Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”En författare med svidande erfarenheter av kollisionen mellan liv och skriv” - Siv Storå porträtterar Märta Tikkanen i ny biografi

Pärmen till SIv Storås bok om Märta Tikkanen "De oerhörda orden".
Författaren Märta Tikkanen porträtteras i en biografi av Siv Storå. Pärmen till SIv Storås bok om Märta Tikkanen "De oerhörda orden". Bild: Schildts & Söderströms förlag Märta Tikkanen,Siv Storå,biografier

I våras fyllde Märta Tikkanen 85 år och i höst är denna kvinnliga författarpionjär och föregångare aktuell med inte mindre än två biografier. Först ut är Siv Storås De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap.

- Väldigt mycket av det jag skriver om har jag själv upplevt, väldigt mycket annat har jag kanske inte upplevt men jag kunde mycket väl ha upplevt det. Jag utgår från mina egna erfarenheter på det sättet att jag till exempel skildrar min egen omgivning ganska så fotografiskt. Jag tycker det rentav är onödigt att börja hitta på en rekvisita av annat slag än den man omger sig med. Man känner sin egen miljö bäst och kan väl då gestalta den mest naturligt och äkta. Men det är ju klart att det inte innebär att varje person som finns med existerar i verkligheten, eller att huvudpersonen måste vara jag in i minsta detalj.

Detta konstaterade Märta Tikkanen i december 1972 när litteraturvetaren och journalisten P O Barck intervjuade henne för Rundradions del strax efter att hennes andra roman, ingenmansland, utkommit.

De autofiktiva och självbiografiska elementen i Märta Tikkanens författarskap är svåra att förbise – ända sedan debuten med nu imorron (1970) till och med brevbiografin Måste försöka skri- (2019) löper det egna livet som en taggtråd genom decennier av text, vare sig det handlar om prosa, poesi eller biografiska verk.

För en forskare som vill studera Märta Tikkanens författarskap är det med andra ord omöjligt att förbise utomlitterära faktorer, så som det stormiga äktenskapet med tecknaren och författaren Henrik Tikkanen eller omsorgen om barnens välmående, inte minst utmaningar med perioder av psykisk ohälsa och barn med specialbehov.

Litteraturvetaren Siv Storå.
Litteraturforskaren och bibliotekarien Siv Storå har forskat i Märta Tikkanens författarskap. Litteraturvetaren Siv Storå. Bild: Robert Seger Siv Storå

I inledningen till De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap konstaterar Siv Storå följaktligen att även om en författarskapsbiografi i första hand inte är en personbiografi är det i Märta Tikkanens fall svårt att kringgå den djupa kopplingen mellan liv och dikt. Enligt Storå fördjupas läsupplevelsen av att läsa de fiktiva texterna genom ett verklighetsraster.

Bekymmer i privatlivet berikande för författarskapet

Siv Storå säger sig vara speciellt intresserad av själva den kreativa processen, ”hur den stimuleras eller blockeras”.

I Märta Tikkanens fall har det funnits många faktorer som begränsat författarskapet, men samtidigt har just dessa hinder och motgångar bjudit på stoff att förvandla till skönlitterär text. Alla bekymmer och begränsningar har i slutändan visat sig vara berikande – åtminstone för författarskapet.

Ur brev och intervjuer som Siv Storå citerar framgår det med all tydlighet att utmaningarna fanns i hemmet, i äktenskapet med en man som var alkoholiserad, svartsjuk och lynnig, men samtidigt uppmuntrande, generös och oemotståndlig.

Märta Tikkanen har själv konstaterat att hon är tacksam över att hennes uppväxt i en kärleksfull, stöttande, trygg och harmonisk familj gett henne en stadig grund att stå på och redskap att möta utmaningar i livet.

Märta Tikkanen sitter med boken Århundradets kärlekssaga i famnen
Märta Tikkanens författarskap spänner över fem decennier. Märta Tikkanen sitter med boken Århundradets kärlekssaga i famnen Bild: Nina Sederlöf Märta Tikkanen

Siv Storå ägnar också ett stort utrymme åt att teckna upp Märta Tikkanens familjebakgrund med en auktoritär men omtänksam far, folkskolläraren Gösta Cavonius, och en godhjärtad och dygdesam mor, Margit Cavonius, också hon lärare.

I det bildade och belästa hemmet fick Märta och hennes syskon tidigt handfast vägledning i vilken fritidssyssla som ansågs uppbygglig – att läsa dagstidningar och att gå på teater uppmuntrades å det varmaste, men att lyssna på radio (förutom nyheter), att gå på bio eller att läsa skräplitteratur, såsom veckotidningar eller Enid Blytons Fem-böcker, var inget man skulle ägna sig åt.

Ett författarskap som omspänner fem decennier

Redan tidigt visste Märta vad som var viktigt i livet: ”hon drack sin första kopp kaffe vid fyra, lärde sig läsa vid fem och skrev sin första bok vid sex”.

I sin bok över Märta Tikkanen och hennes författarskap skildrar Siv Storå de faktorer, vägval och livsval, som kom att bana väg för det kommande författarskapet – från engagemanget inom Nylands Nation till redaktörsjobb och lärarjobb. Från giftermål och den första dotterns födelse till skilsmässa och omgifte samt en växande familj.

En del av pärmen till Märta Tikkanens "Två Scener ur ett konstnärsäktenskap". 2004.
Märta Tikkanen och Henrik Tikkanen gifte sig år 1963. En del av pärmen till Märta Tikkanens "Två Scener ur ett konstnärsäktenskap". 2004. Bild: Söderströms förlag Märta Tikkanen,Henrik Tikkanen,äktenskap,verk

Bok för bok får vi följa författarskapets utveckling från debuten år 1970 framåt i kronologisk ordning.

Varje bok får en presentation och verket ifråga sätts in i ett sammanhang – vilka frågeställningar och tankar upptog Märta Tikkanen vid tillkomsten av ett visst verk, vilka problemställningar såväl i samhället som i privatlivet var aktuella vid en viss tidpunkt, vilka diskussioner och debatter satte igång den process som ledde fram till boken.

I de fem verk som utkom i rask takt på 1970-talet kan man märka att Märta Tikkanen var synnerligen insatt i de diskussioner som fördes i Norden och i USA kring olika jämställdhets- och kvinnosaksfrågor.

Huvudpersonerna i hennes verk är kvinnor som drömmer om en jämbördig relation präglad av respekt och ansvarstagande, samförstånd och samhörighet. Om att stå i bredd och att stötta varandra – inte minst när familjevardagens gnetande och gnoende tär på allas krafter.

Men kvinnorna tvingas inse att männen undantagslöst ser till sitt eget bästa, de följer sina drifter och de sätter sig själva i första rummet.

På 1980-talet ger Märta Tikkanen ut några böcker som utgår från en oro kring de egna barnen – den äldsta sonen som drabbas av en svårdiagnosticerad hjärnsjukdom med påföljande psykos och den yngre dottern som diagnostiseras med MBD.

Efter Henrik Tikkanens död i leukemi våren 1984 skrev Märta Tikkanen några verk där hon skildrar parets stormiga samliv.

Hon skriver om sin släkt, om sin familj och sin uppväxt, hon skriver om sorg och saknad, om stor kärlek och svidande ensamhet. Alltid med hjärtat på utsidan.

Levandet och skrivandet går hand i hand

Att skriva har alltid varit Märta Tikkanens sätt att bearbeta sina känslor och att sätta ord på sina upplevelser. Ett andningshål och en räddningsplanka. Ett sätt att överleva helt enkelt.

Men att skriva mer eller mindre uttalat självbiografiskt innebär också att man tvingas rannsaka sitt samvete och göra moraliska avvägningar – inte minst av hänsyn till barnen.

I en intervju i Svenska Dagbladet (15.2.1981) konstaterar Märta Tikkanen att ”(j)u mer man vågar ge uttryck för desto större blir möjligheterna att våga leva.”

Pärmen till SIv Storås bok om Märta Tikkanen "De oerhörda orden".
Pärmen till SIv Storås bok om Märta Tikkanen "De oerhörda orden". Bild: Schildts & Söderströms förlag Märta Tikkanen,Siv Storå,biografier

Under årens lopp har dock en del recensenter känt sig obekväma med den starka verklighetsförankringen i Märta Tikkanens verk – bland dem Ralf Norrman som i en recension av Mörkret som ger glädjen djup (1981) konstaterade att han inte är ”odelat tilltalad av Märtas köttkvarn, där livet går in i ena ändan och poesi kommer ut ur den andra”.

Siv Storå konstaterar att man kan se en tydlig skillnad i receptionen av Märta Tikkanens verk – på finskt håll var kritikerna ofta avogt inställda (i synnerhet i den ledande dagstidningen Helsingin Sanomat), på finlandssvenskt håll var kritiken ofta blandad medan man i Sverige så gott som enhälligt lovordade varje ny bok signerad Märta Tikkanen.

Ett viktigt författarskap i Norden

Siv Storå och Märta Tikkanen lärde känna varandra våren 1976 och sedan dess har vännerna träffats och brevväxlat med regelbundenhet.

Detta innebär också att Siv Storå har god insyn i ett liv och ett författarskap från närmare fem decennier.

Den personliga bekantskapen mellan biografen och studieobjektet har på många sätt varit en tillgång – här finns minnen och möten att referera till och personliga brev att hänvisa till.

Men samtidigt undrar jag om vänskapen också blivit något av en hämsko.

Det förefaller som om Siv Storå drar sig för att komma med egna åsikter, omdömen och värderingar av Märta Tikkanens verk. I stället lutar hon sig i hög grad mot olika recensenters och kritikers analyser och inte minst mot Märta Tikkanens egna uttalanden om sina böcker i olika intervjusammanhang.

Det oaktat är De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap ett verk som på ett förtjänstfullt sätt belyser ett stort och viktigt författarskap – inte enbart i Svenskfinland utan i hela Norden.

Om några veckor utkommer Johanna Holmströms bok om Märta Tikkanen, ”Borde hålla käft” En bok om Märta Tikkanen. Det blir spännande att se i vilken grad dessa två böcker överlappar varandra, och inte minst på vilka sätt de skiljer sig åt och kompletterar varandra.