Hoppa till huvudinnehåll

Marie Aubert skriver om relationer som skaver och tjuvlyssnar på folk på bussen

Porträttbild av Marie Aubert som tittar rakt in i kameran med höghus och en park i bakgrunden.
Både den norska författaren Marie Auberts roman "Vuxna människor" och novellsamlingen "Får jag följa med dig hem?" är nu utgivna på svenska. Porträttbild av Marie Aubert som tittar rakt in i kameran med höghus och en park i bakgrunden. Bild: Agnete Brun / Wahlström & Widstrand Marie Aubert

Den norska författaren Marie Aubert har inte synts eller hörts i alldeles många intervjusammanhang på svenska ännu. En fråga verkar ändå redan återkomma: varför debuterade hon så sent?

Marie Aubert slog igenom med buller och brak år 2016 när hon debuterade med novellsamlingen Får jag följa med dig hem? som i sommar har givits ut på svenska.

Tidigare i år gav hon ut romanen Vuxna människor som också finns att läsa på svenska.

Båda verken blev genast kritikerhyllade och omfamnade av många läsare som både ville häpnas av och relatera till de omoraliska och fula drag som Aubert är så bra på att skildra hos helt vanliga människor.

Du kan lyssna på intervjun med Marie Aubert här:

Hon berättar att hon tycker om att skriva om vänskap, parförhållanden och familjer eftersom det är relationer där så mycket står på spel.

– Syskon är till exempel de personer man ofta har känt längst och som man kanske borde stå närmast. Ändå kommer man inte ifrån att det ofta kan finnas något mått av konkurrens eller missunnsamhet inblandat där. Det kan ske radikala saker när maktbalanser skiftar i en sådan relation, säger Aubert och hänvisar till systrarna Idas och Marthes relation i Vuxna människor.

Omoraliska människor

Aubert konstaterar att människors avundsjuka och småaktiga sidor kan kännas riktigt svåra att acceptera, eller ens prata högt om.

– Jag tycker det är intressant hur sällan vi pratar om våra dåliga sidor hos oss själva. När man får frågan om vad ens dåliga sidor är på en jobbintervju eller dejt svarar man kanske att man jobbar lite för mycket eller att man inte är morgonpigg. Men det man inte säger är att man kanske har svårt att se människor i ens omgivning glada eller att man inte unnar andra människor lycka. Jag tror det är det många läsare har känt igen, säger Aubert.

Jag är väldigt glad över att jag inte debuterade tidigare. Jag tror inte jag hade hanterat det så bra.― Marie Aubert

När Vuxna människor gavs ut i Norge väckte den en större diskussion om normer kring särskilt kvinnors barnlöshet, både frivillig och ofrivillig sådan.

Romanen handlar om huvudpersonen Ida som är på familjens sommarstuga för att fira sin mammas 65-årsdag tillsammans med hennes syster med sambo och bonusbarn.

Ida är ofrivilligt barnlös, den yngre systern Marthe är gravid.

Porträttbild av Marie Aubert som tittar rakt in i kameran, iklädd en orange tröja.
Marie Aubert är kommunikatör, journalist och författare och bosatt i Oslo. Porträttbild av Marie Aubert som tittar rakt in i kameran, iklädd en orange tröja. Bild: Agnete Brun / Wahlström & Widstrand Marie Aubert

Många olika perspektiv

I novellsamlingen är Aubert skicklig på att skriva från en stor mängd olika perspektiv. Hon skriver bland annat från barns, föräldrars, flickor, pojkars, en våldsam mans och en otrogen kvinnas positioner.

– Jag tänker att andra människor inte är helt olika mig själv, säger hon och skrattar.

– De kan vara i andra situationer eller faser i sina liv, men ofta är det samma stora saker vi människor går runt och tänker på.

Aubert tänker högt. Det kan handla om vårt behov av kärlek och tillhörighet, konflikten vi bär på mellan att leta efter trygghet samtidigt som vi drömmer om att åka ut i världen och vara fria.

Eller om drömmen om att få binda sig till en annan människa.

37-årig debutant

Aubert är född 1979 och bosatt i Oslo. Hon har studerat journalistik, litteratur och musikvetenskap och jobbat på tidning. Numera jobbar hon med kommunikation på ett bokförlag.

Det kan mycket väl vara så att jag skriver längre någon gång i framtiden, men jag gillar den korta berättelsens ramar. Med ramar vet jag hur berättelsen ska se ut och hur den ska sluta.― Marie Aubert

Att hon har börjat få frågor i intervjuer om varför hon inte debuterade tidigare än som 37-åring är inte något som stör henne.

– Jag är väldigt glad över att jag inte debuterade tidigare. Jag tror inte jag hade hanterat det så bra. Oavsett om det hade gått bra eller mindre bra för böckerna. Jag tycker jag skriver bättre nu och får bättre genomslag, säger Aubert.

Det är i varje fall i det korta formatet som Aubert hittills har hittat sin stil. Både romanen och novellsamlingen är bara drygt 100 sidor långa. Och romanen kan man säga att till formen är som en lång novell.

När hon började skriva Vuxna människor skulle den egentligen handla om tre huvudpersoner. Men tempot var lägre och det var mindre som stod på spel hos alla andras berättelser utom Idas.

– Ju längre man skriver desto fler svåra val måste man göra. Det finns något disciplinerande i att bestämma att den här berättelsen bara ska utspela sig under några få dagar, kring några få karaktärer, på en och samma plats, säger Aubert.

Auberts redaktör konstaterade också att det verkade som att hon hade roligast när hon skrev om Ida.

– Det kan mycket väl vara så att jag skriver längre någon gång i framtiden, men jag gillar den korta berättelsens ramar. Med ramar vet jag hur berättelsen ska se ut och hur den ska sluta.

Småprat på bussen kan vara en berättelse

Inspiration till sitt skrivande får hon – inte helt oväntat – bland annat från helt vanliga människor.

– Det händer att jag tjuvlyssnar på vad folk säger på bussen, för att höra vad folk tänker på och pratar om. Redan en kort replikväxling kan det ligga en hel berättelse under.

Auberts skrivande börjar också ofta från tanken om en situation och frågan vad händer om?

– Till exempel om ena parten i ett förhållande som ska adoptera ett barn knyter an till ett annat barn, vad händer då?

Just den tanken har Aubert också tänkt vidare kring vilket resulterade i den andra berättelsen som heter Carla i novellsamlingen Får jag följa med dig hem?

Show not tell

Auberts korta, vardagsrealistiska och avskalade stil ger läsaren stor makt att själv avgöra vad berättelserna säger om oss människor och vår samtid.

Att hon gärna ställer frågor i sina texter betyder inte att hon själv sitter på svaren.

– Jag försöker ge plats åt läsaren, så att det inte blir så att jag säger allt som ska eller kan sägas. Den som läser får själv vara med och forma berättelsen och vad den betyder, säger Aubert.

Aubert skriver om folk som är som folk är mest. Hon skrattar till igen när hon konstaterar att det enkla och avskalade språket i hennes böcker kanske kommer från att det helt enkelt inte är hennes stil att använda så många ord när hon berättar saker.

– Jag gillar att försöka säga något med bara en mening i stället för att göra det med tjugo.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje