Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: "Varför är det så svårt att vara stolt över att vara finlandssvensk?"

Kommentatorn mot bakgrund av en stor gul badanka.
Martina Harms-Aalto intervjuar intressanta personer och experter i finlandssvenska språkpodden Näst sista ordet. Kommentatorn mot bakgrund av en stor gul badanka. Bild: Amanda Vikman/Yle, Yle/Eva Lingon Martina Harms-Aalto

Varför är det så svårt att vara stolt över att vara finlandssvensk? Varför vill jag bara åla mig ur mitt skinn när högljudda finlandssvenskar i spårvagnen befäster alla (mina) fördomar om högljudda finlandssvenskar i spårvagnen?

Varför är vi så många som använder mer tid på att försöka skilja oss från stereotypin av vår språkgrupp än att vara glada över tillhörigheten?

Laura Kolbe som jag intervjuade för podden Näst sista ordet säger att det inte är konstigt.

Mot en grupp som utgjort eliten, de svenskspråkiga i adel och tjänstemannakår, växer kritik och krav på rättvis fördelning av inflytande.

Det är alltså inte konstigt att många finskspråkiga haft fördomar mot allt svenskt. Hör mer av vad hon säger i gårdagens program av Vega Lördag kl 10:40.

Jag behövde jobba i Österbotten för att förstå att man i en mindre utsatt språklig miljö lättare kunde vara stolt över att tala svenska, över att vara svensk-österbottning, vara hurrare till och med.

För mig själv har det alltid varit viktigt att signalera att mitt modersmål aldrig kan tas ifrån mig.

Att det har lika stort existensberättigande som majoritetsspråket, men att min finlandssvenska bakgrund inte gör mig bättre, mer speciell eller finare än någon annan finländare.

Jag har aldrig uppfattat svenskan som en härkomst utan bara som en språktillhörighet.

Jag behövde jobba i Österbotten för att förstå att man i en mindre utsatt språklig miljö lättare kunde vara stolt över att tala svenska, över att vara svensk-österbottning, vara hurrare till och med.

Det här var helt nytt för mig, som lärt mig att byta till finska om man rörde sig i centrum av huvudstaden kvällstid i tonåren - trots att det inte hände så ofta med en så sträng pappa som jag hade.

Så vad är det som skaver och varför blir jag en tant som läxar upp de finlandssvenska glinen?

Jag saknade av urbana skäl den sortens byagemenskap eller lägereld där man odlade svenskhet och svenskspråkighet.

Det skulle ha varit i Kajsaniemi på första maj då, men dit började jag gå först när jag själv tagit studentexamen. Eller Luciatåget längs med Alexandersgatan. Båda var snabbt över.

Mest nog för att det finns gränser för hur många gånger man orkar höra v...u på en tre hållplatsers resa.

Jag är finlandssvensk, svenskspråkig och jag har jobbat för finlandssvenska organisationer och helheter hela mitt vuxna liv.

Så vad är det som skaver och varför blir jag en tant som läxar upp de finlandssvenska glinen? Mest nog för att det finns gränser för hur många gånger man orkar höra v...u på en tre hållplatsers resa.

De tar med sitt "jårsande" självklart upp alla andra passagerares luft och rymd. Samtidigt bekräftar de fullständigt och suveränt varenda stereotypi om Helsingforsfinlandssvenskar som du någonsin hört.

Tar jag på mig ett kollektivt ansvar för stereotypin som jag inte är bekväm med? Varför det? Eller skäms jag bara över att ungdomarna verkar ouppfostrade? De är ju inte mina?

Läs också