Hoppa till huvudinnehåll

Vad finns mellan Finland och Sverige? Edith Hammar undersöker nostalgiskt sina rötter

Edith Hammar sitter i sitt växthus och tittar in i kameran. I bakfgrunden skymtar växter och gröna kvistar, och boken "Homo Line" på bordet.
Rötter i Kvevlax. Helsingforsbon Edith Hammar har bott många år i Stockholm. Sedan mars i år har hen bott i Kvevlax, bland annat för att kunna jobba i potatislandet. Edith Hammar sitter i sitt växthus och tittar in i kameran. I bakfgrunden skymtar växter och gröna kvistar, och boken "Homo Line" på bordet. Bild: Jonas Forsbacka/Yle Serietecknare,Edith Hammar

En av de svårare processerna bakom att släppa debutseriealbumet Homo Line har varit att sakta men säkert förstå att kollegorna på förlaget kanske ändå inte skulle ha jobbat med boken om den skulle blivit skit.

– Jag sa en gång när jag kom in på Förlagets kontor i Helsingfors att jag alltid har stressdiarré och typ panik när jag kommer in hit. Det kändes ofta som att jag hade tandkräm i ansiktet. Och dom svara bara att “nej vadå? Allt är okej, allt är under kontroll”, säger illustratören och grafikern Edith Hammar.

Det är något lustigt över hur Edith Hammar säger det.

Det uppstår ett slags motsatsförhållande eller åtminstone ett slags hopp mellan vad som känns som två helt olika dimensioner där Hammar sitter i det mysiga och vackert grönskande växthuset i Kvevlax – samtidigt som hen pratar snabbt och gränslöst om sin diarré i Helsingfors innerstad.

När Edith Hammar debuterar som serielbumsförfattare är det sårbart och spännande. Men också radikalt och utopiskt.

Du kan lyssna på intervjun med Edith Hammar här:

Hammars seriealbum Homo Line kan enligt Hammar själv beskrivas som en bitterljuv eloge till hemlängtan som upplevelse, känsla och tillstånd.

Blandade rötter

Växthuset Hammar sitter i finns på platsen där hens morfar växte upp i Vallvik, Kvevlax, Österbotten.

Hammars mamma bor i huset medan Hammar som vanligtvis bor i stadsdelen Berghäll i Helsingfors har varit i Kvevlax sedan mars i år för att kunna gräva i potatislandet och renovera och fixa i övervåningen på huset.

I stället för att vara instängd i en lägenhet under rådande omständigheter.

– Trädgården är min mammas verk och mamma är chefen. Men jag har lite högre tempo så det har blivit tre potatisland till här, säger Hammar.

Edith Hammar sitter på en stol i ett växthus, och lutar huvudet mot sin hand.
Edith Hammar har haft uppdraget att skapa den visuella profilen för filmfestivalen Rakkautta & Anarkia i Helsingfors, som enligt planerna ska gå av stapeln i september i år. Edith Hammar sitter på en stol i ett växthus, och lutar huvudet mot sin hand. Bild: Jonas Forsbacka/Yle Serietecknare,Edith Hammar

Debutalbumet Homo Line handlar om ett i allra högsta grad relaterbart ämne för många finlandssvenskar, och kanske särskilt österbottningar. Nämligen om mellanförskapet man kan känna mellan Svenskfinland och Sverige.

– Jag flyttade till Stockholm direkt efter gymnasiet och jag hade verkligen bråttom bort. Jag har flera gånger tänkt på vad som skulle ha hänt om jag bara hade stannat hemma ett år till. Jag hade kanske fått lite bättre pejl på läget, och kanske fått en snabbkurs i ekonomi av min mamma. Det hade kanske inte varit så fel, säger Hammar och skrattar.

Samtidigt är Stockholm också platsen Hammar säger att hen hittade sig själv, på många sätt.

Sexiga Stockholm

Hammar konstaterar att det kan hända mycket i en människas liv mellan åren man är 19 och 26.

– Mina första två-tre år i Stockholm känns som ett halvt liv för mig. Dels för att jag hann göra så mycket och dels för att jag kom till många insikter om hur omogen jag var.

Hammar jobbade först på olika ställen men berättar att det var när hen inledde sina studier vid Gerlesborgsskolan och senare Kungliga konsthögskolan i Stockholm som hen hittade ett sammanhang.

– Det blev platser jag kunde identifiera mig med, och ty mig till.

Stockholm har ändå alltjämt varit en slags fantasiplats, en utopi, för Hammar som växte upp i Helsingfors men befann sig stora delar av sin barndom hos släkten i Kvevlax.

– Det som ju var det bästa med att vara i Kvevlax var att de svenska tv-kanalerna ettan, tvåan och fyran ju finns här. Så det var ju mycket bättre tv!

Men det är inte bara barnprogrammen som har känts bättre på andra sidan av bottniska viken, där gräset ser grönare ut.

Hammar tänker att kläderna känns bättre, maten är bättre, allting är bättre, till och med svenskarnas tänder är väl bättre?

– Det känns ju som att folk bara är så sexiga där, att folk är snyggare, säger Hammar.

Vill inte romantisera någon annans misär

Homo Line utspelar sig i både Stockholm, Helsingfors och på ett kryssningsfartyg mellan de båda städerna.

