Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Pappa av Adrian Perera – ömsint porträtt av en skojfrisk dagdrivare som älskar sin son

adrian perera står med en vintrig bakrund bakom sig
Adrian Perera är aktuell med sin andra roman "Pappa" som är en uppföljare till "Mamma" som gavs ut i fjol. adrian perera står med en vintrig bakrund bakom sig Bild: Förlaget/ Niklas Sandström Adrian Perera

När Adrian Perera förra hösten gav ut sin första roman Mamma skrev recensenten Fredrik Hertzberg att porträttet av mamman var lyckat, medan pappan förblev mera diffus. Nu kommer uppföljaren Pappa och rättar till detta.

Pappa heter Reidar och är skild från mamma, singalesiskan Constance. De är föräldrar till åttaårige Tony, som bor hos mamma men träffar pappa fem timmar i veckan. Det är i stort sett samma personer, miljö och tid – finlandssvensk landsbygd hösten 1993 – som i Mamma.

Om mamma Constance är vilsen men strävsam, är pappa Reidar förankrad i sin finlandssvenska landsbygd men är något av en lite drumlig dagdrivare. Mellan varven skriver han lite, åtminstone små dagboksstumpar som strös ut här och där i boken. Något egentligt arbete har han inte. Han är sjukpensionerad efter en älgolycka, äger en bit skog.

Ett av pappans mest karakteristiska drag är humorn. Ett slags retsam, lågmäld humor präglar det mesta av vad han säger. Han raljerar med sin son, kallar honom ibland för ”min herre” och ”ers excellens”. Det här har också en allvarlig dimension, läsaren förstår att han upplever att han inte är riktigt värdig sin son.

Det är framför allt två kvaliteter som utmärker Adrian Pereras prosa: ett ofelbart öra för dialog, och ett eget sätt att lyriskt gestalta omvärlden. Grannens fönster lägger ”ett pussel av himlen”, i ett skede skrattar en person ”som piss i en snödriva”

En ”dålig mänska”

Reidar är en ”dålig mänska”, har en dam sagt till hans mor Viola i kyrkan, han borde inte få träffa sin son överhuvud taget. Vad ett sådant påstående baserar sig på klargörs egentligen inte, läsaren får intrycket av att fadern snarare är en tämligen godhjärtad människa, det ”dåliga” handlar mer om hans låga sociala status.

Sonen Tony är framför allt känslig och tystlåten intill stumhet. Öppnar han munnen är det mestadels för att säga ja eller nej, någon gång för att gråta eller spy. Det som förenar hans föräldrar är en ömsesidig misstänksamhet, och i pappas ögon är det mammas fel att gossen inte talar, eftersom hon inte talar svenska med honom, utan en bruten engelska med inslag av singalesiska, svenska och finska.

Loj humor och språkförbistring

Såsom farmor Viola säger är det ”nåt som inte riktigt når fram” i kommunikationen med Constance, och en del av misstänksamheten mellan de frånskilda föräldrarna handlar nog om språkförbistring och kulturella skillnader, ett huvudtema i romanen Mamma.

I Pappa framgår det tydligare att mycket av pappans charm består i hans sätt att röra sig och svänga sig med ord, en dimension som går mamman helt förbi.

Bild på bokomslaget till Adrian Pereras bok "Pappa". På omslaget den klassiska bilden på en ljus ängel som vakar över två små barn som går över en träbro.
"Pappa" är Adrian Pereras andra roman. Bild på bokomslaget till Adrian Pereras bok "Pappa". På omslaget den klassiska bilden på en ljus ängel som vakar över två små barn som går över en träbro. Bild: Förlaget M Adrian Perera,Förlaget

Tonys stumhet handlar nog också om ett känsligt barns reaktion på en skilsmässa och på en prekär sits mellan två motstridiga läger, som dessutom är socialt stigmatiserade. Hans enda flykt är Stålmannen och andra tecknade serier på tv. Och mängder av glass. Men han är också en iakttagare, han tar in allt det han ser och erfar.

Något av föräldrarnas misstänksamhet har överförts på pojken. Få av bokens bipersoner skildras som särskilt sympatiska människor, det är skvallriga kaffetanter, halvbusar som pappas vän Felix, eller Törnroos, som ertappat farmor med att snatta i butiken, den elake grannpojken Matti.

Pereras öra för dialog och vardagspoesi

Det är framför allt två kvaliteter som utmärker Adrian Pereras prosa: ett ofelbart öra för dialog, och ett eget sätt att lyriskt gestalta omvärlden. Grannens fönster lägger ”ett pussel av himlen”, i ett skede skrattar en person ”som piss i en snödriva”. På så sätt blir skildringen sträv och dynamisk också på mikronivå, och karaktärsskildringen klockren.

Ännu tydligare än den tidigare romanen visar Pappa en humoristisk sida mitt i eländet. En drastisk humor präglar hela tonläget och försonar delvis det hela. Riktigt försonligt och harmoniskt blir det aldrig, men fullkomligt eländigt är det inte heller.

Det som räddar gossen är nog det att föräldrarna, trots sina tillkortakommanden, älskar och vördar honom så. Han är, de facto, bådas ”excellens”.

Läs också