Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Edith Hammar sätter sin egen prägel på tillvaron mellan det invanda och det främmande

På bilden syns Edith Hammar i profil. Hon tittar åt höger och iklädd svarta kläder och hennes tatuerade armar syns.
Edith Hammar har studerat vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och debuterar i höst med serieboken Homo Line. På bilden syns Edith Hammar i profil. Hon tittar åt höger och iklädd svarta kläder och hennes tatuerade armar syns. Bild: Niklas Sandström/Förlaget författare,Förlaget,serietecknare

Homo Line utgör en drömsk tillvaro mellan det bekanta och det främmande, mellan självet och det som finns utanför: Stockholm och Helsingfors.

Under de senaste åren har en kavalkad av duktiga serietecknare gett sig tillkänna, här i Finland inte minst Ulla Donner med debuten Spleenish och uppföljaren Skiten.

Serietecknarna har visat att det är dem man bör hålla ögonen på, ifall man vill hänga med i de realiteter som unga, trendmedvetna människor rör sig i idag.

I år tar bildkonstnären Edith Hammar nonchalant plats i ledet med den explosiva debuten Homo Line.

Det är otroligt svårt att rita händer och även riktigt skickliga tecknare brukar slarva med sådant, men inte ett finger har undgått Hammars precision

Vid en första anblick ser boken ut som många seriealbum gör just nu.

Det är svartvitt, har höga kontraster och är prydligt tecknat och stiliserat. Tar man sig en titt inuti förstår man ändå snabbt att det här är en bok som erbjuder mer än bara en hastig genombläddring med några snabbt påkomna idéer.

Här finns lager av eftertanke, häpnadsväckande konst och återkommande teman.

Mellan dröm och verklighet

Handlingen utspelar sig i ett samspel mellan dröm och vakenhet, mellan inbillning och realitet.

Rent innehållsmässigt är boken som en odyssé in i det ovissa landskapet mitt emellan Finland och Sverige, där hemlandet Finland får representera allt det invanda, sketna och nostalgiska, medan Sverige står för det lättsamma och ibland påtvungna.

Även om den kluvna identitetskänslan torde vara bekant för varje finlandssvensk som någon gång har spenderat en del av sitt liv i grannlandet, hittar ändå Hammar sin egen inkörsport till ämnet.

Det gör hon genom att orädd dela med sig av sina egna erfarenheter, samtidigt som hon förtöjer historien vid några fasta punkter som får symbolisk laddning: Mäkken vid Stora Robertsgatan, numera fräsch vegetarisk restaurang, Dressmanfaijan som får symbolisera allt det obehagliga och våldsamma man kan råka ut för, samt Viking Line, som blir det drömska mittemellanlandet som både är möjligheternas och hemlängtans skepp.

På bilden syns en sida ur Edith Hammars seriebok. Sidan är indelad i en svart sida och en ljusare sida, på den svarta sidan skildrar hur trevligt Sverige kan vara och den ljusa delen visar hur brutalt Finland kan upplevas.
Ur Edith Hammars "Homo Line". På bilden syns en sida ur Edith Hammars seriebok. Sidan är indelad i en svart sida och en ljusare sida, på den svarta sidan skildrar hur trevligt Sverige kan vara och den ljusa delen visar hur brutalt Finland kan upplevas. Bild: Edith Hammar/Förlaget Serietecknare,Förlaget

Tveklöst omfamnar Hammar sin egen kluvenhet, och det är stämningen och de storartade affischliknande teckningsuppslagen med de beundransvärda detaljerna som bär historien.

“Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande?” frågar hon sig.

Samtidigt som tillvaron är drömsk, flackande och poetisk och lätt kunde ha flutit ut till ett uttryckslöst nonsens, räddar hon alltihopa genom att tidvis anknyta till frågor som berör - som hur mycket av föregående generationers trauma vi egentligen orkar bära, våld, ångest, oro, samt homosexualitet och vårt lands brokiga historia.

Att homosex är en oundviklig del av Finlands historia, får Hammar också galant inklämt i sina funderingar kring Stockmanns klocka, där Tom of Finland lär ska ha haft sex under 40-talet, då det mörklagda Helsingfors lär ska ha varit “fullt av män som hade hetsigt rövsex med varandra”.

Boken bjuder på en sällsynt lyckad kombination av uttrycksfrihet som knyts samman med verklighet genom intrikat detaljrikedom och fantasifulla, eftertänkta teman.

På bilden syns en sida ur Edith Hammars seriebok.
Ur Edith Hammars "Homo Line". På bilden syns en sida ur Edith Hammars seriebok. Bild: Edith Hammar/Förlaget Förlaget,Serietecknare

Bildspråket är som sagt väldigt typiskt för det slags stilisering vi ser i nordisk serieteckning just nu. Det är höga kontraster och ett tydligt, egentligen väldigt prydligt uttryckssätt, och innehållet kunde säkert ha burit för ett ännu mer spretigt och rentav mer oansat och personligt yttre.

Även om jag ogillar att jämföra serietecknare och dra dem över samma kam, kan jag inte undgå att notera den visuella likheten mellan exempelvis Ulla Donners Skiten och denna bok.

Medan Skiten erbjöd en mer konkret handling, utmärker sig ändå Homo Line genom en stark vilja att gå till det absurda och att utforska mer drömlika, poetiska dimensioner.

Rebellisk debut

Hammars förmåga att genom teckning frammana fantasifulla scenarion är imponerande, och rent teknikmässigt är det tydligt att hon är en väldigt skicklig tecknare som sätter eftertanke in i minsta detalj, inte minst när det gäller karaktärernas händer, som jag tycker läsarna ska ta en extra titt på. Det är otroligt svårt att rita händer och även riktigt skickliga tecknare brukar slarva med sådant, men inte ett finger har undgått Hammars precision.

Jag tänker mig att här finns mer att upptäcka, då Hammar förhoppningsvis framöver kastar sig ut i ytterligare makalösa osannolikheter och funderingar och kanske lättar på tyglarna även i bildspråket, och vem vet, kanske utforskar den konkreta bokens fysiska begränsningar.

Det är verkligen en mängd idéer och en stor skaparrikedom som denna rebelliska debut bjuder på och en bok som man med glädje återkommer till.