Jag tror inte något skulle bli lättare av att jag bestämde mig för att jag aldrig får flytta bort från platsen jag är på i dag.― Edith Hammar

Seriealbumet består av detaljerade svartvita stiliserade bilder med höga kontraster, som inte sällan står som egna konstverk i sig. Många av bilderna gestaltar också platser och fenomen man som läsare känner igen:

Stockmanns klocka som mötesplats i Helsingfors, nians spårvagn och statyerna på Järnvägsstationen.

Men också: personer som bär sina tomma ölkartonger på huvudet som en krona, fulla människor som bajsar på gatan mitt på dagen, hur det känns att gå till toan på det klibbiga golvet i källarvåningen av nattklubben mitt i staden.

Homo Line riktar också kritik mot gentrifieringsprocesser.

– Problemet med gentrifiering är att det resulterar i segregation. Personer som inte har någonstans att sätta sig och skita kommer att sätta sig och skita någonstans ändå, för det måste man ju göra, säger Hammar.

Två händer håller i boken "Homo Line", ovanför ett bord med en liten duk.
Edith Hammar jobbar helst i tusch eller trä. Bilderna i "Homo Line" är helt svartvita, detaljrika och stiliserade med höga kontraster. Två händer håller i boken "Homo Line", ovanför ett bord med en liten duk. Bild: Jonas Forsbacka/Yle Serietecknare,Edith Hammar

Hen är samtidigt noga med att inte vilja romantisera misär.

– För det är inte alltid min misär jag beskriver. Vi har alla saker vi kämpar med i våra liv, men det som är intressant med Helsingfors som stad är att det verkar finnas en stark lokalpatriotisk identitet som kretsar kring en slags misär, säger Hammar.

Hammar tänker att det finns ett närmast romantiskt och nostalgiskt skimmer kring idéer som att sätta sig och skita utanför Cirkelhuset som också kallas Runda huset i korsningen mellan Hagnäs och Berghäll.

Att vara full mitt på dagen eller titta på klockan som är 08:30 och knappt kunna vänta tills butiken får börja sälja alkohol igen.

– Den här typen av humor och nostalgi har säkert funnits väldigt länge. Jag tänker på Uuno Turhapuro till exempel. Det är narrativ jag också kan känna mig väldigt trött på, men som också är en del av ett Helsingfors som jag har längtat hem till. Det är en konfliktfylld känsla, säger hen.

Drömmarnas frihet

I sitt debutalbum skildrar Hammar hur krassa, avvisande och för många människor också våldsamma platser Helsingfors och Stockholm kan vara.

Men boken är också en drömsk, nostalgisk och utopisk skildring av alternativa, och queera, verkligheter.

Hammar berättar att Homo Line och hens konst i största allmänhet bland annat skapas av en drivkraft att tänka sig bortom denna verklighet.

En drivkraft som stödjer sig på ett slags post-modernistiskt sätt att förverkliga alternativa platser och verkligheter genom att göra dem – symboliskt, visuellt och med ord.

– Greppet utopi finns det olika definitioner av. Det kan betyda en plats som är för bra för att vara sann, som därför inte kan existera. Men jag vill snarare tänka att något kan vara utopiskt för att det finns något radikalt och kraftfullt i att kunna föreställa sig verkligheter som är underbara… Eller bara bättre för olika personer helt enkelt.

Hammar tänker på personer som lever med erfarenheter av systematiskt förtryck eller våld baserat på ens sexuella identitet, könsuttryck eller etnicitet.

– Jag tror att alla säkert kan relatera med det här. Men särskilt för personer som själva har erfarenheter av till exempel våld kan det finnas stor frihet i att få se bilder och ta del av kultur som jag som person kan tro på men där kulturen också kan tro på mig.

Edith Hammar tipsar

  • Boktips: Jag läser All about love: New visions av bell hooks och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff.
  • Poddtips: Eating for free. Vänsterorienterade queers som för kritiska diskussioner om populärkulturella fenomen.
  • En låt att lyssna på i dag: Pat Benatars cover på Wuthering heights och Princess av Tami T.
  • Andra serietecknare att hålla koll på: Alison Bechdel, Hanna Gustavsson och Peo Michie.
  • Tips på tv-serie: POSE!!! och I may destroy you med Michaela Coel.
  • Något att göra om man inte har internetuppkoppling: Rita din egen porr, precis som Touko Laaksonen gjorde! Eller tälj något. Jag byggde en egen täljhäst i sommar och jag grät bara någon timme.

Egentligen behöver man kanske inte se det som ett motsatsförhållande alls, att Helsingforsbon Edith Hammar med rötterna i Kvevlax – som också har hittat sig själv i Stockholm – sitter i växthuset och skapar stiliserade och radikala utopier om det mellanförskap som kan finnas hos var och en av oss.

Kanske kommer man aldrig heller få ett definitivt svar på frågan om vad som är bättre: Finland eller Sverige?

– Jag kommer säkert flytta tillbaka till Sverige i något skede. Jag tror inte något skulle bli lättare av att jag bestämde mig för att jag aldrig får flytta bort från platsen jag är på i dag.

Läs också