Hoppa till huvudinnehåll

“När jag gick och sova tänkte jag att jag inte vill vakna mer”

I över tio år levde Nina Chydenius sitt liv i mörker. Idag är hon lycklig och ett levande bevis på att det går att bli frisk från en ätstörning.

Då uthållighetslöparen Nina Chydenius tänker tillbaka på sina rekordlopp känner hon ingen glädje, endast ångest. Det enda hon minns är hur dåligt hon mådde mentalt. I dag hungrar en frisk Chydenius efter rekord att minnas med glädje och stolthet.

När Nina Chydenius som 17-åring steg in på ätstörningskliniken på Lappvikens sjukhus i Helsingfors förstod hon inte hur sjuk hon var.

– Då läkaren sa att jag skulle ta en gaffel i handen och föra den till munnen, tänkte jag att vad är det här för juttu. Men jag fick den inte i munnen! Det var som om hela kroppen kämpade emot. Och gaffeln var ju tom, det var inte ens mat på den!

Nina lyckades till slut föra gaffeln till munnen. Men insåg samtidigt att hon hade en lång väg att gå för att bli frisk.

Vägen skulle komma att bli över tio år lång. Anorexin skulle övergå i bulimi och depressionen göra att hon varje dag vaknade upp i svart och levde sitt liv i mörker.

Samtidigt som hon gjorde sitt yttersta för att dölja för alla hur hon egentligen mådde.

I dag är Chydenius 30 år fyllda och vill berätta sin historia för att motivera andra som kämpar med ätstörningar och depression. Det går att ta sig ur det, det går att bli frisk, är hennes budskap.

I Sportlivs minidokumentär berättar Nina Chydenius om de svåra åren och hur hon slutligen blev frisk.

Kom som en total överraskning

Nina Chydenius var 16 år gammal och tävlingssimmare då hon insjuknade i anorexi.

Sjukdomen kom som en total överraskning. Visserligen tränade och tävlade hon i simdräkt, men hon hade aldrig tänkt på sin kropp som något annat än ett verktyg för att göra hårda resultat.

Vid samma tid var planen att hon skulle åka till USA som utbyteselev. Men för att vara utbyteselev måste man vara frisk.

– Jag försökte ta en genväg till att bli frisk igen, lyfta vikten så snabbt som möjligt – utan att egentligen behandla varför jag hade blivit sjuk, berättar Chydenius 14 år senare.

"Om man lider av depression, så känns det ju som att man kvävs varje dag. Man kommer inte upp till ytan. Man simmar och man kommer inte upp. Det finns inte en enda paus från den där stunden."

-Nina Chydenius

I USA började vikten rasa på nytt. Då hon tappat över tio kilo på några månader insåg hennes värdfamilj att allt inte stod rätt till. Men anorektiker är duktiga på att övertyga andra om att de har läget under kontroll.

– Det är egentligen som alkoholism. Man kan övertala andra människor genom att säga att nu, den här gången lovar jag att jag fixar det, men det går ju inte, man fixar det inte.

Värdfamiljen gav Nina nya chanser, men inget blev bättre. Det stod klart att hon behövde hjälp och man kom överens om att hon skulle återvända till Finland.

Ville inte vakna mer

Nina kom hem och trots att det förflutit över 13 år sedan det hände, svallar känslorna upp då hon ser tillbaka på den tiden.

– När jag gick och sova tänkte jag att jag inte vill vakna mer, berättar hon medan tårarna strömmar. Då tänkte jag att det här är inte okej, jag är 17 år gammal och det är så här som jag känner.

Men att åka in på sjukhus, som systern mer eller mindre krävde, kom inte på fråga. Läget var inte så dåligt, tyckte Nina själv.

– Men sen till slut när jag tänkte att okej, om jag inte vill vakna mer, hur kan det gå sämre än så här? Då kände jag att jag inte orkar mer, att någon annan får ta kontrollen över vardagen.

Den slutna avdelningen på Lappvikens ätstörningsklinik blev hennes räddning. Men med facit på hand vet Nina att hon skrevs ut för tidigt.

Jag ljög ju för alla hela tiden

Ätstörningen ändrade form, anorexin övergick i bulimi, som i själva verket kan vara värre, då den är mycket lättare att dölja.

– Jag ljög ju för alla hela tiden. Bulimi kretsar kring självhat. Att man inte känner sig tillräckligt bra i någonting. Man misslyckas varje gång man spyr, man misslyckas varje gång man äter för mycket. Man misslyckas då man ändå inte kan springa de tider som man skulle vilja.

Simningen byttes till löpning

Efter att Nina kommit ut från sjukhuset fortsatte hon med tävlingssimningen, men bytte följande år till löpning. Under tiden i USA hade hon deltagit i terränglöpningstävlingar och klarat sig bra.

– Det var jätteroligt att börja med något nytt. Och från den stunden har jag tänkt att jag vill komma med till EM, VM och OS. Jag visste att jag kan springa hårt, men visste också att jag inte skulle nå mina bästa tider så länge som jag var sjuk.

Vem är Nina Chydenius?

  • 30-årig långdistanslöpare och ekonomie magister från Grankulla, numera bosatt i Karleby
  • Personbästa: 3000 m: 9:27.45 (2013), 5000 m: 16:37.14 (2013), 10 000 m: 35:22.59 (2011), halvmaraton: 1:20:13 (2017), maraton: 2:50:22 (2017)
  • Brons i inomhus-FM på 3000 m (2020), två FM-medaljer i halvmaraton (2014 och 2017), flera FM-medaljer på olika distanser i U23 (2010-2012)
  • Klubb: Gamlakarleby IF 2019–, tidigare Viipurin Urheilijat
  • Tränare: Hannes Alarotu –2010, Kimmo Knaapi 2010–2012, Kirsi Valasti 2013–2014, Tommy Ekblom 2014–2016, Tuomo Salonen 2016–2019, Håkan Prest 2019–
  • Sambo med fotbollsspelaren Sebastian Mannström, mamma till Maximilian, 4 år och Adrian, 1 år
  • Jobbar med internationell försäljning på ett Karlebybaserat företag som utvecklar mjukvara för hälsovårdsbranschen

Chydenius fick en rivstart på löparkarriären och redan under sitt andra år som löpare, säsongen 2010, vann hon FM-guld på 5000 meter och -brons på 1500 meter i U23-årsklassen. Följande år blev hon tia i ungdoms-EM och sprang där sitt rekord på 10 000 meter, 35.22,59.

Utåt såg allt perfekt ut, men inom sig gick Nina en daglig kamp med sin ätstörning.

Den svåraste perioden i hennes liv väntade fortfarande bakom hörnet.

Nina Chydenius löper 3000 m i Paavo Nurmi Games 2014.
Nina Chydenius löper 3000 m i Paavo Nurmi Games i Åbo 2014. Nina Chydenius löper 3000 m i Paavo Nurmi Games 2014. Bild: Juha Tamminen/All Over Press Nina Chydenius,löpare,friidrott,Paavo Nurmi Games,Minna Lamminen

Bulimi handlar om att spy, och inte bara en gång, förklarar Chydenius. Följden är att man förlorar all vätska i kroppen, vilket minsann märks om man har en hård träning följande dag.

Att fysiskt återhämta sig från det är en sak, att psykiskt återhämta sig något helt annat.

– Man tänker varje gång att det var sista gången, nu ska jag bli frisk, jag ska inte spy mera, jag hatar det så mycket och jag hatar mig själv efter att jag gör det.

Att komma bort från självhatet är det allra svåraste, men nödvändigt för att man ska kunna bli frisk.

Blundade för kroppens signaler

Även om ätstörning inte är en fysisk sjukdom, kan den leda till allvarliga fysiska konsekvenser. I Chydenius fall handlar det om stressfrakturer.

– Då man lider av ätstörning och depression har man ingen koll på kroppens signaler. Jag sprang med stressfrakturer i båda smalbenen, jag hade stressfraktur i ryggen, men jag kände liksom inte av dom. Jo, det gjorde ont, men jag brydde mig inte.

Nina Chydenius med kryckor och foten i paket.
Nina Chydenius har drabbats av sju stressfrakturer under sin löparkarriär. Nina Chydenius med kryckor och foten i paket. Bild: Privat Nina Chydenius,löpare,friidrott

Samtidigt kunde hon inte sova.

– Det kändes som att jag var vaken hela tiden och aldrig fick en chans att återhämta mig. Min kropp var i ett konstant stresstillstånd, därför fick jag skador.

Chydenius tränare har hela tiden vetat vad de har att arbeta med, som hon själv uttrycker det. Men de har försatts i en omöjlig situation, säger hon. Ibland har hon glimtat till, men strax därpå rasat ner i djupet. Det går inte att bygga upp något om grunden är sönder.

– Kirsi Valasti (ex-tränare) sa alltid till mig att jag står i vägen för min egen lycka. Jag hörde det och jag visste vad hon menade. Men om man är sjuk, så fast man hör och förstår, så är det en helt annan sak att göra något åt det. Mina händer var bundna.

Det är det här jag vill ha!

När Nina blev gravid första gången fick hon de första glimtarna av hur livet kan kännas då man mår bra.

– Istället för att tänka på mig själv och resultat, tänkte jag på bebisen. Nu var det inte bara min kropp mera. Nu måste jag ta hand om bebisen. Graviditeten gjorde att jag för första gången började uppskatta min kropp. Jag var jättenöjd och stolt över kroppen och kände att det är det här jag vill ha.

Maximilian föddes, livet lekte och efter förlossningen ville Nina snabbt komma i skick igen. Hon fick en stressfraktur i ryggen, men var jättemotiverad att komma tillbaka i tävlingsform.

Då återvände ätstörningen.

– Triggers i min vardag gjorde att jag återgick till gamla beteendemönster. Jag hade inte de verktyg som hade behövts för att hållas frisk.

Depressionen förvärras trots nya rekord

Trots att livet igen styrdes av bulimin sprang Nina år 2017 nya rekordtider på landsvägstian, halvmaraton och maraton. Familjen bodde då i Tyskland, dit sambon Sebastian Mannströms fotbollskarriär fört dem.

– Hela den säsongen var jag som mest deprimerad i hela mitt liv. Jag ville inte dö för att jag hade Maximilian, men jag kände mig så ensam och visste att jag måste bli frisk för hans skull.

Skip Instagram post

– Om man lider av depression, så känns det ju som att man kvävs varje dag. Man kommer inte upp till ytan. Man simmar och man kommer inte upp. Det finns inte en enda paus från den där stunden.

Då hon sprang nya rekord var hon bara lättad, inte glad.

– Om man springer ett rekord när man är sjuk, vad kommer man att komma ihåg från det loppet? Det jag kommer ihåg är att jag var sjuk, inte hur hårt jag sprang. Det är inte den tiden jag vill komma ihåg, det är inte den tävlingen jag vill minnas.

Andra graviditeten blev vändpunkten

Efter 2017 fick Nina igen en stressfraktur i sin fot och eftersom hon och hennes man gärna ville ha ett barn till kändes det som rätt tid att försöka, då hon ändå inte kunde träna normalt.

Eftersom Nina gått igenom allt en gång tidigare och visste vilka fallgropar som lurade längs vägen var hon bättre förberedd då Adrian var på väg.

Med hjälp av sina tidigare erfarenheter och de verktyg hon fått med sig då hon gått i terapi, fann hon slutligen styrkan inom sig själv att åstadkomma en förändring.

– Skillnaden var att jag hela tiden aktivt arbetade för att bli frisk. Jag kände igen de destruktiva signalerna och började jobba mot dom. Och så hölls jag frisk och det bara fortsatte och fortsatte. Det blev som en positiv spiral, ju längre det gick, desto lättare var det.

Det är nu ett och ett halvt år sen.

– Det kommer svåra situationer i livet och det kommer saker som man inte kan kontrollera, men det är helt okej. Jag har hittat styrkan i mig själv och vet att jag i dag kan fixa vad som helst egentligen.

Nina Chydenius hemma med sonen Adrian, 1 år..
Chydenius med ettåriga sonen Adrian. Nina Chydenius hemma med sonen Adrian, 1 år.. Bild: Yle / Marianne Nyman Nina Chydenius,löpare

Ett nytt liv har börjat

Efter ett kringflackande liv har familjen Chydenius-Mannström slagit rot i Karleby. Där tänker de stanna.

Nina sitter hemma i familjens nyinköpta hus och berättar sin historia medan Sebastian är på fotbollsträning med KPV och sönerna Maximilian och Adrian på dagis.

På morgonen har hon sprungit en lätt länk, nu ska hon jobba i några timmar och vid 17-tiden ska hon iväg till sportplan för att träna tillsammans med några klubbkamrater från Gamlakarleby IF. På plats är också Chydenius tränare Håkan Prest.

Under sin tio år långa löparkarriär har Nina hunnit avverka många tränare. Det har inte varit något fel på tränarna, tvärtom, säger hon. Tränarbytena har för henne helt enkelt varit ett sätt att springa bort från ätstörningen med allt vad den innebär.

