Hoppa till huvudinnehåll

Solen vaknar till liv efter en djup andningspaus - men väntar en djupare slummer bakom hörnet?

Solen i närbild
Solen i närbild solen,stjärna

Sommaren kom och gick, men för solens del är det inte vinterdvala som gäller härnäst, snarare tvärtom. Efter ett ovanligt djupt solfläcksminimum ökar solens magnetiska aktivitet igen. Men många befarar en minst lika svag och trög 11-årscykel som den förra. "Grand minimum" à la lilla istiden på kommande?

Det här handlar det om i höstens första avsnitt av Kvanthopp som finns på Arenan.

Den så kallade lilla istiden var en period i Europas historia, ungefär mellan 1300 och 1850, som präglades av mycket kalla vintrar och regniga somrar, vilket ledde till omfattande svält och krig.

- Det finns forskare som hävdar att vi är på väg in i ett nytt Grand minimum, säger docent Thomas Hackman då jag träffar honom utanför Helsingfors universitets Physicum en solig dag i augusti. Men:

Thomas Hackman på Physicums tak.
Docent Thomas Hackman, Helsingfors universitet. Thomas Hackman på Physicums tak. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström thomas hackman

- Ingen kan med säkerhet slå fast det här. Det är helt omöjligt att göra prognoser för solens aktivitet som sträcker sig ens fem år framåt i tiden.

Orsaken till det här, säger Hackman, är att vi fortfarande vet alltför lite om mekanismerna inuti solen. Vi vet vad solfläckar är: de är svalare områden på solens yta (men fortfarande uppemot 4 500 grader Celsius mot normala 6 000 grader) som uppkommer där magnetiska slingor inifrån solen tränger igenom ytan.

Och det är inga små fläckar: i de större fläckarna skulle hela jorden få rum många gånger om.

Var huserar solens dynamo?

Vi vet att det finns någon sorts dynamo inuti solen som skapar magnetismen som ger upphov till fläckarna. Den bygger på att het, elektriskt laddad plasma inifrån solen rör sig uppåt, och de turbulenta strömningarna skapar magnetfält. Men vi vet väldigt lite om den här dynamon.

- Vi vet inte ens med säkerhet var den ligger, finns den närmare ytan eller djupare ned, säger Hackman.

Det forskarna däremot vet är att solens magnetiska aktivitet ökar och avtar i cykler vars längd varierar grovt sett mellan sju och elva år. Just nu befinner vi oss i den tysta fasen mellan två cykler, nummer 24 och 25 (numreringen av cyklerna inleddes på 1800-talet).

Ännu i mitten av 00-talet räknade forskarna med att cykel 24, som då var i startgroparna, skulle bli minst lika intensiv som cyklerna som föregick den, i slutet av 1900-talet. Men så blev det inte, nummer 24 kom igång sent och fick ett mycket svagt maximum kring 2014 med relativt få fläckar. Och bland annat Nasa tror nu att cykel 25 blir ungefär lika klen.

Auringonpilkkuja SOHO-satelliitin kuvaamana vuonna 2001.
Här var det massvis med fläckar! Auringonpilkkuja SOHO-satelliitin kuvaamana vuonna 2001. Bild: SOHO (ESA/Nasa) solen,solfläckar,Solar and Heliospheric Observatory

Solens roll i klimatpusslet

Det här, menar vissa forskare, skulle kunna ge oss en välkommen andningspaus från den globala uppvärmningen, i och med att solens något mindre utstrålning då eventuellt skulle kompensera för våra uppvärmande utsläpp av växthusgaser.

Men är det så enkelt? Till att börja med, kan man ens göra en koppling mellan solens cykler och klimatets växlingar?

- Man kan göra en sådan koppling, säger Thomas Hackman, men det är ganska komplicerat.

- När solen är aktiv, så är solvinden stark (strömmen av laddade partiklar från solen). Solvinden växelverkar med jordens magnetfält som bildar en stark sköld mot den kosmiska strålningen från yttre rymden.

Den kosmiska strålningen ökar alltså här på jorden under perioder av svag solaktivitet. Och kopplingen till klimatet sägs komma just från det här: snabba protoner som kraschar in i atmosfären med nära ljusets hastighet, vilket skapar små kärnor som molndroppar kan kondenseras kring.

Molnbildningen sägs alltså bli starkare då solens magnetiska aktivitet är svag, vilket i sin tur skulle bidra till att kyla ned klimatet eftersom de vita molnen reflekterar ut en stor del av solens värmestrålning tillbaka till rymden.

Räddningen i klimatkrisen?

Så kan vi då räkna med att ett nära förestående Grand minimum i stil med Maunders minimum som rådde på 1600-talet, i nästan 100 år, ska rädda oss från den globala uppvärmningen? Nej, säger Thomas Hackman.

Målning föreställande en frostmarknad på den frusna Themsen.
Under den så kallade lilla istiden frös Themsen i London ofta vintertid. Målning föreställande en frostmarknad på den frusna Themsen. Themsen,Lilla istiden

- Det här är lite som att kissa i byxorna om vintern. Det värmer skönt en stund, men snart fryser man ännu mer.

Hackman menar att även om det inte är omöjligt att det finns en koppling mellans solens Grand minima och klimatet - även om frågan inte kan anses vara helt avgjord - så tar också ett Grand minimum slut förr eller senare, och ett Grand maximum följer.

- Och då blir uppvärmningen dubbelt så stor.

Men, som sagt: vi vet inte ens om solen håller på att gå in i en ny period av låg aktivitet i stil med Maunders minimum som kylde ned Europa, ironiskt nog på Solkungens tid. Alla påståenden åt det hållet är spekulationer, mer eller mindre.

Vill du ta en titt på vilket läget är med solfläckarna och solens aktivitet just nu så har Spaceweather.com bra koll på den saken.

Och vill du höra mer fascinerande fakta om vår fantastiska stjärna, solen, som utgör 99,8 av hela solsystemets samlade massa, lyssna på veckans Kvanthopp. Där berättar Thomas Hackman bland annat om solens slutliga öde och vad som händer då den får slut på bränslet i kärnan. Då vill man helst inte befinna sig här på jorden.

Ett nytt avsnitt av Kvanthopp dyker upp på Arenan varje lördag. Programmet sänds också i Yle Vega, lördag kl. 12:03 och söndag kl. 8:05.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap