Hoppa till huvudinnehåll

Vart försvann den betande kon? Vårdbiotoper har minskat med över 90 procent på 60 år

Christer Jägerskiöld med en ko i en grön hage.
Christer Jägerskiöld hör till en minoritet bland nötköttsuppfödarna. Christer Jägerskiöld med en ko i en grön hage. Bild: Arash Matin/Yle bonde,christer jägerskiöld

Det är en bedövande morgontystnad som ligger över de betande korna vid havsviken på Sjölax gård. Plötsligt hörs ett intensivt kacklande inifrån land. Vingslagen hörs tydligt då flera tusen gäss flyger ut över viken.

Oorganiserat och lite klumpigt dalar de ner mot vattnet och lägger sig tillrätta.

- De här stränderna lär vara något av ett fågelparadis och det är också fågelskådarnas favoritplats. Förra året hade vi över 6 000 gäss här men i år verkar de vara några tusen färre, berättar Christer Jägerskiöld, ägare och jordbrukare på gården.

Han tillhör en minoritet inom sin bransch i och med att hans boskap får gå på naturbetesängar och därmed upprätthåller landets starkt hotade vårdbiotoper och kulturlandskap.

Vad är en vårdbiotop?

Till vårdbiotoper räknas ängar, torrängar, hagmarker, natur- och skogsbeten. De är naturtyper som formats av traditionell boskapsskötsel och som hyser en stor biologisk mångfald. Betesmarker och slåtterängar har inte gödslats eller såtts, och marken har inte bearbetats.

Ängar och naturbetesmarker kan innehålla 40-50 arter per kvadratmeter. Variationen av växter är så stor att den är jämförbart med regnskogen.

I slutet av 1800-talet började jordbrukarna ställa om de inte särskilt produktiva naturbetesmarkerna till åkermark eller plantera igen dem med träd.

Efter 1960-talet, då landet fortfarande dominerades av småbruk, gick förändringen fort. Då fanns det fortfarande nästan två miljoner hektar ängsmark och skogsbete. I dag vårdas det som finns kvar, 30 000 hektar, med hjälp av jordbrukets miljöersättningar.

I slutet av år 2018 publicerades hotbedömingen av Finlands naturtyper. I bedömningen ingick 40 typer av vårdbiotoper, varav 38 bedömdes vara akut hotade och de andra två starkt hotade. Inga vårdbiotopstyper är livskraftiga.

Ett öppet strandbete i havsviken vid Sjölax gård.
Den här viken hade varit full med vass utan boskap. På grund av att de öppna havsvikarna är så få blir marken lätt överbetad då tusentals gäss också vill ta del av det gröna. Ett öppet strandbete i havsviken vid Sjölax gård. Bild: Arash Matin/Yle strandäng,vårdbiotop,Boskap,Naturbetesmarker

- Det enkla svaret på varför det ser ut som det gör är att gårdarna blivit färre och större. Vi är väl jämnt två som håller oss med betande boskap på Kimitoön. Samtidigt tror jag att man i Åboland är rätt så bra på att optimera användningen av den boskap som finns tillgänglig, säger Jägerskiöld.

Viken nedanför gården är långgrund och 60 meter ut i vattnet syns två kobbar. Utan korna skulle vassen förmodligen växa hela vägen ut, men istället är viken öppen och utan förmultnande vass är vattnet klarare.

Det märks att den här typen av marker är ovanliga - både fågelskådare, myndigheter, forskare och media har besökt gården för att lära sig mer om vilken innebörd naturbetesmarker har för omgivningen.


Biologisk mångfald jämförbar med regnskogen

Ängar och naturbetesmarker är så artrika att det kan finnas 50 arter på en kvadratmeter. Variationen av växter är så stor att det är jämförbart med regnskogen.

Men då ängsmarker och hagar lämnas vind för våg tar det mellan 10 till 15 år för området att växa igen. Anni Rönnberg har under sitt slutarbete vid Åbo Akademi inventerat 12 strandängar i Åbolands skärgård.

Som referensmaterial använde hon en inventering från 1930-talet och jämförde dem med hur det ser ut idag.

Anni Rönnberg.
- Det är synd att en så stor andel av vårdbiotoperna har gått förlorad, lyckligtvis har åtgärder tagits i bruk under de senaste åren, till exempel statens nya miljöprogram HELMI. Anni Rönnberg. Bild: Arash Matin/Yle person,Anni Rönnberg

- Jag använde glasört som indikatorart. Den hade vuxit på samtliga ängar tidigare men nu fanns den endast på en plats och har utrotats då djuren försvunnit. Växten behöver saltskonor som bildas vid strandvattnet av djurens klövar, säger hon.

Många ängar hade vuxit igen och till sin besvikelse hittade hon inga gentianaväxter, en typ av sällsynta småväxta blommor som tidigare fanns i skärgården.

- Ser man på växterna är en naturlig strand med bara vass och skog närmast en monokultur jämfört med naturbetesängar. Där kan det finnas 30-70 arter. Som mest hittade jag över 100 arter på samma plats, berättar Rönnberg.

Visserligen är även vassen viktig för många fåglar som söker skydd i den och för fiskar som leker. Problemet är att vassen dominerar medan de känsliga och artrika vårdbiotoperna tynat bort. Det finns ungefär 6 200 hektar öppna eller relativt öppna havsstrandängar kvar i Finland och ungefär dubbelt så mycket som skulle kunna restaureras.

Christer Jägerskiöld och Anni Rönnberg går på en naturbetesäng.
Christer Jägerskiöld och Anni Rönnberg på en av de betade strandängarna, också sjöfåglar hjälper till och betar vassen utifrån. Christer Jägerskiöld och Anni Rönnberg går på en naturbetesäng. Bild: Arash Matin/Yle person,christer jägerskiöld

Förändringen har även drabbat fågelstammen i Finland och av de arter som primärt häckar i odlingsmarker är 40 procent hotade och 60 procent rödlistade.

Fem procent av nötkreaturen bidrar till mångfalden

Myndigheterna vill att vårdbiotoperna ökar till det dubbla, 60 000 hektar, ett mål som kanske inte är omöjligt. Att erbjuda naturbete till boskapen kan vara en lönsam affär för jordbrukarna.

De som upprätthåller vårdbiotoper får en ersättning på 450 till 600 euro per hektar. Dessutom sparar man bränsle, slipper använda halm och sköta utfodringen en stor del av året. Jordbrukaren Christer Jägerskiöld tycker att arbetet är mödan värd.

- Jag har inte räknat ut exakt hur många kilometer stängsel vi har, men det är säkert mer än 20 kilometer. Och det kräver ju sitt underhåll. Sen ska korna ses över regelbundet så man vet att allt står rätt till. Men nog är ju grönbete något som de flesta jordbrukare önskar åt sina djur, säger han.

En hög med koskit i grönt gräs.
Till och med kodyngan har lockat forskare till Jägerskiölds gård. De var intresserade av vilka skalbaggar och andra kryp som går att hitta här. En hög med koskit i grönt gräs. Bild: Arash Matin/Yle stallgödsel,komocka

Fler betande djur skulle inte heller bidra till ökade koldioxidutsläpp eftersom problemet inte är för få kor.

Några exakta siffror för hur många kor som betar finns det inte och de flesta går på så kallat åkerbete som är artfattig jämfört med naturbetesmarker. Forskaren Kaisa Raatikainen vid universitetet i Jyväskylä räknade år 2018 utatt cirka 17 000 av Finlands 880 000 nötkreatur, det vill säga ungefär 5 procent, upprätthåller vårdbiotoperna idag.

Kon - ovärderlig miljöambassadör eller ett hot för klimatet?

Finländaren äter cirka 40 kilogram benfritt kött per person och år. Enligt Livsmedelsverket borde köttkonsumtionen minska till högst 25 kilogram per person och år.

En minskad köttkonsumtion minskar individens klimatavtryck, men enligt forskare finns det andra åtgärder som påverkar utsläppen mer effektivt. Till exempel skulle en övergång till grön el minska utsläppen sju gånger mer än om man helt slutade äta inhemskt nötkött.

I Finland finns dessutom goda förutsättningar för köttproduktion eftersom odling av vall, djurens foder, passar det kalla klimatet. I andra länder där nötköttsuppfödningen är intensivare, utfodras korna med soja - en populär gröda på skövlade regnskogsområden i Amazonas.

Ilmasta käsin kuvattu kuva, jossa traktori vetää kylvökonetta pellolla.
Enligt hållbarhetsforskare Kristina Lindström är ingen del i det finländska jordbruket särskilt hållbar idag. Ilmasta käsin kuvattu kuva, jossa traktori vetää kylvökonetta pellolla. Bild: Kalle Niskala / Yle såningsmaskiner,traktorer,lantbruk,jordbruksproduktion,jordbruk,havre,åker

Cirka 75 procent av nötköttet som finländarna äter är inhemskt och böndernas intresseorganisation, SLC, presenterar gärna den inhemska nötköttsproduktionen som hållbar genom att bland annat jämföra sig med länder där utsläppen är högre.

Kristina Lindström, professor i hållbar utveckling vid Helsingfors universitet, flaggar rött för sådana påståenden och säger att frågan om hållbarhet är mer komplex än så.

- SLC säger egentligen inte vad de menar med hållbart i sin webbtext om klimatsmarta köttätare. För att mäta hållbarhet kan man se på tre aspekter; klimatpåverkan, flöden av fosfor och kväve samt biologisk mångfald. Då är egentligen ingen del i det finländska jordbruket särskilt hållbar, säger hon.

Torvmarker röjs för att kunna deponera gödsel

Det kostar alltså mer, ur ett utsläpps- och energiperspektiv, att tillverka näringsämnen och mat, än vad slutprodukten är värd. Och jordbrukens näringsutsläpp i Östersjön har inte heller stoppats än.

Men det värsta av allt är matsvinnet, då all resursåtgång kastas i soptunnan.

- En stor del av vår nötboskap har idag koncentrerats till mellersta och norra Finland där även gödseln blir. Nya marker röjs fortfarande, bland annat på torvjordar, för att skapa mera ytor att kunna deponera gödseln på.

Samtidigt är det finländska jordbruket på god väg att ersätta sin sojaimport med inhemska fodergrödor som ärter och bondbönor. Enligt Lindström skulle det vara bra om gödseln och extra vall kunde omvandlas till biobränsle.

- Det är svårt att säga hur mycket kött som är hållbart att konsumera. Bäst vore det kanske om människorna övergick till att bli "flexitarianer" och bara äta kött ibland och samtidigt göra andra omställningar mot ett mer hållbart jordbruk.

Artikeln redigerad den 8.9.2020 kl 14.58: Ordet "dumpa" i sen sista mellanrubriken byttes till "deponera".

Artikeln redigerad den 8.9.2020 kl 16.42: Finländaren äter ca 40 kg benfritt kött per år. I statistiken räknar man med hela slaktkroppar, dvs. även ben, och då blir det 80 kilogram per person och år.