Hoppa till huvudinnehåll

Kristina blev änka som 25-åring: “Vi gifte oss för jag ville visa Jimmy att jag finns där ända till slutet”

Kristina Huhtasalo är klädd i en grön tröja och sitter på en parkbänk.
- Jag skulle aldrig byta bort tiden med Jimmy, säger Kristina vars man dog i cancer sju månader efter att de gift sig. Kristina Huhtasalo är klädd i en grön tröja och sitter på en parkbänk. Bild: Michaela Rosenback personporträtt,Kristina Huhtasalo

Kristina och Jimmy gifte sig en gnistrande vacker vinterdag i Trefaldighetskyrkan i Vasa. Inför 80 släktingar och vänner lovade de att älska varandra tills döden skiljer dem åt. Redan då visste de att Jimmys hjärncancer var obotlig.

Kristina och Jimmy Huhtasalo träffades 2010 genom en gemensam bekant. I början var de bara vänner men ju längre tiden gick insåg de båda att det fanns något mer mellan dem.

- Jag minns när han kramade mig första gången. Det var en fin sommardag och jag skulle ta bilen till Uleåborg där jag bodde då. Det var en härlig kram och jag kände att i hans famn vill jag stanna.

Ett halvår efter att Kristina flyttat tillbaka till Vasa insåg hon att hennes lägenhet i Vöråstan nästan alltid stod tom. Hon bodde mer eller mindre hos Jimmy redan och därför föll det sig naturligt att flytta ihop.

Sambolivet flöt på bra. Det var studier, jobb och gemensamma framtidsplaner. Men en augustikväll 2016 vändes hela Kristinas och Jimmys tillvaro upp och ner.

- Det var en lördag och Jimmy hade hård huvudvärk så vi var bara hemma och tänkte att det går väl om. Men det gjorde det inte. På kvällen började det rycka i hans ben och jag visste inte riktigt om han skojade eller om det var på allvar, säger Kristina.

Ryckningarna skulle senare visa sig vara ett epileptiskt anfall men det förstod varken Jimmy eller Kristina i det skedet.

- På natten föll han ihop i köket och började krampa. Då ringde jag ambulans.

Förlovningen

Väl på sjukhus undersöktes Jimmys hjärna och läkarna hittade en tumör. Ingen kunde ändå på rak arm ge besked om hur aggressiv den var eller hur behandlingen skulle se ut.

- Det var kanske den hemskaste tiden i allt det här. Jimmy var helt borta av alla mediciner och vi visste inte hur prognosen såg ut.

I september skickades Jimmy till Åbo för operation. Där, i ett sjukhusrum med steril inredning och vita väggar, bestämde sig paret för att gifta sig så fort Jimmy fått tillbaka lite krafter.

- Vi hade egentligen inte tänkt att vi skulle gifta oss. Men i samma rum som Jimmy låg en annan Vasabo och han och hans flickvän hade precis förlovat sig. När Jimmy hörde det frågade han mig: “Borde vi också?”.

Kristina Huhtasalo promenerar i kyrkparken i Vasa.
- Jag säger inte att det finns bara en person som är rätt för dig, men Jimmy var i alla fall rätt för mig, säger Kristina. Kristina Huhtasalo promenerar i kyrkparken i Vasa. Bild: Michaela Rosenback personporträtt,Kristina Huhtasalo

Att kämpa tillsammans

Två veckor efter operationen fick Kristina lite av misstag veta att cancern var väldigt aggressiv. En läkare sa i förbigående att: “Eftersom Jimmys cancer graderas som den värsta så behöver han få både cytostatika och strålbehandling”.

Tidigare hade hon fått besked om att cancern graderades som en 3:a på en skala från 0 till 4. Men i Helsingfors, där resultaten också analyserats, hade man gjort en annan bedömning.

Jag brukar säga att han gick in i rummet där han fick cytostatika och kom aldrig tillbaka ut. Han förändrades― Kristina

- Det är klart att jag var i chock. De sa att han hade en 60-årings cancer som är väldigt ovanlig bland unga.

Behandlingen inleddes genast.

- Jag brukar säga att han gick in i rummet där han fick cytostatika och kom aldrig tillbaka ut. Han förändrades. Kroppen gav upp, han behövde använda blöja och personligheten blev som ett barns.

Mellan behandlingarna bodde Jimmy hemma och tillsammans med hans mamma tog Kristina hand om honom. Grannen Oskar var också till stor hjälp när Kristina behövde åka till butiken eller en axel att gråta mot.

