Hoppa till huvudinnehåll

Teater: 45 år efter publiceringen är Män kan inte våldtas fortfarande lika stark

En kvinna står på en bänk och skriver på väggen med tusch. Tre personer på sidan av och betraktar henne.
"Vad ska Tova Randers göra?" frågas gång på gång medan huvudpersonen i Män kan inte våldtas vandrar runt i Helsingfors och planerar sin hämnd. En kvinna står på en bänk och skriver på väggen med tusch. Tre personer på sidan av och betraktar henne. Bild: Sanni Siira. 2020. Män kan inte våldtas,Lilla Teatern

Lilla Teaterns föreställning Män kan inte våldtas tar vara på djupet i Märta Tikkanens feministiska klassikerroman. Tolkningsföreträdet ges åt fyrtioåriga Tova som vandrar genom Tölö och ruvar på hämnd.

Tova (Minttu Mustakallio) är en ensamstående tvåbarnsmamma i Helsingfors som arbetar på biblioteket. På sin 40-årsdag går hon ut och äter middag för sig själv, tar några drinkar och dansar med Martti (Robert Kock) som hon träffar på restaurangen.

På natten följer hon honom hem och där våldtar han henne.

Sedan börjar Tova fundera på hämnd.

Som en Tarantinofilm

Den yttre handlingen i Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas (1975) är kompakt som en Tarantinofilm. Ur detta upplägg öppnar sig verket till en uppgörelse med ett manssamhälle som känns angelägen än i dag, 45 år efter att boken utkom.

Tova börjar skugga Martti för att lära sig mer om hans liv.

Under promenaderna i Tölö söker sig hennes tankar tillbaka i minnet, men inte till våldtäktsnattens traumatiska upplevelser utan till de andra männen i hennes liv.

Hon tänker på sin älskare och framför allt tänker på sitt tidigare äktenskap med Jon (Pia Runnakko).

Återblickarna och promenaderna berättas i Sara Gieses regi med en underfundig humor som stryker nära film noir. En förorättad kvinna smider planer, ruvar på hämnd.

”Vad ska Tova Randers göra?” frågar kören av skådespelare gång på gång som en refräng.

Adresser och rutter skriver hon upp på väggen bakom sig och gradvis fylls den med anteckningar och klotter värdiga en seriemördare i en thrillerfilm.

Steg för steg tänker hon ut hon sin hämnd, att våldta sin våldtäktsman.

En sittande kvinna som omfamnas av en man vänder bort ansiktet.
Äktenskapet med Jon (Pia Runnakko) var inget vidare för Tova Randers (Minttu Mustakallio). En sittande kvinna som omfamnas av en man vänder bort ansiktet. Bild: Sanni Siira. 2020. Män kan inte våldtas,Lilla Teatern,Minttu Mustakallio,Pia Runnakko

Ingenstans att gömma sig

Det är en avskalad scenbild som erbjuds åskådaren. Från sida till sida och golv till tak fylls scenen av en väldig fanervägg som fråntar scenen allt djup.

Ljuset är klart och jämnt och det finns ingenstans att gömma sig. Hela ensemblen står hela tiden uppradad på scenen utan någonstans att ta vägen.

På samma sätt verkar Tova rada upp sitt livs fakta framför sig, obarmhärtigt och oförskönat.

Hon ser hur hennes män och älskare försöker maskera sin fåfänga och sitt utnyttjande av henne som omsorg, och hur hon själv låtit sig luras att acceptera deras beteende.

Skådespelarna glider smidigt in och ut i ett flertal olika roller. Särskilt de jobbiga karlarna i Tovas liv gestaltas med inspiration: exmaken Jon i en ljuvligt kladdig tolkning av Pia Runnakko, Robert Kock som den alldagliga våldtäktsmannen.

Joachim Wigelius som Tovas smeksamma älskare visar sig vara lika possessiv och självupptagen som alla andra.

En kvinna står på en bänk och talar i en trådtelefon. Tre personer sitter nedanför henne och lyssnar på samtalet.
Sven Haraldssons avskalade scenografi skapar en särskild känsla av illusionslöshet. En kvinna står på en bänk och talar i en trådtelefon. Tre personer sitter nedanför henne och lyssnar på samtalet. Bild: Sanni Siira. 2020. Män kan inte våldtas,Lilla Teatern

Genom hela föreställningen gör Minttu Mustakallio rollen som Tova med mycket sårbarhet och känsla som gör hennes strävan begriplig och relaterbar.

Medan hon planerar och reflekterar går livet med två tonåriga söner vidare som vanligt.

Hennes våldtäktsman visar sig vara en ensam, sorglig och egentligen ganska snäll person. Men Tovas beslutsamhet hårdnar och till slut tar hon sin gruvliga hämnd.

Hon ringer på hos Martti och binder fast honom i sängen under vapenhot.

Aktuell tematik men styrkan finns annanstans

Lilla Teaterns uppsättning är, något överraskande, den första gången som Män kan inte våldtas sätts upp på scen i Finland.

Lo Kauppi regisserade Män kan inte våldtas på Stockholms stadsteater i februari 2019. Romanen filmatiserades även av Jörn Donner år 1978.

Där Donners film var pryd nog att hoppa över den avslutande våldtäktsscenen inkluderar Sara Giese Tovas sammanbitna dåd i sin helhet.

Efteråt ringer hon polisen för att ange sig själv, men till hennes frustration vägrar de acceptera vad som hänt. Män kan inte våldtas, inte av en kvinna.

Romanen orsakade skandal då den kom ut 1975 men blev snabbt en feministisk klassiker. Tematiken om sexuellt våld mot kvinnor är lika sorgligt aktuell som alltid.

Men det som får Män kan inte våldtas på Lilla Teatern att kännas så relevant och angelägen är något mycket enklare och mindre sensationellt än en kvinnas våld mot en man.

Nämligen att en fyrtioårig ensamstående tvåbarnsmor, en väldigt vanlig människa, griper tolkningsföreträdet och beskriver männen i sitt liv, och sin relation till dem, precis så som hon ser dem.

Det känns, fortfarande, helt revolutionerande.

Lilla Teatern. Män kan inte våldtas. Av Märta Tikkanen. Spelar till och med den 18 december.
På scenen: Minttu Mustakallio, Robert Kock, Pia Runnakko, Joachim Wigelius, Ulriikka Heikinheimo, Alexander Wendelin.
Regi och dramatisering Sara Giese. Dramatisering Lo Kauppi. Scenografi och kostym Sven Haraldsson. Musik Robert Kock. Koreografi Ulriikka Heikinheimo. Ljusplanering Ville Aaltonen. Mask Milja Mensonen. Ljudteknik Niklas Lundström.

Lyssna på en diskussion om Män kan inte våldtas i Vega Kväll (7.9.2020):