Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Sirius vandringsföreställning manar fram stadens förvandlingar och människornas liv i tornhusens skugga

En man i hatt och mossgrön jacka står i Botaniska trädgården i Kajsaniemi i Helsingfors. Växthuset i bakgrunden.
Paul Olin uppträder i Botaniska trädgården i Kajsaniemi i samband med Vandring för tre röster. En man i hatt och mossgrön jacka står i Botaniska trädgården i Kajsaniemi i Helsingfors. Växthuset i bakgrunden. Bild: Lasse Garoff/Yle Paul Olin,Sirius teatern

Nästan trettio år efter dess premiär ser jag äntligen Sirius Teaterns Vandring för tre röster, en teaterföreställning som tar formen av en vandring genom centrala Helsingfors. De tre skådespelarna som ledsagar oss på vägen berättar lösryckta minnesbilder från länge sedan, och under vandringen grips jag av känslan att stadens förflutna passerar revy framför min blick.

Tre röster som aldrig riktigt presenterar sig (spelade av Paul Olin, Paul Holländer och Frank Skog) samtalar i Vandring för tre röster.

Färden fortsätter över Hagnäs bro till Kronohagen och förbi universitetets byggnader vid Brobergsterrassen, via den botaniska trädgården i Kajsaniemiparken, och slutligen över järnvägen till Tölöviksparken och järnvägsstationen.

Deras monologer utgör en slags medvetandeström som uppstår under en promenad genom staden, förbi broar och hamnkvarter. De återger lösryckta minnesbilder ur sina liv, händelser de upplevt, människor som de träffat.

Ett foto av Hagnäs bro strax efter dess invigning 1961. Människor och bilar passerar åt båda hållen.
Hagnäs bro strax efter dess invigning i oktober 1961. Ett foto av Hagnäs bro strax efter dess invigning 1961. Människor och bilar passerar åt båda hållen. Bild: Tekijä: Foto Roos Hagnäs bro

De beskriver något som låter som en svunnen sekelskiftesvärld, befolkad av små strävsamma människor ur arbetarklassen och anonyma tjänstemän vid kafkalika ämbetsverk.

Äktenskap och samlevnad bärs upp av plikt- och skamkänslor snarare än kärlek.

De lever bland hästspillning och spårvagnar, talar om färjan och färjkarlen som pendlade över sundet innan man byggde bron – en bro som redan har stått där i över ett halvt sekel.

Talarna förblir anonyma och det är oklart om de alls möter varandra, eller hur fasta deras identiteter egentligen är. Deras minnen känns egendomligt inkonsekventa och ålderdomliga, kanske de beskriver helt olika tidsperioder.

Men var och en av dem talar med samma självklarhet, som om de befann sig tillsammans på en plats utanför själva tiden.

Under vandringen, och i de olika rösterna, kolliderar den här gamla världen på ett chockartat vis med det moderna samhället och dess bilar, våningshus och rastlösa förbättringsiver.

Färjkarlens koja vid stranden rivs i stycken och lämnar en av sönerna liggande kvar i sin säng med täcket uppdraget till ögonen.

Men ingen försvinner utan alla lever kvar, och var och en söker de vidare efter en ny plats för sig själva i tornhusens skuggor.

Ett svartvitt fotografi, bilar kör förbi platsen där Hötorgsskraporna i Stockholm håller på att byggas år 1959.
Hötorgsskraporna byggs i centrala Stockholm år 1959. Ett svartvitt fotografi, bilar kör förbi platsen där Hötorgsskraporna i Stockholm håller på att byggas år 1959. Bild: Husen på Malmarna, Pressens bild Hötorgsskraporna

Rummen bakom väggarna

Texten, dramatiserad och regisserad av Peter Lüttge, är skriven av den tysk-svenska författaren Peter Weiss. Weiss föddes 1916 i nuvarande Potsdam och flyttade 1938 till Sverige, som kom att bli hans nya hemland.

Det är lätt att föreställa sig att Weiss låtit sig inspireras av Stockholm, staden där han bodde fram till sin död 1982. Vandring för tre röster utkom på svenska år 1964, då Stockholm växte så det knakade.

Miljonprogrammets bostadskomplex byggdes ute i förorterna och i stadens centrum markerades den nya tidens framfart med monumentala byggprojekt som Hötorgsskraporna vid Sergels torg.

Ett stort antal byggnader i de gamla Klarakvarteren revs för att ge plats för nybyggena.

I Helsingfors startar Sirius Teaterns föreställning vid kajen i Hagnäs där det monumentala Havshagen står som ett minnesmärke över hur man på 1970-talet tänkte sig att människor skulle bo i framtiden.

Omgivningarna i kombination med de anonyma berättelserna skapar hos mig en hisnande känsla av att staden öppnar sig omkring oss.

Plötsligt föreställer jag mig rummen bakom husens fasader och förundras över de händelser och livsdramer som har utspelat sig på samma gator och torg som vi passerar genom.

Fotot från 1970-talet visar Havshagen från havet en solig sommardag. En vattenfärja kör förbi i förgrunden.
Havshagen sedd från havet en solig sommardag på 1970-talet. Fotot från 1970-talet visar Havshagen från havet en solig sommardag. En vattenfärja kör förbi i förgrunden. Bild: Helsinkuvia.fi Tekijä: Aarnio Jalmari Havshagen

En pjäs som berikar sig själv

Sirius Teaterns föreställning Vandring för tre röster var den första föreställning som Sirius teatern spelade då grundades 1992. Med sina 28 år på nacken torde den vara den mest långlivade teaterproduktionen i Svenskfinland.

(I år har den till exempel spelat dubbelt så länge som den legendariskt långlivade Grottmannen med Sixten Lundberg, som då den spelades för sista gången 2017 hade ingått i Svenska Teaterns repertoar i 14 år.)

Vandring för tre röster har spelat i flera olika städer i Finland och i Sverige, samt i Oslo, Köpenhamn och Berlin. Varje stad bjuder på sin egen berättelse om utveckling och glömska.

VR:s gamla tegelmagasin mitt emot Riksdagshuset innan de brann ner 2006.
VR:s magasin fotograferade vårvintern 2006. I maj samma år brann de ner i en eldsvåda. VR:s gamla tegelmagasin mitt emot Riksdagshuset innan de brann ner 2006. Bild: Helsingin kaupunginmuseo Tölöviken,Helsingfors,vr-magasinen

I Helsingfors blir föreställningens rutt en påminnelse om hur mycket Helsingfors har förändrats bara under de år som föreställningen har spelat.

På den vildvuxna ingenmanslandet mellan Posthuset och Tölöviken, där cirkusen brukade ställa upp då den kom till staden, står nu Kiasma, Musikhuset, Centrumbiblioteket Ode och en rad tröstlösa kontorsbyggnader längs järnvägsspåren.

De gamla godsmagasinen mitt emot Riksdagshuset brann ner år 2006.

Gamla industriområden och utmarker i staden byggs ut, strandmiljöer byggs ut till lodräta kajer och genomfartsleder. Och på det viset blir Sirius Teaterns Vandring för tre röster en föreställning som berikar sig själv med årens lopp.

Sirius Teatern. Vandring för tre röster, av Peter Weiss. Regi och dramaturgi: Peter Lüttge. Skådespelare: Paul Olin, Frank Skog, Paul Holländer.

Läs också