- Nog var jag ledsen, men jag måste också säga att den här tiden förde oss ännu närmare varandra. Vår närvaro blev en helt annan. Det fanns inte ett du och jag längre utan det fanns ett vi och vi skulle kämpa tillsammans. Han behövde bara titta på mig så visste jag vad han ville.

Om det var ditt barn, vad hade du gjort?

I januari 2017 grydde Jimmys och Kristinas bröllopsdag. Snön målade marken vit och inför släkt och vänner valde de varandra.

- Jag ville visa Jimmy att jag finns där ända till slutet, jag ska ingenstans.

Efter vigseln blev det middag, dans och fest.

- Att han klarade av att dansa bröllopsvals var jättefint. Jag kände inte av att folk skulle ha varit ledsna under vår dag. Det var rörande absolut, men inte på ett sorgligt sätt.

Jimmy och Kristina finklädda på bröllopsdagen.
Jimmy och Kristina gifte sig den 14 januari 2017. Jimmy och Kristina finklädda på bröllopsdagen. Bild: Jarno Pellinen bröllop

Under våren blev Jimmy gradvis sämre. Den planerade bröllopsresan till USA fick stryka på foten, det var helt enkelt inte möjligt för Jimmy att resa så långt med flyg.

Under våren när Kristina fick höra att man ville prova ytterligare en medicin fick hon nog.

- Jag satt där hos läkaren och frågade: “Om det var ditt barn, vad hade du gjort?”. Jag bad honom säga rakt ut för jag kunde höra det. Han svarade: “Jag skulle sluta med medicinerna och göra den sista tiden så bra som möjligt. Det finns bara en väg”.

Jag var rädd för att han skulle glömma mig mot slutet, men han kom ihåg― Kristina

Jimmy fick komma hem. I juli åkte de på bröllopsresa, inte så långt som till USA men däremot till Sverige och Danmark.

- Efter den resan var det som att han gav upp. Vi åkte till sjukhuset men de kunde inte hålla honom där. Alternativen var att ha honom hemma eller på en palliativ avdelning. Jag tog hem honom.

Känslan under den sista tiden jämför Kristina med att hålla andan hela tiden.

- Jag var rädd för att han skulle glömma mig mot slutet, men han kom ihåg. Jag skötte honom och väntade. Sov bredvid honom varje natt och var ständigt på alerten.

Den 11 augusti 2017 somnade Jimmy in i sin egen säng med Kristina, sin mamma, pappa och en vårdare på plats. Grannen Oskar hade stuckit sin in en stund tidigare och meddelat att han hade bråttom till ett tåg som skulle avgå.

- När Jimmy somnat sa jag att han följde med Oskar på tåget.

Att säga tack och förlåt

Sju år fick Kristina tillsammans med Jimmy. Sju år som förändrade henne i grunden.

- Man klarar av att leva vidare för att man måste, vad finns det för alternativ? Först förlorade jag någon jag älskade men jag vill inte förlora mig själv också, i all sorg. I stället tänker jag att jag lever för två personer nu. Jag gör saker han tyckte om att göra och på så sätt utvecklar jag mig själv genom honom.

Kristina Huhtasalo är klädd i en grön tröja och står framför en tegelvägg.
Kristina tänker att hon lever för två personer nu. Kristina Huhtasalo är klädd i en grön tröja och står framför en tegelvägg. Bild: Michaela Rosenback personporträtt,Kristina Huhtasalo

Jimmys sjukdom har också ändrat Kristinas syn på döden.

- Jag är inte rädd för den mera, jag har sett den på nära håll och accepterar att vi alla får en viss tid.

Via Cancerföreningen fick Kristina kontakt med en grupp för änkor. Även om hon var den yngsta medlemmen blev den gruppen viktigt för henne.

- Det var fint att få komma dit och höra och se att sorgen ser olika ut. Varje människa sörjer som just den ska sörja. Jag och Jimmy levde våra första vuxenår ihop, nu måste jag lära mig att leva livet på ett annat sätt.

Med det menar hon bland annat att leva mer i nuet och uppskatta de små sakerna i vardagen.

- Även om livet inte blev som jag trodde så känner jag tacksamhet över allt jag har. Jag är också glad över tiden jag fick med Jimmy och jag skulle aldrig byta bort den. Det som i slutändan är det viktigaste av allt är att vi vågar säga tack och förlåt. Det lärde han mig.

Nyligen publicerat - X3M