Hoppa till huvudinnehåll

Film: Seurapeli – oemotståndligt om vuxna som leker sanning eller konka

Ett gäng trettioplussare sitter samlade vid ett bord och skrattar tillsammans.
Ingen barnlek. Eero Milonoff, Laura Birn,Christian Hillborg och Paavo Kinnunen spelar vilsna trettioplussare i bitterljuvt charmpaket. Ett gäng trettioplussare sitter samlade vid ett bord och skrattar tillsammans. Bild: Vilja Harala Eero Milonoff,Laura Birn,Paavo Kinnunen,Seurapeli

Jenni Toivoniemis Seurapeli blåser in som en frisk fläkt i biosalongen. Med en story som är smärtsamt träffsäker och sexigt förförisk – samtidigt.

Det drar ihop sig till födelsedagsfirande ute i skärgården. Charmiga Mitzi (Emmi Parviainen) skall fylla trettiofem och de närmaste vännerna hoppas kunna åstadkomma årtiondets fest.

En fest som skall kunna mäta sig med hennes legendariska tjugofemårsfirande.

Problemet är bara att det är något helt annat att festa loss på tröskeln till vuxenlivet än att göra det när man passerat ”ung och lovande”- fasen.

När vissa handdukar redan kastats in och många tåg hunnit gå.

Och mycket riktigt visar det sig snart att hemligheter, misslyckanden och obearbetade känslor skvalpar omkring i skumpaklunkarna.

Snyggt manusbygge

Det är ett nöje att bänka sig inför en film som från första stund slår an en säker ton.

En film vars manusförfattare & regissör vet exakt vart hon vill driva sin story och i vilken takt det lönar sig att portionera ut information.

Till en början verkar persongalleriet bestå av idel arketyper - prinsessan som är van vid att få som hon vill (Laura Birn), lustigkurren som dricker för mycket (Eero Milonoff), den tråkiga flickvännen med stram frisyr (Paula Vesala), den veka författaren (Samuli Niittymäki) och så vidare.

För att ytterligare förstärka klichébilden kastar Toivoniemi in en svensk i sällskapet. En sexig hunk som verkar personifiera den finske mannens värsta mardröm.

Det räcker nämligen inte med att Mikael (Christian Hillborg) är självsäker, snygg och framgångsrik – nej, han är dessutom trevlig.

Supermegajättetrevlig.

Svenska Mikael sitter på huk framför präkiga Ullas söta hund.
Pop hos alla. Svenska Mikael (Christian Hillborg) går hemma hos både kvinnor (Paula Vesala) och hundar. Svenska Mikael sitter på huk framför präkiga Ullas söta hund. Bild: Vilja Harala Seurapeli,Paula Vesala

I takt med att festandet fortskrider blir ändå personporträtten mera mångfasetterade och de frågor som väcks besvaras i behaglig takt. Pusselbitar faller på plats utan att det känns konstruerat.

Hög igenkänningsfaktor

Det fina med Seurapeli är att den är en blandning av å ena sidan tidlösa och å andra sidan tidstypiska element.

Här varvas den eviga kampen för att hitta kärleken och en plats i tillvaron med klimatångest och rädslan för att mobilberoendet skall tränga ut förmågan att leva i nuet.

Ett gäng kompisar försöker ute på en altan hitta nät för sina mobiler.
Hjälp - tänk om det inte finns nät här!? Ett gäng kompisar försöker ute på en altan hitta nät för sina mobiler. Bild: Vilja Harala Seurapeli,Eero Milonoff,Paula Vesala,Emmi Parviainen,Laura Birn,Paavo Kinnunen,Iida-Maria Heinonen

Och vem kan väl inte – oberoende av ålder – relatera till behovet av att i ett visst skede av livet definiera sig själv i relation till dem man umgås med. Hur ser andra på mig och vem är jag innerst inne?

För att inte tala om svårigheten att veta vad man egentligen känner inför den man trodde sig älska igår och den man kanske älskar imorgon. Vilka val har varit de rätta och vilka skulle man vilja rätta till?

Födelsedagsbarnet Mitzi ligger i bästa väninnans famn på en altan.
Det tar på att fylla år. Mitzi (Emmi Parviainen) i bästa vännen Veronikas (Laura Birn) famn. Födelsedagsbarnet Mitzi ligger i bästa väninnans famn på en altan. Bild: Vilja Harala Seurapeli,Emmi Parviainen,Laura Birn

Helt klart är att Seurapeli ingår i en lång tradition av ”sista natten med gänget”-upplägg. Både Hollywood och tv-serievärlden verkar ha en förkärlek för skildringar av unga vuxnas vimsande.

Vill man göra en inhemsk koppling är det möjligt att dra en båge till Aku Louhimies generationsfilm Levottomat (1999) – även om Seurapeli är en mindre naken och mera metoo-medveten hipstervariant.

Gemensam är ändå balansgången mellan att inte känna tillräckligt och att känna för mycket.

När allvaret får vara roligt

Även om Seurapeli är ett tydligt drama med smärtsamma undertoner så är formen luftig och lättsam. Den tydligt avgränsade miljön gör att fokus helt ligger på kommunikationen mellan personerna.

En kommunikation som på ett textplan drivs framåt av en otvungen och rolig dialog medan de proffsiga skådespelarna med schwung fyller i tomrummen med blickar och gester.

några kvinnor på väg från bastun - en av dem vänder sig om och tittar rakt in i kameran.
Varför ser ni på mig sådär? Iida-Maria Heinonens Natali har svårt med att det bubblar under ytan. några kvinnor på väg från bastun - en av dem vänder sig om och tittar rakt in i kameran. Bild: Vilja Harala Seurapeli,Iida-Maria Heinonen

Och så finns här gott om möten mellan det svenska och det finska som bjuder på en avväpnande självironi – från bägge hållen.

Ett exempel är scenen då svenska Mikael i bar överkropp hugger ved inför de ilsket blängande finska männen.

En klichébild som ändrar form i samma ögonblick som hunken berättar att han lärt sig handskas med yxan när han tränade inför en tv-serie.

En liten scen som rymmer den stora frågan om vad som är äkta och vad som är falskt. Vilken styrka är verklig, vilken ett poserande? Vilka känslor är spontana, vilka framtvingade?

När bländas vi av andras image? Och när har vi polerat den egna självbilden så mycket att vi själva börjar tro på den?

Är det kanske då vi tror oss vara vuxna – på riktigt?

Läs också