Hoppa till huvudinnehåll

"Jag förstörde både min kropp och min idrottskarriär" – Jonna Skrifvars föll offer för idrottens stora gissel ätstörningar

Fd. sprintern Jonna Skrifvars står framför en lada.
Efter studierna i Sverige är Jonna Skrifvars tillbaka i Nykarleby och vill gärna delta i diskussionen om ätstörningar även i fortsättningen. Fd. sprintern Jonna Skrifvars står framför en lada. Bild: Privat Jonna Skrifvars

Nästan hälften av idrottande kvinnor och en femtedel av männen drabbas av ätstörningar under karriären. Ett exempel är Jonna Skrifvars, som kom att löpa sina sista individuella FM-tävlingar som 21-åring. Kroppen var helt enkelt förstörd.

Då Jonna Skrifvars skulle skriva sin idrottsvetenskapliga magisteruppsats vid Linnéuniversitet i Växjö låg ämnet nära till hands. Trots att hon i dag mår bra, lurar ätstörningshistorian i bakgrunden.

Samtidigt är hon bekymrad över det kroppsideal som även hårt tränande unga idrottare i dag tar till sig via sociala medier.

"Idrottarna själva jämför sig med andra människor. Och de jämför sig ofta med de bästa och hur de ser ut. Då tänker de att om jag såg ut så där, så kanske jag också skulle skida så där hårt."

Citatet är ur Skrifvars magisteruppsats "För vi är inte stöpta i samma form" i vilken hon redogör för tränarnas syn på kroppsideal inom längdskidåkning. I uppsatsen kommer åtta anonyma längdåkningstränare i Svenskfinland med adepter i 13–19-årsåldern till tals.

Och Jonna Skrifvars vet minsann vad en ätstörning kan leda till.

– Då jag tänker tillbaka känner jag en enorm besvikelse över hur jag förstörde min egen karriär. Ätstörningen gjorde att återhämtningen inte fungerade, vilket i sin tur ledde till värre skador.

Efter att ha kämpat med skadorna i många år satte ett diskbråck slutligen stopp för hennes tävlingskarriär i januari i år.

Ätstörningar vanligare bland idrottare

Flera undersökningar visar att idrottares risk att insjukna i ätstörningar är större än den övriga befolkningens. Och problemet är verkligt.

De norska forskarna Solfrid Bratland-Sanda och Jorunn Sundgot-Borgen visar i en undersökning från år 2013 att upp till 45 procent av idrottande kvinnor och 19 procent av idrottande män har ätstörningssymptom, beroende på gren.

Och att alltför många idrottskarriärer tar slut i förtid på grund av symptomen.

Tidigare utpekades främst estetiska och viktklassgrenar som problematiska med tanke på risken för ätstörningar. I dag ser man att problemet i själva verket är större inom uthållighetsidrotterna, speciellt bland kvinnor.

I en forskningsartikel av Teemu Poikkimäki m.fl. från 2017 uppges att till och med 35 procent av uthållighetsidrottande flickor och kvinnor har ätstörningssymptom. Bland pojkar och män är förekomsten störst i grenar där man tävlar i viktklasser.

Ser man till befolkningen i stort visar en undersökning utförd av Institutet för hälsa och välfärd (THL) att sex procent av alla kvinnor i åldern 20–35 år i något skede lidit av en ätstörning. Motsvarande siffra bland män är 0,3 procent.

Nina Chydenius fötter joggar.
Nina Chydenius fötter joggar. Bild: Yle / Marianne Nyman Nina Chydenius

Sociala medier boven

Många studier har visat att unga idrottare har ett extremt stort förtroende för sina tränare. Tränaren vet vad som krävs för att prestera på topp och därmed överlåts "makten" över kroppen till tränaren, som Jonna Skrifvars uttrycker det.

Enligt henne är det viktigt att idrottaren själv lär sig läsa av kroppens signaler och ta ansvar för sin kropp, sitt välmående och sitt idrottande, men att kommunikationen mellan tränare och adept har en enormt viktig funktion.