Ända tills nu. I maj 2019 gjorde Nina sin första träning med Håkan.

– Det känns som att det var den dagen jag började springa egentligen, säger hon och öser beröm över den erfarna tränaren och massören.

"Håkan är jättemotiverande och har aldrig ifrågasatt mig, utan hela tiden sagt att du klarar det här, vi klarar det här. Jag är så lycklig att jag får ha en sån människa i mitt liv."

-Nina Chydenius

Nu är det min tur!

Nu önskar Chydenius att hon ska få springa frisk. Och då talar hon inte om ätstörningen, utan om att få vara fri från skador.

– Jag har alltid vetat att jag har potential, men sjukdomen har hållit mig tillbaka. Nu är det min tur att visa vad jag går för.

Hon ser själv att skaderisken gått ner från hundra till tjugo procent tack vare en nyfunnen lyhördhet för kroppens signaler – och ett hälsosamt förhållande till mat.

Målet är att springa i EM om två år och förr eller senare också i OS. Hon tänker att hon har tio år på sig, minst.

Nina Chydenius tränar under Håkan Prests vakande öga.
Chydenius gläds över att hon för första gången under sin löparkarriär har en tränare som oftast är med på hennes träningspass. Nina Chydenius tränar under Håkan Prests vakande öga. Bild: Yle / Marianne Nyman Nina Chydenius,löpare,friidrott,håkan prest

För Håkan Prest saknar adeptens sjukdomshistoria betydelse, det viktiga är att hon kan träna. Under de drygt 40 år han verkat inom friidrotten har han enligt egen utsago bara mött en handfull idrottare med den träningsvilja som Chydenius har.

– Vi har nog bara sett en liten del av det hon kan prestera. Hon har stora möjligheter att utvecklas. Det fordras mer snabbhet, mer ork, mer kraft, kanske mer smidighet. Men viljan finns där och den är otroligt viktig.

Att älska sig själv, det börjar därifrån

I dag tänker Nina att hon kanske skulle ha blivit frisk snabbare om hon inte hade tävlat. Men samtidigt var orsaken till att hon ville bli frisk den att hon ville tävla.

Även om det viktigaste för henne är att vara bästa mamman till sina barn samt frisk och lycklig, är hon samtidigt också väldigt intresserad av att veta hur hårt hon kan springa om hon får träna frisk i fem år.

Nina Chydenius tränar löpning med sina klubbkamrater.
Nina får sparring av sina klubbkamrater i Gamlakarleby IF, Markus Sällinen, Robert Hagström och Mustafa Al-Jubouri Nina Chydenius tränar löpning med sina klubbkamrater. Bild: Yle / Marianne Nyman Nina Chydenius,löpare,friidrott,Gamlakarleby IF,Mustafa Al-Jubouri

– Att älska sig själv och respektera sig själv. Det börjar därifrån. Den dagen man börjar tänka att man är själv värdefull blir man frisk. Inte på sekunden, men där börjar vägen åt rätt håll.

Mest ledsen är Nina över att ha orsakat så mycket problem för andra.

Pappan, som var helt sönder då hon var på sjukhus och han ville hjälpa, men inte kunde. Ingen förälder vill vara med om att deras barn inte vill leva längre.

Tränarna, som hon gjorde det så svårt för i många år.

Men framför allt partnern Sebastian.

– Jag förstår inte hur han har orkat, men jag är jättetacksam att han har sett att det finns en utväg. Man ska ju aldrig försöka ändra på någon människa, men han har trott på att jag kan bli frisk och det är jag så tacksam över.

Vill stöda andra

Nina har själv fått positiv energi av att se andra ta sig ur ätstörningen och nu vill hon stöda andra på vägen. Hon vet att det går att leva så att man inte är slav under maten.

– Det kommer misslyckanden och motgångar på vägen innan man är där, men man får inte tappa det att man är värd att vara lycklig, att älska sig själv och tycka att "jag är nice".

Efter att hon berättat om sin sjukdom och sitt tillfrisknande i sociala medier har många hört av sig till henne.

"Jag hoppas att jag kan hjälpa någon. Ofta räcker det att man får tala med någon som förstår vad man talar om."

-Nina Chydenius

För en utomstående är det lätt att tänka att Nina Chydenius förlorat tio viktiga år till ätstörningen, men själv ser hon det inte på det viset.

– Det finns olika vägar till samma ställe. Jag tog en jättelång omväg, men jag är tacksam för att jag fick den här möjligheten nu.