far och på villan samt planera alibi, men sedan erbjudit männen pengar för att inte skjuta Wilhelm.

I ett unikt samarbete mellan finsk och rysk polis rannsakas Viborgs undre värld. Freds bekantskaper tas in för förhör.

Den ökade polisnärvaron uppskattas inte i de kretsar Fred brukat gästa. Uppskattningen växer knappast heller av att åtminstone en del av Freds ryska bekantskaper är väl medvetna om att de skyldiga inte alls finns i Viborg.

Inom kort nämner någon namnet på en finsk kompis till Fred som varit med honom i Viborg: Ilpo.

Och så, i juli 1992, meddelar Fred polisen att de kan ta hans tidigare förhörsberättelse och stryka över ”Viko och Dima” – de är påhittade figurer. I deras ställe kan polisen skriva in ”Ilpo Larha”.

Ett gruvligt erkännande

Senare ska det namnet bli ett av de mest ökända i Finland. Men än så länge är det helt nytt för polisen.

Ilpo Larha är en 24-årig taxichaufför med ett stort intresse för skjutvapen men rent straffregister.

Till en början förnekar Larha all inblandning i mordet. Men kort senare, i augusti 1992, ger han plötsligt, utan synbar orsak, ett fullständigt, detaljerat erkännande.

Han berättar för utredarna hur olika alternativ till ett lönnmord på Wilhelm Högsten diskuterats när Larha besökte Viborg i Freds sällskap. Han berättar hur han väl hemma i Helsingfors diskuterade saken med sin kompis Hannu Ratia, en 31-årig skuldsatt egenföretagare och småbrottsling, och hur de sedan bestämde sig för att själva utföra mordet.

Han berättar hur kumpanerna flera gånger körde till Jollas för att rekognoscera, hur de studerade körrutten, hur de avgjorde att telefonkabeln måste kapas för att hinna iväg innan polisen hinner till platsen.

Han berättar hur de träffades på natten, hur Ratia körde bilen till Jollas, hur de kapade telefonlinjen och hur Larha sedan följde Freds beskrivningar och tog sig via stegen och balkongen. Han berättar hur han slog sönder fönstret, sköt, flydde och gjorde sig av med bevismaterialet.

Larhas och Ratias pistoler med utbytbara pipor.
Larhas och Ratias pistoler med utbytbara pipor. Larhas och Ratias pistoler med utbytbara pipor. Bild: Viktor Granö pistoler,mord

Ratia bekräftar Larhas version.

Men varför?

Så är den rent fysiska och logistiska sidan av mordet klarlagd: vem som utfört vad och när. Men vad motiven beträffar är det hela desto grumligare.

Klarast framstår situationen för Hannu Ratias del. Han hade tagit ett omfattande lån för att köpa sitt företag, som nu gick med stora förluster. Borgenär för lånet var Ilpo Larha.

Ratia uppfattade att det fanns en klar överenskommelse mellan Ilpo Larha och Fred Högsten, också om det var oklart vad summan gick på. Själv träffade han inte Fred förrän i rådstuvurätten. Och då var det för sent:

– Inte hade man ju behövt växla mer än några ord med Fred för att fatta att han inte hade riktigt allting hemma, säger Ratia idag.

En suddig beställning

Freds roll i förloppet blir bara grumligare och grumligare ju mer han själv får uttala sig. I ett och samma förhör kan han lägga upp saken såhär:

När Fred var på besök hos Larha hade Larha plockat fram sin pistol och sagt att han ska använda den på Ratia, som inte gjort något för att betala sin skuld. Då erbjöd Fred sig att betala skulden, inte för Ratias skull, honom kände han inte, men för att Larha inte skulle dra olycka över sig.

Då föreslog Larha att han i stället skulle skjuta Freds far. Fred ”tände inte så värst” på idén, och sa åt Larha att det är ”helt och hållet Larhas eget projekt” om han utför mordet. Han vill inte ha något med saken att göra.

Stegen till balkongen och det sönderslagna fönstret.
Stegen, balkongen, det krossade fönstret. Stegen till balkongen och det sönderslagna fönstret. Bild: Viktor Granö mord,Jollas

I andra förhör medger han att han ritat upp en skiss över villan i Jollas och förklarat för Larha var Wilhelm sover och hur man kommer till sovkammaren med stegen bakom huset.

Och att han erbjöd Larha 30 000 mark för att han inte ska skjuta hans far. Och att han ju inte kunde meddela polisen när telefonen var stum. Och att han dessutom hade skämt ut sig totalt om han hade gått till polisen.

Ett spratt

Men det som framstår som desperata försvarsförsök från Freds sida, det bekräftas faktiskt av Ilpo Larha.

Larhas version av förloppet varierar visserligen under den utdragna rättsprocessens lopp. Än ska han ha utfört mordet av principskäl, eftersom den viborgska maffian hotat honom. Än – och detta är den version Larha stannar vid – var allt bara fråga om ett spratt på kumpanen Hannu Ratias bekostnad.

– Han såg så rolig ut när han var rädd.

Och så gick sprattet helt enkelt för långt. 

Men att det aldrig fanns något avtal, det håller Larha fast vid. Någon som Högsten skulle han aldrig ta emot något uppdrag av.

– Han var ju en total knarkare.

Ett unikt domslut

När domarna till sist faller, i april 1993, utdelas tre livstidsdomar. Till Ilpo Larha och Hannu Ratia för mord. Till Fred Högsten för anstiftan till mord.

Tidningsurklipp från rättegången mot Fred Högsten.
Hbl, 30.4 1993. Tidningsurklipp från rättegången mot Fred Högsten. Bild: Viktor Granö mord,Helsingfors rådstuvurätt

Tre livstidsdomar för samma brott har aldrig tidigare förekommit i finsk rättshistoria.

Trots att domarna går vidare till prövning i hovrätten, och för Ratias del ända upp till Högsta domstolen, står de fast. Inga förmildrande omständigheter godtas i det som med alla tre rättsnivåers klubbor slås fast som Finlands första yrkesmord. 

Det fegaste brottet

Men för den särställningens skull åtnjuter förövarna ingen respekt, inte i någondera ändan av samhällsspektret. Tvärtom.

Rådstuvurättens ordförande Henrik Rummukainen kommer efter rättegången att kalla fallet för “ett av kriminalhistoriens fegaste brott”. Och när en av Larhas tidigare brottskumpaner intervjuas i MTV3 vreser han att han aldrig hade haft någonting som helst med Larha att göra om han känt till det här skamliga dådet.

Polaroidfoto av tången som användes till att kapa telefonlinjen.
Tången som mördarna kapade telefonlinjen med. Polaroidfoto av tången som användes till att kapa telefonlinjen. Bild: Viktor Granö Tång (handverktyg),mord

Vari det fega och skamliga ligger förtydligas aldrig. Men jag antar att det handlar om det faktum att Wilhelm Högsten var en åldersstigen, rörelsehämmad man, att han överrumplades när han var som mest försvarslös – i sin sängkammare på natten – och att mördarna till råga på allt skurit av telefonlinjen.

Vad är fegt?

Jag frågar mig om det finns mindre fega lönnmord. Inför pistolkulor är vi väl alla lika sköra. Och om man nu en gång utför ett lönnmord gör man väl sitt bästa för att inte åka fast?

Det skulle aldrig falla mig in att ta gärningsmännen i försvar. Men jag tror att föraktet och hånet skapar ett ofruktbart avstånd, ett avstånd som hämmar all förståelse. Utan förståelse kan vi inte lära oss någonting av tragedin. Och här finns, tror jag, insikter att hämta.

Som jag uppfattar Jollasmordet, var det inte en anomali, inte någon avvikelse av exceptionell feghet. 

Jag ser tvärtom mordet som ett exempel, ett sällsynt brutalt och sorgligt men likväl ett exempel på ett allt mer utbrett samhällsfenomen: de destruktiva krafter som spränger fram när verkligheten hårda kanter river hål på en uppblåst mansbild.

En skönlitterär upptäckt

Det massiva rättsmaterialet som hör ihop med fallet är fullt av dramatiskt material: upprörande, gripande, morbida och stundom nattsvart komiska vittnesmål och förhörsprotokoll.

Mappar med rättsmaterial för Jollasmordet.
Traven av rättsmaterial i fallet, i Högsta domstolen läserum. Mappar med rättsmaterial för Jollasmordet. Bild: Viktor Granö mord,Högsta domstolen

(Delar av detta material dramatiseras i min krimpodd Jollasmordet.)

Det enskilt mest förbluffande innehållet i domstolsarkivets mappar hör egentligen inte alls till rättsmaterialet, utan råkar bara finnas med på grund av omkringliggande omständigheter. 

Inför rättssammanträdena skrev Fred Högsten omfattande och svårgenomträngliga handskrivna redogörelser om sin oskuld, om rättsväsendets orättvisor och om allt mellan himmel och jord.

Fred Högstens gåtfulla skriverier till rådstuvurätten.
En glimt av Fred Högstens skriverier till rätten. Fred Högstens gåtfulla skriverier till rådstuvurätten. Bild: Viktor Granö mord,rättegång

Dessa skrivelser kom till i hans fängelsecell. Antagligen hade han inte obegränsad tillgång på papper. För det mesta är skrivet på baksidorna till hans romanmanuskript. Dr. Hügelstein, la mort professeur à Helsinki heter romanen, tänkt att utges under pseudonymen Henri Wilhelm Fredo Sharkstone.

(Själv lyckades jag inte härleda efternamnet, men Pekka Strang, som tolkar texten i programmet, såg genast tankeleden från Högsten till Sharkstone. Lyckas du?)

Här följer ett representativt smakprov på texten:


Om vi inte sköter om att det finns horor anställda av företagen, borde man läsa exotiska språk i skolorna, t.ex. swahili, spanska, kinesiska eller arabiska. Med hjälp av dessa språk kunde man sedan skaffa sig en fru, eftersom det ännu finns regioner där kvinnorna s.a.s. går med på sex för att förbättra sin lott på jorden. Det ryska språket höll jag på att glömma. Själv kan jag ryska. Faktum är att all min stress försvann då jag märkte att jag kan ryska. Jag tankar min knullbil och kör till Viborg, Leningrad, Minsk, Moskva eller Kiev. Där finns alltid någon liten tös, som gifter sig med mig om jag vill ha en ny fru.

Bokens idé och budskap är att vårt samhälle håller på att krossas inifrån på grund av att feministiska läkare skriver ut förödande doser hormonpreparat till kvinnor. P-piller gör, menar Högsten/Sharkstone, kvinnor helt ointresserade av sex, vilket i sin tur gör männen frustrerade, håglösa och improduktiva. De avfeminiserade kvinnorna stjäl männens arbetsplatser och överger sina familjer.

Romanens misogyni är så bortom alla gränser att den snarare är komisk än upprörande. Men det gör den inte mindre aggressiv. Textens livshållning är desperat och förtvivlad:

Jag försökte förklara för mina söner: sköt om att ni inte blir fattiga, bli vad som helst när ni blir stora, men inte fattiga. Man knullar endast om man har pengar. Kvinnor spottar på män som inte är någonting. Det är en tuff värld vi lever i. Det finns ingen plats för "losers". Man skall vara en vinnare eller så behöver man inte vara någonting alls

Kvinnohat, tänker jag, är en ventil för den uppdämda bitterheten hos män som inte lyckas nå upp till sina egna och omvärldens förväntningar. Misogyni är ett uttryck för manligt misslyckande.

Vid tidpunkten för mordet var Fred Högsten en mycket misslyckad man.

Framgång och förmögenhet

Allt han företog sig gick i stöpet. På 70-talet klarade han inte av att bli dammsugarförsäljare. På 80-talet grundade han en bowlinghall. Den gick i konkurs och Fred räddades ur smeten av sin far, som vanligt. Året före mordet förlorade han sitt körkort och blev uppsagd från sitt jobb som taxichaufför.

Samtidigt mätte han uppenbarligen mannens värde efter framgång och förmögenhet. Det självförakt som oundvikligen måste ha tornat upp inom honom, kvävde han med ett massivt blandmissbruk av läkemedel, steroider och sprit.

Hans sista livlina var pappas pengar. När de inte längre var fritt byte tändes röda lampan i katastrofmaskineriet.

Men stadiga beslut var ingenting som fanns i Freds värld. Enligt den bild jag format av Fred kan jag gott tro på att han både beställde mordet och erbjöd sig betala för att mordet inte skulle göras, antagligen i flera omgångar.

Det hela hade säkert kunnat sluta annorlunda, om tjänsteleverantören varit någon annan än Ilpo Larha.

Psykopaten som inte var

Under hela rättsprocessen tycks Larha göra sitt bästa för att framstå som en tvättäkta psykopat. Han talar om mordet som om det inte bekom honom det minsta. Allt var bara ett skämt som gick lite för långt.

Men snarare än hans verkliga väsen, tycks detta vara en roll Larha väljer att spela.

Hannu Ratia berättar att Larha var i total chock och panik när han efter mordet återvände till bilen. Larha drog fram sin k-pist och Ratia måste lugna ner honom för att de skulle kunna göra en obemärkt flykt.

I rätten berättar en av Larhas kompisar hur han gick hem till Larha någon dag efter mordet och att Larha bara skälvde och skakade, totalt bortkollrad.

Ilpo Larha efter gripandet. Polisfoto.
Ilpo Larha vid gripandet. Ilpo Larha efter gripandet. Polisfoto. Bild: Polisen. Ilpo Larha

Psykiatern Matti Tuovinen gjorde rättspsykiatrisk sinnesundersökning på alla de tre dömda. Enligt Tuovinen var mordet ett led i Larhas självuppfostringsprogram. Han hade beslutat sig för att systematiskt härda sig själv, och detta var en av utmaningarna han gav sig.

In i det sista, tror Tuovinen, hoppades Larha på att någonting skulle ske som kunde tvinga honom att avbryta förloppet, att något skulle rädda honom ur situationen: någon dyker upp, någonting går snett.

Men ingenting sådant skedde. Larhas förvridna stolthet krävde att han slutförde sitt uppdrag.

Larhas dödsdans

Larhas avgrundsdestruktiva försök att bli något leder också till hans slutgiltiga slut.

I februari 1994 bekräftar hovrätten rådstuvurättens domar. Livstidsstraffen står kvar. Som svar på detta iscensätter Larha sin spektakulära undergångskavalkad.

Med hjälp av en pistol han på något sätt lyckats få tag på tar han en fångvaktare som gisslan, kapar en bil och lyckas rymma från Skatuddens fängelse tillsammans med medfången Kullervo Haikas. De rånar ett bankkontor i Sockenbacka, och lyckas sedan hålla sig gömda i några veckor, innan de upptäcks i en lägenhet i Lahtis.

Dramat, som involverar sprängningshot, ett polispådrag på upp till 200 man och en två dygn lång belägring, når sin kulmen när Larha somnar och Haikas lyckas fly.

Det finns ingen flyktväg. Det finns inget sätt att undkomma med äran i behåll. Larha lägger sina två pistoler mot huvudet och fyrar av.

Hatets riktningar

Där en man inte lyckas bli det han tycker att han borde vara, där finns en grogrund för förbittring och hat.

Hatet kan riktas inåt, men det är bekvämare att rikta det utåt. Mot kvinnan, mot invandraren, mot bögen, mot skolan, mot pappan.

De förbittrade själarna kan flocka sig i sitt hat, till ett IS, till en Nordiska Motståndsrörelsen, till ett incelforum.

En buss körs in i en folksamling. En bomb sprängs i en flickskola. En 77-åring skjuts i sin säng.





Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje