Hoppa till huvudinnehåll

”Hon hade Görings signerade porträtt på skrivbordet”

- om Ruth Munck, friherrinnan som blev fosterlandsförrädare

”Friherrinnan Ruth Munck har anhållits”, ”Ruth Munck värvade spioner i Tyskland”, ”Friherrinnan Munck ansåg att Finland svikit sin vapenbroder”, ”Nya detaljer om Ruth Muncks tyska mission”.

Hösten 1946 figurerade Ruth Muncks namn ofta i tidningarnas spalter på grund av de misstankar om brott som hon anklagades för.

Dagen efter Ruth Muncks 60:e födelsedag den 12 augusti 1946 hade statliga polisen knackat på dörren hemma på Leponiemi i Hausjärvi.

Knappt hade man hunnit städa upp efter de sista gästerna förrän polisen anlände för att förhöra friherrinnan.

Det fanns nämligen misstankar om att Ruth Munck gjort sig skyldig till landsförrädisk verksamhet under sin vistelse i Berlin från oktober 1944 till april 1945.

Men vem var friherrinnan Ruth Munck som alla talade om hösten 1946 och vad hade hon för koppling till Nazityskland?

Här kan du höra audioserien Friherrinnan som blev fosterlandsförrädare – Ruth Muncks liv bland jägare, lottor och SS-soldater

Artikeln fortsätter efter bilden:

Ruth Munck växte upp på de tavastländska herrgårdarna Innilä och Erkylä som hennes far ägde. År 1928 utbröts Leponiemi för Ruth Munck, medan hennes äldre syster Else med familj fick överta Erkylä.

Här kan du höra audioserien Friherrinnan som blev fosterlandsförrädare – Ruth Muncks liv bland jägare, lottor och SS-soldater

Ruth Munck växte upp i en svensktalande högreståndsfamilj där man värnade om ideal som utgick från en kristen värdegrund – kärleken till fosterlandet var stark och man skyggade inte heller för tanken på att offra sig för ett större ändamål.

Så som fallet var bland många borgerliga finlandssvenska familjer vid sekelskiftet 1800-1900 var banden till Tyskland starka. Redan i unga år talade Ruth flytande tyska och hon gick också i skriftskola för en tysk präst i Helsingfors.

Ruth har själv konstaterat att hemmet genomsyrades av en runebergsk och framför allt topeliansk anda. När Ruth var liten fick hon och hennes syster hemundervisning och barnen serverades stora doser nationalism.

Lärarinnan tyckte om att läsa högt ur Fältskärns berättelser, och det var ju förfärligt spännande och intressant. Därifrån fick man nog det där med att soldater och hjältar, si det är något det!― Ruth Munck i en intervju från år 1971

Schwester Ruth bland jägarna på östfronten

I likhet med många andra kvinnor i början av 1900-talet valde Ruth att utbilda sig till sjuksköterska. Det var ett sätt för kvinnorna att skapa sig ett slags frizon utanför hemmet.

- I början av 1900-talet ansåg man att den gifta kvinnans plats i första hand var i hemmet. Men en ogift och barnlös kvinna kunde mycket väl ägna sig åt sjuksköterskeyrket som en form av samhällsmoderlighet, säger historikern Elina Virtanen som forskat i Ruth Munck.

Forskaren och historikern Elina Virtanen.
Elina Virtanen har skrivit en doktorsavhandling om Ruth Munck, ”Schwester, lotta ja maanpetturi. Ruth Munckin (1886-1976) muistot ja tulkinnat elämänsä kulusta”. Forskaren och historikern Elina Virtanen. Bild: Yle/Marit Lindqvist Elina Virtanen

Hösten 1914 var en orolig tid – första världskriget hade brutit ut på sommaren och på senhösten offentliggjorde tsaren ett program som syftade till en fullständig förryskning av Finland.

I aktivistiska studentkretsar väcktes tanken på väpnat motstånd.

Den 27 november 1914 samlades ett antal aktivister på Ostrobotnia i Helsingfors, bland dem Ruths kusin Kai Donner. Man gjorde upp en plan som syftade till att frigöra Finland från Tsarryssland.

I snabb takt började man utreda möjligheten av att skaffa fram vapen och militär utbildning och inom kort reste en första grupp på 55 män till Lockstedt i Tyskland för att delta i en vad som kallades "scoutledarkurs".

Många av dessa första jägare var skolkamrater till Ruth Munck från tiden vid Nya svenska samskolan, också kallad Lönnbeckska skolan i Helsingfors.

Ruth Munck tillsammans med tidigare skolkamrater. Hela 21 forna elever från Lönnbeckska skolan i Helsingfors anslöt sig till jägarna i Lockstedter Lager. Fotot ingår i Muncks bok ”Bakom jägarnas front” som utkom år 1934.

Ruth Munck arbetade på ett av Röda Korsets provisoriska krigslasarett i Helsingfors när kusinen Kai berättade om en hemlig militärutbildning i Tyskland, och med ens kände Ruth att också hon ville vara en del av denna frihetskamp.

Fler och fler unga finländska män sökte sig till Lockstedter Lager utanför Hamburg – allt som allt närmare 2 000 finländska jägare fick militär utbildning i Tyskland.

En stor del av dessa ingick i den 27. Kungliga preussiska jägarbataljonen som sommaren 1916 sattes i tjänst på östfronten som en del av Tysklands armé.

I slutet av år 1915 begav sig den då 29 år gamla Ruth till Tyskland för att ta hand om sjuka och sårade finländska jägare vid östfronten i Lettland.

I 16 månader kom hon att vårda finländska jägare vid frontsjukhusen i lettiska Mitau, som i dag heter Jelgava, och i Tukum och Libau, som idag går under namnet Liepaja.

Hakkapeliternas, de tappra stormtruppernas anda levde kvar i dessa käcka gossars bröst! Min tanke flög hem till Finland – om några föräldrar fått stå där jag nu stod och fått se sina söner som välinövade, raska soldater i den gröna rocken, vilken glädje det varit för deras oroliga hjärtan!― ur Bakom jägarnas front (1934) av Ruth Munck

Soldaterna led av såväl köldskador och lunginflammation, som leversjukdomar, tuberkulos, dysenteri och malaria.

Förutom Ruth fanns också en annan finländsk sjuksköterska på plats för att ta hand om de finländska jägarna, nämligen Saara Rampanen.

Sjuksystrarna Ruth Munck och Saara Rampanen skötte om sårade och sjuka finländska jägare vid östfronten åren 1916-1918. De förblev livslånga vänner.

Både ”schwester Ruth” och ”schwester Saara” kom att få en legendarisk status bland jägarna och deras efterkommande, och än idag hyllar man sjuksystrarna för deras samhällsmoderliga insatser.

I augusti varje år besöker medlemmar i olika föreningar med anknytning till jägarrörelsen och SS-bataljonen Ruth Muncks grav i Hausjärvi för att hedra hennes minne.

- Det var en härlig tid. Det är den härligaste uppgiften som finns att sköta om sjuka människor, men det är ju inte alltid man lyckas. Man inbillar sig att man är människorna till hjälp och tröst. Jag skulle inte kunna vara någon kontorsmänniska och sitta och syssla med siffror och siffror, materiella saker, ha hand om folks pengar, tack så mycket, nej. Jag tycker om att sköta om smutsiga otäcka sår, att få dem fina och rena, det är min specialitet, säger Ruth Munck i en intervju som Bo Lönnqvist gjorde på Leponiemi år 1971.

”Jägarna omger mig likt luften jag andas”

Tillsammans med jägarna steg Ruth Munck och Saara Rampanen ombord på S/S Arcturus den 14 februari 1918 för att styra kosan mot Vasa.

Ruth Munck och Marta Öhquist ombord på S/S Arcturus i februari 1918.
I en almanacka för år 1918 har Ruth Munck tecknat ner olika intressanta och minnesvärda händelser. Här ett uppslag med anteckningar från resan hem till Finland ombord på S/S Arcturus. Ruth Munck (till vänster) ombord på Arcturus. Ruth Munck och Marta Öhquist ombord på S/S Arcturus i februari 1918. Bild: Wikimedia commons, Lotta Svärd-museets arkiv Ruth Munck,1918

Till Finland kom också jägarbataljonens sista kommendör, överste Eduard Ausfeld, som under inbördeskriget våren 1918 kom att strida på de vitas sida som chef för första jägarbrigaden.

Under inbördeskriget tjänstgjorde Ruth Munck som sjuksköterska vid Finlands Röda Kors, först på sjukhuståget utanför Tammerfors och därefter på fältsjukhuset på Karelska näset.

I december 1918 gifte sig Ruth Munck och Eduard Ausfeld på Erkylä. Äktenskapet varade dock inte länge – det barnlösa paret gick skilda vägar redan tre år senare.

 Vigseln mellan Rutk Munck och Eduard Ausfeld på Erkylä gård år 1918.
Ruth Munck och Eduard Ausfeld gifte sig på Erkylä gård den 8 december 1918. Vid bröllopet deltog också ett stort antal jägare. Vigseln mellan Rutk Munck och Eduard Ausfeld på Erkylä gård år 1918. Bild: Hyvinge stadsmuseum Ruth Munck,Eduard Ausfeld,Erkylä gård

Tiden bland jägarna kom att definiera Ruth Muncks liv – allt hon gjorde efter det hängde på något sätt ihop med jägarrörelsen, med dess tankar och ideal.

Hemma på väggarna på Leponiemi hade Munck ett flertal porträtt av jägare med en stor jägarflagga uppspänd intill. Och ute på gården stod en jägarstaty i kroppsstorlek som jägaren Lauri Leppänen skulpterat.

I en intervju som Ruth Munck gav till tidningen Eeva inför sin 70-årsdag konstaterar hon att allt kan sammanfattas i ordet ”fosterland”. Hon sveper med handen över fotografierna på väggen och säger:

- Här finns en del av dem, mina jägarbröder, vars livsöden fortfarande intresserar mig. De omger mig jämt och ständigt, likt luften jag andas.

Under hela sitt liv framhöll Ruth Munck aktivt vikten och betydelsen av jägarrörelsen – både i ord och handling. Hon värnade om bilden av jägarna som hjältar i Finlands ödesstund.

Pärmen till tidskriften Jääkäri-invaliidi Jägar-invaliden år 1928.
Jääkäriinvaliidi/Jägarinvaliden var en jultidning som utkom en gång per år under tidsperioden 1928-39. Annons- och försäljningsintäkterna gick till att hjälpa invalidiserade jägare. Pärmbild från år 1928. Pärmen till tidskriften Jääkäri-invaliidi Jägar-invaliden år 1928. Bild: Nationalbibliotekets tidskriftssamlingar tidskrift,1928,jägare (soldater),krigsinvalider,sjuksköterska-patientrelationer

På 1920-talet engagerade sig Munck i Jägarstiftelsen som hade som uppgift att värna om jägarrörelsens traditioner och värdegrund. Stiftelsen arbetade också för att jägarna och deras familjer fick stöd – både ekonomiskt och socialt.

Ruth Munck var väl medveten om att alla jägare inte lyckades återanpassa sig till ett liv hemma i Finland – många bar på säväl fysiska som psykiska men som gjorde livet svårt.

Inom ramen för Jägarhemsstiftelsen var Ruth Munck med om att inrätta ett rehabiliteringshem för jägarna på Hatjala gård i Kuolemajärvi på Karelska näset.

Jag älskar själva fädernejorden! Jag är ju uppvuxen och lever fortfarande på landet och det är denna jord jag trampar och som jag älskar. När man tänker på den bryr man sig inte om små stridigheter, språkfrågor och historiegräl. Den stora försonande fosterjorden är A och O.― Ruth Munck i "Astra" 1937

Göring på skrivbordet och ljusskygga tidningsurklipp i låst portfölj

På 1920-talet etablerade sig Lotta Svärd-rörelsen som en del av skyddskårsverksamheten för att upprätthålla en försvarsberedskap runtom i landet.

Verksamheten genomsyrades av en stark vilja att försvara hem, religion och fosterland. Som medlemmar godkändes enbart kvinnor som bekände sig till den vita ideologin. Kommunister var portförbjudna liksom i Finland bosatta judinnor.

Ruth Munck anslöt sig till Lotta Svärd-rörelsen år 1921 och i drygt tio år kom hon att inneha ett antal höga poster inom organisationen – som medicinalchef i centralstyrelsen var hon bland annat med om att utveckla sjukvårdsutbildningen inom organisationen.

Teckning av Ruth Munck i tidskriften Jul-Lotta år 1927.
Hyllningsdikt till Ruth Munck som ingick i tidningen "Jul-Lottan" år 1927. Teckning av Ruth Munck i tidskriften Jul-Lotta år 1927. Bild: Nationalbibliotekets tidskriftssamlingar Ruth Munck,Lotta Svärd-organisationen,1927

Ruth Munck hade bland annat ansvar för att upprätthålla kontakter till olika kvinnliga beredskapsorganisationer utomlands, i de nordiska grannländerna likaväl som i de baltiska länderna och inte minst i Tyskland.

I Lotta Svärd-gestalten såg Munck sinnebilden för en stark kvinnlig förkämpe – en kvinna som stod i frontlinjen i bredd med männen, konstaterar Elina Virtanen:

- Som högt uppsatt inom Lotta Svärd-rörelsen ville Ruth Munck lyfta fram kvinnorna som en del av det frivilliga försvararbetet. Och som sjuksköterska bland jägarna i Tyskland var hon också en kvinnlig föregångare inom försvarsarbetet.

Ruth Munck (andra från vänster) på Skyddskårens befälsutbildning i Tusby på 1930-talet. Ruth Muncks kusin och goda vän Eva Tigerstedt (född Donner) andra från höger på bilden.

Tyskland var ett land som Ruth Munck kände sig befryndad med, och under mellankrigstiden reste hon ofta till Tyskland – både som representant för Lotta Svärd-organisationen och som privatperson. Hon deltog också aktivt i olika tillställningar i Tyskland med anknytning till jägarrörelsen.

Under 1930-talet engagerade sig Munck i allt högre grad i olika organisationer med nära band till Tyskland.

År 1935 blev hon invald i styrelsen för Suomalais-Saksalainen seura, en förening som hade som syfte att stärka banden mellan Finland och Tyskland. I styrelsen satt många personer som visade stor uppskattning för nationalsocialismen.

I november 1939 reste ett antal representanter för föreningen till Tyskland för att söka stöd för Finlands sak mot ett allt hotfullare Sovjetunionen. I delegationen som fick träffa Hermann Göring ingick bland annat Ruth Munck och kompositören Yrjö Kilpinen.

Delegationen fick inga löften om militärt stöd från Tyskland, men kanske det var då som Munck förärades med ett porträtt av befälhavaren för Luftwaffe:

- Det sägs att hon hade ett dedicerat porträtt av Hermann Göring på sitt skrivbord. Men det är svårt att säga hur mycket hon visste om till exempel koncentrationslägren – själva nationalsocialismen var ju uppenbar för alla. Jag har också hört att hon hade en låst kappsäck och en låst portfölj i sitt sovrum. Dessa fick ingen röra.

- Efter hennes död öppnades de och i den ena fanns urklipp om kungligheter och i den andra urklipp om nazister. Att hon hade de här urklippen säger ju någonting, också det att hon höll dem bakom lås och bom, konstaterar Pauline von Bonsdorff vars morfar var Kai Donner, kusin till Ruth Munck.

Pauline von Bonsdorff
Pauline von Bonsdorff minns tant Ruth som en älskvärd person med karisma och sannolikt stark integritet: ”Hon berättade nog just så mycket som hon ville.” Pauline von Bonsdorff Bild: Yle/Marit Lindqvist Pauline von Bonsdorff

Under åren 1941 och -42 mobiliserade Hitler militära styrkor till den tyska armén från olika länder som var allierade med Tyskland eller som på andra sätt samarbetade med Tyskland.

Också Finland bidrog med en bataljon frivilliga soldater.

SS-bataljonen löd under Finlands Utrikesministerium, men värvningen av soldater sköttes i all hemlighet av en utomstående kommitté där många medlemmar av Suomalais-Saksalainen seura ingick, samt olika veteranorganisationer och högerradikala partier.

Nazityskland hade uttryckligen bett om att få ”germanska” soldater som var positivt inställda till nationalsocialismen eller som var allmänt högersinnade.

Närmare hälften av dem som anslöt sig till den finländska SS-truppen på 1 400 man uppgav att de var anhängare av IKL, det vill säga den fascistiska Fosterländska folkrörelsen, eller olika nationalsocialistiska rörelser.

En anledning till att man valde att ansluta sig till den finländska frivilliga SS-bataljonen var drömmen om Stor-Finland, men också drömmen om ett nytt Europa under ledning av Adolf Hitler, ett Europa fritt från bolsjeviker och judar. Och man ville se Finland som en del av denna nya världsordning.

En del åkte av äventyrslust och andra räknade med att nå en hög ställning inom det militära efter tjänstgöringen inom SS.

Ruth Munck i förgrunden iklädd lottadräkt i juni 1939 i den tyska staden Itzehoe i närheten av Lockstedt, eller Hohenlockstedt som staden heter idag. Den 31 maj hade Ruth Munck varit i Lockstedt för att delta i avtäckningen av ett officiellt monument över den finländska jägarbataljonen.

I lottadräkt bland finländska SS-soldater

När de finländska SS-soldaterna svor soldateden i Gross Born söndagen den 15 oktober 1941 stod Ruth Munck i främsta ledet på bästa åskådarplats - det kan man se på en filmsnutt som finns bevarad från tillställningen.

Munck har givetvis på sig sin gråa Lotta Svärd-dräkt och bredvid henne står en lång rad tyska officerare med högerarmarna utsträckta medan de finländska soldaterna svär trohet till den tyska rikskanslern Adolf Hitler med orden:

“Jag svär Dig Adolf Hitler, tyska rikets ledare och kansler, trohet och tapperhet och lovar Dig och de förmän Du utsett lydnad intill döden. Så sant som Gud må hjälpa mig!”

På uppdrag av den finländska SS-frivilligkommittén hade Ruth Munck rest till Tyskland för att söka upp och bistå sårade finländska SS-män på olika tyska krigssjukhus.

Under en period på ett och ett halvt år genomförde hon fem längre resor kors och tvärs genom Stor-Tyskland i jakt på sårade finländska SS-män.

Ruth Muncks uppgift var att rapportera till det finländska förbindelsekontoret i Berlin om de finländska soldaternas vistelseort och hälsotillstånd, och att vara ett stöd för soldaterna som inte alltid hade så stora kunskaper i det tyska språket.

Resorna bekostades av den finländska staten genom SS-frivilligkommittén.

Friherrinnan, lottan, Ruth Munck.
Ruth Munck engagerade sig i Lotta Svärd-rörelsen i början av 1920-talet och fram till år 1933 innehade hon ett antal höga poster inom organisationen. Under sina resor i Tyskland under andra världskriget gick Ruth Munck klädd i sin lottadräkt. Friherrinnan, lottan, Ruth Munck. Bild: Lotta Svärd-museets bildarkiv. Ruth Munck

I en artikel i Lotta Svärd-tidningen i november 1941 redogör Ruth Munck för sin första långa resa. Hon berömmer de unga män som rest iväg för att med stort mod strida i den tyska armén, och hon lyfter också fram alla dem som strider på hemmafronten ”för Finlands säkerhet och lycka. Betydelsen av deras gärning kommer att framstå i nytt ljus i den snara och vackra framtid som vi alla väntar på och som vi alla lever och dör för.”

År 1942 valdes Ruth Munck också in i den SS-frivilligkommitté som skulle ha hand om kontakterna mellan Finland och Tyskland i frågor som berörde de finländska SS-soldaterna. Bland de övriga medlemmarna i kommittén fanns många med starka sympatier för nationalsocialismen och flera med bakgrund i jägarrörelsen.

Sommaren 1943 hemförlovades de finländska SS-soldaterna eftersom man på finskt håll inte var villig att förlänga det tvååriga avtalet.

Humanitär hjälp eller spionvärvning?

Under andra världskriget var Finland och Tyskland vapenbröder, men i september 1944 undertecknade Finland ett vapenstilleståndsavtal med Sovjetunionen som satte punkt för det militära samarbetet med Tyskland. Detta innebar bland annat att alla tyska trupper tvingades lämna Finland.

Knappt hade Finland undertecknat vapenstilleståndsavtal innan Ruth Munck packade sin resväska och åkte ner till Tyskland. Enligt Munck själv reste hon för att hon ville visa att alla i Finland inte vände ryggen åt sin tidigare vapenbroder.

I Berlin sökte hon sig till den finländska avdelningen inom Germanische Leitstelle, en propaganda- och rekryteringsbyrå underställd SS centrala myndighet. Hösten 1944 sökte sig många tysksinnade finländare hit.

I Finland fanns ett nätverk som samlade likasinnade på ytterhögerkanten och enligt historikern och forskaren Anu Heiskanen är det mer än troligt att Ruth Munck hade kontaktytor inom dessa kretsar.

Anu Heiskanen tror inte att det var en slump att Munck sökte sig till Tyskland och Germanische Leitstelle:

- Jag misstänker att det låg någon form av organiserad verksamhet bakom detta, och att Ruth Munck hade kontakter till SS-organisationen i Berlin.

När de tyska krigsstyrkorna tvingades lämna Finland hösten 1944 följde ungefär 900 finländska kvinnor efter – en del av dem hade arbetat för tyskarna och blev lovade jobb med god lön i Tyskland, en del hade relationer med tyska soldater och andra reste av nyfikenhet och äventyrslust.

- En del av kvinnorna stannade i det av tyskarna ockuperade Norge, medan andra reste till Tyskland. Det som väntade dem var oftast jobb, jobb och åter jobb inom den tyska krigsindustrin, konstaterar Heiskanen som forskat i de finländska kvinnornas levnadsöden.

Många kvinnor jobbade inom försvarsindustrin under andra världskriget.

I anslutning till Germanische Leitstelle i Berlin grundade man i december 1944 en organisation som fick namnet Hilfsbund Freier Finnland, på finska Vapaan Suomen Avustusliitto eller i korthet Suomi-Liitto. Organisationen var tänkt att utgöra en förenande länk för de cirka tvåtusen finländare som av olika anledningar vistades i Tyskland.

Avsikten var också att Suomi-Liitto skulle inneha en stor roll vid organiserandet av en finländsk exilregering i Tyskland.

De som var medlemmar i Suomi-Liitto har karakteriserats som nationalsocialister eller antikommunister och tyskvänliga radikaler.

Inom ramen för Suomi-Liitto fick Ruth Munck i uppdrag att hjälpa finländska kvinnor i Tyskland att hitta arbete, bostad och hälsovård.

Enligt uppgifter som statliga polisen fick i förhör med kvinnor som återvände till Finland hade Munck också försökt värva ungefär tjugo kvinnor till den tyska krigsmaktens hemliga underrättelsetjänst.

Avsikten var att utbilda lämpliga kvinnor inom spionage- och underrättelsetjänst för uppdrag i Finland.

- Kvinnor har vittnat om hur de blev inbjudna till en privat tillställning på en restaurang som hette Humboldt där de blev bjudna på för krigstider sällsynta läckerheter som likör, cigaretter, choklad och god mat.

- På plats var också ett antal högt uppsatta SS-officerare som försökte utreda om kvinnorna hade de kvaliteteter som önskades, det vill säga om de hade goda kunskaper i maskinskrivning och stenografi, om de talade god tyska och var intelligenta, berättar Heiskanen som tagit del av flera hundra finländska kvinnors berättelser från deras tid i Tyskland i slutskedet av andra världskriget.

Också Ruth Munck var på plats under kvällarna på Humboldt.

- Ruth Munck berättade för dessa kvinnor att de hade en möjlighet att få komma till en underbar herrgård och få utbildning där. Med rätt utbildning skulle de sedan få möjlighet att tjäna sitt fosterland.

Pärmen till Anu Heiskanens bok "Salateitse Saksaan".
Historikern Anu Heiskanen har forskat i de finländska kvinnor som reste till Tyskland efter att Finland undertecknat ett vapenstilleståndsavtal med Sovjetunionen i september 1944. Ruth Munck träffade en del av dessa kvinnor i Berlin, och hösten 1946 anklagades hon för att ha försökt värva ett tiotal av dessa för spionageuppdrag. Pärmen till Anu Heiskanens bok "Salateitse Saksaan". Bild: Otava Tyskland,andra världskriget,Adolf Hitler,nazism,kvinnor,anu heiskanen

Såvitt man vet åkte en handfull finländska kvinnor till en herrgård utanför Berlin där de fick lära sig allt om morsealfabetet och om hur man använder en radiosändare, hur man hanterar vapen och explosiva ämnen och grunderna i närkamp.

Kvinnorna fick täcknamn och order om att aldrig avslöja sina riktiga namn.

Enligt kvinnorna fanns det planer på att flyga dem till Finland där de skulle hoppa ut ur planet med fallskärm. De skulle få en ny identitet och för att försvåra igenkänning skulle man låta utföra ansiktsoperationer på dem.

Tanken var att kvinnorna skulle användas för spionage och underrättelsearbete medan finländska män, soldater och krigsfångar utbildades för sabotage- och gerillakrigföringsuppdrag.

I förhören med statliga polisen underströk Ruth Munck att hennes verksamhet i Suomi-Liitto inte hade haft någon politisk bakgrund och att verksamheten inte hade någon kontakt med Finland.

Den 4 oktober 1946 tog Munck plats inför rätten vid Åbo hovrätt iklädd svart jacka och kjol. Enligt tidningarna uppträdde hon lugnt och säkert när hon besvarade de frågor som ställdes till henne.

Gång på gång hävdade Ruth Munck att hon var oskyldig och att hennes arbete vid Suomi-Liitto enbart hade varit av humanitär art.

Tidningsurklipp om rättegången mot Ruth Munck.
Tidningsurklipp om rättegången mot Ruth Munck. Bild: Brages urklippsverk, Yle/Marit Lindqvist Ruth Munck,1946

I förhören säger Munck att hon först på väg hem till Finland i maj 1945 fått höra om dessa spionageutbildningar. Hon sade sig också ha hört rykten om att man planerade att bilda en ny finsk regering i Tyskland, men förnekade att hon skulle ha känt till vilka som stod bakom dessa planer.

Eftersom Ruth Munck både före och under vistelsen i Berlin umgåtts med personer med starka band till såväl till den hemliga tyska underrättelsetjänsten som till den tysk-finska motståndsrörelsen och till högt uppsatta SS-militärer hade Åbo hovrätt svårt att tro att hon var så oskyldig och oinsatt som hon hävdade.

Anu Heiskanen misstänker att Ruth Munck hade avgett ett löfte om att aldrig avslöja någonting som hade med hennes arbete inom Suomi-Liitto att göra:

- Det skulle ha varit ett oerhört svek att avslöja någonting som hade att göra med hennes verksamhet i Berlin. Och eftersom hon var övertygad om att hon verkade för det som hon fann rätt och riktigt ansåg hon säkert också att hon var oskyldig, att hon inte hade gjort något fel. Hon hade ju starka antikommunistiska åsikter och hon tyckte att hon var med om att rädda västvärlden från dessa barbariska bolsjeviker.

Åbo hovrätt avgav sin dom den 21 november 1946.

Och även om man inte kunde bevisa att Ruth Munck hade värvat finländska kvinnor för spionageverksamhet så hade Munck i alla fall hjälpt ett fiendeland genom att förmedla finländska kvinnor till arbetsuppdrag inom den tyska armén.

Ruth Munck dömdes för landsförräderi och straffet var fyra år i tukthus och ”att under tre år utöver tiden för frihetsstraffet vara förlustig medborgerligt förtroende”.

Munck överklagade sin dom till Högsta domstolen, som dock avslog hennes överklagande och domen kvarstod.

Sitt straff avtjänade Munck på fängelset Kakola i Åbo. Hon blev villkorligt frigiven i mars 1949 - då hade hon suttit fängslad i två och ett halvt år.

Ett vackert paradis med minnen

I fängelset hade Ruth Munck en hel del friheter. Hon fick klä sig i sina egna kläder, hon fick skriva brev, ta emot paketförsändelser och gäster. Dessutom fick hon lov att måla väggarna i sin cell – med hästar, blommor och böljande landskap.

En av dem som hon regelbundet höll kontakt med under fängelsetiden var författaren Annikki Kariniemi-Willamo, som var gift med jägaröversten Oiva Willamo.

I ett brev från sommaren 1947 konstaterar Munck att hon står ut med livet i fängelset tack vare alla minnen hon har:

”Jag har ett mycket stort paradis, ett underbart, vackert paradis med minnen. Och allt man gjort mot mig och det som mina fiender än kommer att göra mot mig är så smått och fegt intill alla mina storslagna minnen.”

Under fängelsetiden skrev Ruth Munck bland annat ett flertal brev till väninnan, författaren Annikki Kariniemi-Willamo.

I en intervju för Helsingin Sanomat inför sin 85-årsdag konstaterar Ruth Munck att hon alltid varit intresserad av politik. Hon säger sig vara borgerligt sinnad, men understryker att hon aldrig tillhört något politiskt parti:

- Det skulle ju vara att klippa sina vingar. Jag vill vara fri och verka självständigt. Att tillhöra ett parti skulle binda mig.

Elina Virtanen konstaterar att Ruth Munck kanske inte såg sig själv som en särdeles politisk person, även om hennes åsikter och tankar tydligt och klart var politiska:

- Under rättegången döljer hon sig bakom sin kvinnlighet och framhåller gång på gång att hon bara är en sjuksköterska som handlat utifrån humanitära skäl. Men visst hade Ruth Munck starka och tydliga politiska åsikter, men de var antagligen så självklara för henne att hon inte ansåg dem vara politiska. På gamla dagar konstaterar hon dock att hon alltid varit borgerligt sinnad.

Elina Virtanens bok om Ruth Munck.
Elina Virtanen har forskat i hur Ruth Munck ville minnas sin tid bland jägarna och SS-soldaterna, och vilken bild hon ville ge av sig själv och sin verksamhet. Elina Virtanens bok om Ruth Munck. Bild: Yle/Marit Lindqvist Ruth Munck,Elina Virtanen

Brända brev och nergrävda dokument

I den självbiografiska boken Sommar av kärlek och sorg (1971) skriver Jörn Donner om en kvinnlig släkting som varit sjuksköterska i Tyskland under första världskriget:

”Hon reste ofta till Tyskland, hade ett signerat porträtt av Hitler eller Göring på flygeln och blev sedermera dömd för samröre med finden när tyskarna hade blivit fiender".

J minns att hon var vänlig och charmant och förblev så, och han förstod varken då eller senare om hon var omänsklig, landsförrädare eller verklig beundrare av nazisterna. En gång bjöd hon honom på färska smultron med grädde, en varm julidag på hennes terrass med utsikt över en sjö. Han hade aldrig ätit så goda smultron.”

I ett brev till Jörn Donner daterat den 23 juli 1972 skriver Ruth Munck att hon läst hans bok där han undrar om hon är omänsklig och svarar: ”Jag kan bara försäkra att jag låter både judar o ryssar leva hur de vill o kan.”

Jörn Donner har varit öppen med att hemmet han växte upp i präglades av stark tyskvänlighet.

Fadern Kai Donner, som förvisso dog när Jörn var två år gammal år 1935, hade varit aktivist och engagerad i Lapporörelsen.

Efter faderns död gästades hemmet ofta av personer som sympatiserade med ytterhögern, och man läste såväl den nationalsocialistiska tidskrifter Signal som den högerextrema Svensk botten.

En ung Jörn signerade också glatt sina brev till modern med nazistiska utrop:

- Under fortsättningskriget var jag i 10-12-årsåldern, och då undertecknade jag mina brev med ”Heil Hilter!” och ”Sieg Heil!”. Rätt fort vaknade jag i alla fall upp ur denna villfarelse, blev vänsterradikal och tog avstånd från min familj. Jag umgicks allt mindre och mindre med min släkt, de var rätt så högervridna allihop, tyckte jag.

Värikuva. Donner seisoo ja katsoo kameraan. Taustalla kirjahyllyjä. Helsinki, Pohjoisranta. 20.3.2017
Jörn Donners far Kai Donner var kusin till Ruth Munck. Enligt Jörn Donner var Ruth Munck en charmant person – även om hon var mycket tyskvänlig och högersinnad. Värikuva. Donner seisoo ja katsoo kameraan. Taustalla kirjahyllyjä. Helsinki, Pohjoisranta. 20.3.2017 Bild: Rinna Härkönen / Yle

När statliga polisen förhörde Ruth Munck hösten 1946 frågade de om hon bevarat några brev eller andra dokument från krigstiden – ”Nej, jag har bränt allting”, svarade hon.

Efter andra världskrigets slut var det nog ingen som ville bli ertappad med dokument som kunde vara komprometterande på något sätt.

När Jörn Donner besökte Ruth Munck på Leponiemi pratade de inte politik, och det ryktas också att efterlevande släktingar gjorde sig av med papper och annat som tillhört Ruth Munck:

- Hennes brevkorrespondens var ju omfattande, men ingenting av detta verkar finnas kvar på hemgården. Det kan ju hända att man tyckte att det förflutna är skamligt och att man därför gjort sig av med olika saker som tillhört Ruth. Min syster Birgitta påstod att någon lokalinvånare bevittnat att man grävt ner stora mängder dokument i åkern på Erkylä, och det kan ju vara Ruths papper.

I Hyvinge var Ruth Munck mycket känd – det berättas historier om hur hon som närmare 90-åring rattade runt i sin vita volkswagen med polisen i släptåg:

- Ruth spottade ju inte direkt i glaset, så polisen följde väl efter för att se till att hon inte gjorde sig skyldig till något värre brott mot trafikreglerna. Jag vet inte om detta är en sann historia, men så berättas det i alla fall, säger Jörn Donner.

Efter åren i fängelse slog hon sig ner på Leponiemi där hon levde tillsammans med sina minnen, sina hushållerskor, ett antal husdjur och en rad olika vakthundar.

En av hundarna, en svart grand danois, hade Ruth tänkt döpa till ”Satan” – men eftersom det måhända skulle uppfattas som olämpligt att stå och kalla på hunden med det namnet beslutade hon sig för att döpa hunden till ”Mara” i stället ...

Uppslag i Suomen kuvalehti 1966 från Ruth Muncks födelsedagsmottagning.
När Ruth Munck fyllde jämna år gjorde tidningarna ofta intervjuer med henne. I augusti 1966 var till exempel Suomen Kuvalehti på plats när Ruth Munck hade samlat sina jägargossar för att fira hennes 80-årsdag hemma på Leponiemi i Hausjärvi. Uppslag i Suomen kuvalehti 1966 från Ruth Muncks födelsedagsmottagning. Bild: Yle/Marit Lindqvist Ruth Munck,Jägarrörelsen,1966,Suomen kuvalehti

Jägare och SS-soldater var ofta sedda gäster på Leponiemi. Vid dessa återkommande sammankomster kunde man hålla minnen och upplevelser från krigsåren vid liv inom den egna intima kretsen.

I anslutning till sin födelsedag i augusti ordnade Ruth Munck också speciella bjudningar hemma hos sig både för jägarna och för SS-soldaterna.

I en intervju för Helsingin Sanomat inför sin 80-årsdag berättar hon att SS-soldaterna, ”wikingarna”, kommer på besök första söndagen i augusti:

”(N)är det är dags för lunch kommenderar jag dem i matkö och så får de ärtsoppa och glass. Första söndagen i september är besöksdag för gamla jägarvänner. De är ju redan lite äldre herrar så vad dem beträffar har jag släppt lite på disciplinen.”

- Hon var mycker trevlig att umgås med. Bildad och kunnig. En charmant person – frånsett allt det andra, konstaterar Jörn Donner.

Källor i urval:

Intervjuer:

Jörn Donner (december 2019/Marit Lindqvist), Pauline von Bonsdorff, Elina Virtanen och Anu Heiskanen (januari 2020/Marit Lindqvist), André Swanström (2018/Nilla Hansson) och Ruth Munck (1971/Bo Lönnqvist, SLS).

Arkivmaterial:

Brages urklippsverk, Svenska Litteratursällskapet, Lotta Svärd-museets arkiv, Riksarkivet, Nationalbiblioteket, Tammerfors Universitet/Handskriftsavdelningen, Åbo Akademi/Handskriftsavdelningen, Veljesapu Perinneyhdistys ry, Yles arkiv.

Litteratur:

Donner, Jörn: Sommar av kärlek och sorg (1971)
Donner, Jörn: Varför finns jag till? (1998)
Donner, Jörn: Kärlekens ingenmansland (2002)
Ekberg, Henrik: Führerns trogna följeslagare. Den finländska nazismen 1932-1944 (1991)
Heiskanen, Anu: Salateitse Saksaan (2019)
Jokipii, Mauno: Panttipataljoona. Suomalaisen SS-pataljoonan historia (2000)
Jokipii, Mauno: Hitlerin Saksa ja sen vapaaehtoisliikkeet (2002)
Kosonen, Matti & Ruotsalainen, Heidi: Agenttikoulun naiset (2015)
Lackman, Matti: Suomen vai Saksan puolesta? (2000)
Munck, Ruth: Bakom jägarnas front (1934)
Nelsson, Bertil: Breven från Tonkin (1976)
Pohjonen, Juha: Maanpetturin tie. Maanpetoksesta Suomessa vuosina 1945-1972 tuomitut (2000)
Rampanen, Saara: Jääkäreiden matkassa itärintamalla (1934)
Silvennoinen, Oula, Tikka, Marko & Roselius, Aapo: Suomalaiset fasistit (2016)
Swanström, André: Hakaristin ritarit (2018)
Vilén, Jari & Jokisipilä, Markku: Kiitoskortti Hitleriltä. SS-mies Jorma Laitisen päiväkirjat 1941-43 (2020)
Virtanen, Elina: Schwester, lotta ja maanpetturi. Ruth Munckin (1886-1976) musitot ja tulkinnat elämänsä kulusta (2018)
Westerlund, Lars: Cirkus Collani (2017)