Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: UPM-direktören Jussi Pesonen föregår med dåligt exempel - men kanske han ändå har rätt

Magnus Hertzberg med pappersfabrik i bakgrunden.
Politiken har nu definitivt gjort comeback, skriver Yle:s Magnus Hertzberg i en kommentar. Magnus Hertzberg med pappersfabrik i bakgrunden. Bild: Lehtikuva, Yle Kommentar,Magnus Hertzberg

Det tycks finnas en outtalad "inkomstparadox" - ju högre inkomst du har desto mer oroad är du över dina anställdas höga inkomster, skriver Svenska Yles politikredaktör Magnus Hertzberg, i en kommentar kring debatten om hur jobben i Finland ska räddas.

Papperskoncernen UPM:s vd Jussi Pesonen är ett praktexempel på "inkomstparadoxen". Han taxerade själv för drygt sju miljoner euro år 2019. Det vill säga hans inkomster motsvarade inkomsterna för 120 pappersarbetare.

Trots att löntagarna under de senaste åren har accepterat konkurrenskraftsavtal, noll-linje i inkomstökning och aktiveringsmodeller har Pesonen minsann inte känt sig föranledd att ställa upp på löntagarnas trista talkon.

Pesonens inkomster ökade med 350 procent

År 2011 uppgick Pesonens årliga inkomst till 2,1 miljoner euro och år 2019 7,2 miljoner euro.

President Sauli Niinistö oroade sig i sitt nyårstal 2013 över att girigheten och själviskheten tar alltmera utrymme i samhället.

För att föregå med gott exempel valde Niinistö att sänka sitt årliga arvode från 160 000 euro till 126 000 euro.

Pesonen struntade i nyårstalet och nu förtjänar han följaktligen lika mycket på en vecka som president Niinistö förtjänar på ett helt år.

Den här jämförelsen kan ju te sig lite osaklig; man ska inte skjuta budbäraren bara för att han förtjänar en normal månadslön på en timme.

Finländsk pappersarbetare har 30 procent högre lön

Pesonens huvudsakliga budskap är att förutsättningarna för att bedriva lönsam industriell verksamhet i Finland håller på att ta slut.

Det är därför man nu inom UPM-koncernen överväger att stänga pappersfabriken i Jämsä, med cirka 600 förlorade jobb som följd.

Pesonen utgår ifrån att den finländska pappersarbetaren i snitt förtjänar 30 procent mer än sin tyska kollega, och ungefär samma förhållande gäller i jämförelse med kollegan i Sverige.

Då dessutom beskattningen av industrin, enligt Pesonen, är högre i Finland blir slutsatsen att förutsättningarna för lönsam industriell verksamhet i Finland är begränsade.

Pesonens utgångspunkt är att alla parter vill roffa åt sig en växande andel av välfärdskakan, men nu räcker alltså kakan inte längre till.

Det är därför man varnar för att stänga pappersfabriken i Jämsä.

Pesonen har i ett öppet brev banat för att fabriken i Jämsä kan räddas, med "rätt" politik för industrin. Hans brev kan också i vidare bemärkelse ses som ett nödrop för att rädda industrin i Finland.

Men har Pesonen rätt? Den frågan är inte alldeles lätt att besvara.

Pesonen hävdar att den finländska pappersarbetaren förtjänar 30 procent mer än sina tyska och svenska kolleger, medan pappersförbundets ordförande, Petri Vanhala, hävdar att löneskillnaden bara är 5 procent.

Ska man utreda den här frågan är man på hal is - man kan ju till exempel börja med att läsa pappersförbundets kollektivavtal på 195 sidor, men också då kan man hamna fel.

Vilken är till exempel den lönemässiga betydelsen av de finländska pappersarbetarnas bastutillägg på 427 cent per timme på dagar före en helgdag?

Men eftersom också pappersfackets ordförande Vanhala medger att de finländska lönerna är högre än i Sverige och Tyskland så kan man kanske utgå från att lönekostnaderna i Finland faktiskt är högre.

När det gäller skattetrycket i Finland har Pesonen rätt i fråga om elskatten, den är för närvarande fyra gånger så hög som i Sverige, men regeringen har gett ett löfte om att den ska sänkas till EU:s miniminivå vid årsskiftet.

Olli Rehn - permitteringar kan övergå i uppsägningar

Pesonen får i dag flankstöd av Finlands Banks chefsdirektör, Olli Rehn, som nu varnar för att kostnadsökningen i Finland, i år och nästa år, kommer att vara drygt 2,5 procent snabbare än i euroområdet i snitt. Vilket i princip skulle innebära att hälften av Sipilä-regeringens konkurrenskraftsavtal nu skulle vara uppätet.

Rehn varnar för att permitteringarna hotar att övergå i uppsägningar och att läget i exportindustrin nu är kritiskt. Det tunga gardet tar nu ton och kräver snabba och kräver snabba åtgärder av regeringen.

Också Samlingspartiets vice ordförande Antti Häkkänen sällar sig till kören och kräver att statsministern ska sammankalla till ett brett upplagt krismöte för att rädda exportindustrins konkurrenskraft.

Politiken har alltså nu definitivt gjort comeback - industrin, oppositionen och Finlands Bank efterlyser högljutt snabba åtgärder av regeringen för att exportindustrin ska kunna överleva.

Sanna Marins avskräckande vision

Samtidigt väljer statsministern och nyvalda partiordföranden Sanna Marin att upprepa sin tidigare vision om att man kunde gå in för en sex timmars arbetsdag utan att sänka lönen. Vilket går stick i stäv med ambitionerna för att stärka konkurrenskraften.

Däremot lyser de konkreta åtgärderna för hur man ska få fart på sysselsättningen fortfarande med sin frånvaro.

Till råga på allt har statistikcentralen nu korrigerat sina siffror om bnp - de nya siffrorna visar att tillväxten under årets andra kvartal backar med hela 4,5 procent och inte med 3,2 procent, som beskedet var för en vecka sedan.

I en europeisk jämförelse är siffrorna fortfarande bra, men jublet över att ekonomin lyckades tackla coronakrisen har nu ebbat ut.

Läs också