Tränarna som Skrifvars talat med ser det som bekymmersamt att de utseendemässiga ideal som syns i sociala medier inte alltid överensstämmer med de egenskaper som krävs för att kunna prestera inom längdskidåkningen.

"Jag tror de funderar mycket på "vem står bredvid mig vid startlinjen, hur ser de ut och hur ser resultatlistan ut efter tävlingen". Och så drar de sina egna slutsatser", säger en av tränarna.

Problemet med sociala mediers inverkan på unga idrottares kroppsideal gäller både flickor och pojkar, även om följderna kan vara olika.

Medan flickorna pressas att mäta sig mot samhällets smalhetsideal samtidigt som de inom idrotten ska ha en kropp som klarar av den belastning som träningen innebär, vill många pojkar köra mer styrka än nödvändigt, vilket inte alltid är gynnsamt för en längdskidåkares prestationsförmåga.

Idrottare som strävar efter snabba resultat kan exempelvis märka hur en lättare kropp inledningsvis ger en positiv effekt på prestationen.

Men en kropp som lider av energibrist kan i längden ge förödande konsekvenser.

Smög sig på under skadeperiod

För Jonna Skrifvars började ätstörningen relativt sent, först i 18–19-årsåldern. Hon hade skadebekymmer, kunde inte träna normalt och kände dåligt samvete för att hon trots det åt lika mycket.

Det började med bulimi och övergick i långa fasteperioder. Då kroppen inte längre klarade av fastan, var hon tillbaka i bulimin.

Ätstörningarna pågick från och till i cirka fem år. Hon hade också bra perioder då kroppen fungerade bättre och hon löpte nya rekord.

Med facit på hand är Skrifvars mest besviken över att hon aldrig nådde så långt som hon vet att hon hade haft potential för.

Individuellt blev FM-silvret på 400 meter år 2013 på rekordtiden 55.35 karriärens höjdpunkt.

Redan samma år genomgick hon sin första större operation och åren 2013–2017 var hon för det mesta skadad. År 2018 sprang hon några tävlingar, men sen kom diskbråcket som till slut fick henne att som 28-åring lämna tävlingsbanorna för gott.

IF Nykarlebynejdens lag idamernas 4x400 m i stafett-FM 2018.
Jonna Skrifvars (andra från höger) deltog i stafett-FM sista gången år 2018. Under sin tävlingskarriär hann hon vinna totalt fyra medaljer för IF Nykarlebynejden på 4x400 och 4x800 meter. IF Nykarlebynejdens lag idamernas 4x400 m i stafett-FM 2018. Bild: Privat Jonna Julin,Simone Wiklund,Jonna Skrifvars,friidrott,IF Nykarlebynejden,emely häger

Svårt att få hjälp

Jonna Skrifvars insåg att hon behövde hjälp för att bli fri från sin ätstörning, men fann uppgiften att hitta den rätta hjälpen övermäktig.

Hon bodde då i Vasa, där hon antingen sökte på fel ställe eller fick höra att det var fullbokat. Och är man sjuk finns det gränser för hur många gånger man orkar söka hjälp.

Samma erfarenhet har löparkollegan Nina Chydenius, som efter ett fruktbart samarbete med en terapeut hemma i Finland inte lyckades hitta någon lämplig ersättare då hon flyttade till Tyskland. Hon fortsatte inte heller med terapin då familjen flyttade till Karleby för ett par år sen.

– Om jag verkligen hade velat hade jag säkert hittat någon, men jag var inte tillräckligt motiverad för att göra jobbet tillsammans med någon annan, säger Chydenius som berättar om sin kamp mot ätstörning i Sportliv.

– Det kräver jättemycket att gå i terapi en gång i veckan i ett års tid.

Chydenius upplever ändå att hon under de perioder då hon gått i terapi fått de verktyg som behövts för att jobba vidare med sig själv. Och att många och långa samtal med systern och med de närmaste vännerna för henne har tjänat samma syfte som terapin.

Nina Chydenius samtalar med träningskamrater på sportplan.
Efter en över tio år lång kamp mot ätstörningar är långdistanslöparen Nina Chydenius frisk. Hon trivs i träningsgemenskapen i Gamkarleby IF, där hon tränas av Håkan Prest (längst tv.). Nina Chydenius samtalar med träningskamrater på sportplan. Bild: Yle / Marianne Nyman Nina Chydenius,friidrott,löpare,Gamlakarleby IF,Mustafa Al-Jubouri

Elitidrottare inte som andra patienter

Enligt Jonna Skrifvars är det i dag svårt för idrottare med ätstörningar att hitta hjälp inom idrottscirklarna. Går man i sin tur till en klinik utanför idrotten, upplever man lätt att de inte förstår hur viktig ens idrottaridentitet är.

– Om man funnit sin identitet inom idrotten och på grund av ätstörningen plötsligt tvingas avstå från träning, kan både ens psykiska och fysiska välmående påverkas negativt, konstaterar Skrifvars.

Det har gjort att många drar sig för att söka hjälp och försöker klara sig på egen hand.

Skrifvars skulle gärna se att det bildades ett nätverk med experter som har tid att hjälpa idrottaren hitta rätt hjälp om tränarens kunnande inte räcker till.

– Jag hoppas någon ville sparka igång ett projekt som satsar på det här. Det är viktigt att prata om ätstörningarna och viktigt att ämnet får synlighet i media. Det får inte gå så att man ignorerar dem och inte heller så att man godkänner att det är en del av idrotten.

Mål: Avslappnat förhållande till mat

För tillfället jobbar Jonna Skrifvars på ett daghem i Nykarleby, men skulle gärna mer aktivt vara med och hjälpa unga idrottare som tampas med frågor om kroppsbild och ätande. Själv lärde hon sig mycket då hon gick en universitetskurs i idrottsnutrition.

– Idrottare och tränare borde inte stirra blint på kolhydrater och vitaminer, utan i stället lyfta blicken och lära sig vad näringsbrist kan leda till för kroppen. Skulle de gå in i fysiologin och lära sig hur systemet fungerar, kunde de förhålla sig lite mer avslappnat till mat.

Glöm predikningarna om tallriksmodellen och sallad och grönt, är hennes budskap.

Skrifvars betonar vikten av empatisk kommunikation inom idrotten. De rätta träningsmetoderna för att bli snabbare eller starkare är inte allt, man måste tillåta idrottare att vara holistiska också.

Fd. sprintern Jonna Skrifvars står vid havsstrand.
Jonna Skrifvars följer inte sociala medier. Trots att hon betraktar innehållet med proffsöga känner hon en viss press då hon ser på bilderna. Fd. sprintern Jonna Skrifvars står vid havsstrand. Bild: Privat Jonna Skrifvars

De flesta blir friska

De flesta blir friska från ätstörningar, men det kan ta tid.

Jonna Skrifvars väg mot tillfrisknande började då hon hamnade på sjukhus efter ett kraftigt epilepsianfall för några år sen och hennes kropp inte klarade av medicineringen.

Då hon såg hur oroliga alla runtomkring henne var, tändes gnistan att bli frisk inte bara för sin egen skull, utan också för de människor som står henne nära.

Trots att det nu gått bra i flera år tror hon ändå inte att hon någonsin kommer att ha ett neutralt förhållande till mat eller sin egen kropp.

– Direkt man känner sig lite mer nere kommer de destruktiva tankarna tillbaka, men det har ändå gått bra i flera år nu.

Värre är det med kroppen, som har drabbats hårt av att den under flera år inte fick tillräckligt med energi.

– Jag har stora problem med min rygg, jag lider av SMA-syndrom i magen, min matsmältning är långsam. Systemet har drabbats hårt.

Tänk efter en gång till innan du publicerar!

Eftersom följderna kan vara så ödesdigra uppmanar Jonna Skrifvars alla som funderar på att lägga upp en bikinibild på sin vältrimmade, fettsnåla kropp på sociala medier att tänka efter en gång till.

Det kan vara svårt för en ung idrottare att sålla bland bilderna och se vilka kroppsideal som är vettiga för honom eller henne som idrottare.

– Som elitidrottare är man en förebild. Och även om man är väldigt nöjd med bilden på sig själv i bikini, kan bilden betyda något helt annat för dem som ser bilderna.

Läs också