Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Hästbok med fortfarande skeptisk ryttare

Boken Vita lögner och höga hinder står på ett bord.
Louise Winblad har illustrerat boken "Vita lögner och höga hinder". Boken Vita lögner och höga hinder står på ett bord. Bild: Schildts & Söderströms Schildts & Söderströms,peppe öhman

Maja är en hästtjej som inte blivit en hästtjej ännu. Det är mest hennes mammor som vill att det ska vara så. I andra boken om Maja och Frank gör en ny vänskap stallvistelsen roligare.

Ridning är fortfarande ingen favoritgrej, kan man snabbt konstatera i andra boken om Maja och Frank, av Peppe Öhman. Maja är den ofrivilliga ryttaren och Frank är favorithästen, egentligen den enda som duger, men som inte finns på stället där Maja bor utan på en lägergård.

Redan i första boken etablerades det hur ogärna Maja befann sig i stallet. Hennes mammor hade tvingat dit henne, och i första boken också mot hennes vilja anmält henne till ett ridläger.

Det var där hon träffade Frank och hon fick en första tugga av vad som kanske skulle komma att bli en förälskelse i ridsporten.

Men i andra boken, Vita lögner och höga hinder, när vi är tillbaka på hemmaplan (och dessutom under vintern), förstår vi snabbt att den där tuggan inte riktigt räckte.

Finalen av Vita lögner och höga hinder är en riktig grand finale. Här finns arga föräldrar, hästar som inte vill samarbeta, avslöjanden, och förstås Frank, hästen med stort H.― ur Vita lögner och höga hinder

Inte hemmastadd i hemmastallet

Okej, det är ganska kul att åka till stallet, medger Maja, men fortfarande är stallet ett ställe där hon inte känner sig hemma.

Kompisen Robin, från ridlägret, bor inte här och finns visserligen med i Majas liv via telefonkontakt, men här, i hemmastallet känner hon ingen. Här finns tvärtom de som gör stallvistelsen otrevligare, framför allt Cassandra.

Vändpunkten kommer när Parisa, som ju faktiskt verkar trevlig, ramlar av en häst och beläggs med ridförbud av sina föräldrar. Parisa hamnar på sjukhus och Maja går för att besöka henne både en och två gånger, och under de korta mötena (som inkluderar ett ordentligt bus) hinner tjejerna bli kompisar.

Författaren och journalisten Peppe Öhman med häst.
Författaren Peppe Öhman rider också själv. Författaren och journalisten Peppe Öhman med häst. Bild: Anna Maria Zunino Noellert häst,peppe öhman

Hemligheter som hjälper till att bygga vänskap

Ridförbudet, som Parisa inte vill gå med på, eftersom hon verkligen gillar att rida, gör att Maja och hon får ta fram sin uppfinningsrikedom för att ändå lyckas få Parisa till stallet.

Det här är också bokens höjdpunkt. Vänskapen som utvecklas mellan Maja och Parisa, bland annat genom den gemensamma (vita?) lögnen.

De lyckas hålla lögnen hemlig ett bra tag, och i detta finns förstås en spänning. Den bågen gör också att andra halvan av boken blir något annat. Det finns en nerv.

Framförallt är det de långa bågarna jag gärna skulle se mer av. När saker avhandlas inom ett eller två kapitel hinner dramatiken inte riktigt infinna sig.

Finalen av Vita lögner och höga hinder är en riktig grand finale. Här finns arga föräldrar, hästar som inte vill samarbeta, avslöjanden, och förstås Frank, hästen med stort H.

Sedan blir det kanske lite väl förnumstigt, som det blir några gånger i boken, och inte ska behöva vara, bara för att boken riktar sig till yngre läsare.

Passar bäst för hästpersoner

På baksidan av den första boken stod det att det var “första delen i Peppe Öhmans sympatiska och roliga serie om Maja och Frank”. På andra bokens baksida har ordet rolig tagits bort. Det hade det inte behövt göra, Vita lögner och höga hinder är just rolig då och då. Öhman leker med språket och sätter oss in i Majas tankar.

Precis som i första boken, Ett himla tjat om hästar, förutsätts det att du som läser är intresserad och kunnig vad det gäller hästvärlden. Främst är de just hästböcker.

Vita lögner och höga hinder känns ännu mer genomarbetad och troligen är den fortfarande något skeptiska Maja ännu mindre skeptisk i nästa bok.