Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Att trakassera är ingen mänsklig rättighet – därför är det inte okej att skämta om allt

Kolumn av Yle Sportens Anki Karhu
"Ingen far illa av att städa språket lite – man måste inte skämta om allt", skriver Anki Karhu. Kolumn av Yle Sportens Anki Karhu Bild: All Over Press och Yle kolumnister,anki karhu

Jag tror att vi alla är överens om att sexuellt våld eller påtvingade sexuella handlingar är förkastliga och att förövaren bör bestraffas. Men när det kommer till den lindrigaste varianten av sexuella trakasserier blir diskussionen lätt eldfängd. Plötsligt känner många sig kränkta och undrar om man inte längre får skämta om saker. Varför blir det så här?

Sexuella trakasserier förekommer också inom idrotten. Av de drygt 9 000 idrottarna som svarade på FCEI:s enkät upplevde var tredje kvinna och var femte man att de utsatts för sexuella trakasserier inom idrotten. Oftast handlade det om sexuellt kryddade kommentarer om kropp och utseende, eller osakliga skämt om sexuella minoriteter.

Endast en bråkdel, 14 personer, hade utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Utan att förringa de hemska händelserna – 14 fall är 14 fall för mycket – visar undersökningen att det omfattande problemet ligger i det vardagliga snacket, den dagliga jargongen.

Steget från ett sexistiskt skämt till en våldtäkt är väldigt långt, men att odla sexistiska skämt, kommentera en annan idrottares kropp eller utvecklingsgrad under puberteten höjer inte stämningen i omklädningsrummet, och hjälper heller inte idrottaren att prestera bättre nästa gång. Tvärtom.

Blir personen som trakasseras en bättre idrottare som lyckas prestera över sin egen nivå? Knappast

Det gör inte heller att en kvinnlig idrottare eller tränare känner sig mer välkommen om kollegerna konstaterar att det är bra att äntligen få lite kvinnlig skönhet i grabbgänget, eller att man i sällskapet drar fiskehistorier om helgens erövringar.

Ändå är det en ofta väldigt högljudd grupp som försvarar denna "rättighet" att få säga vad man vill, eller prata som man alltid har gjort. Det som sägs i omklädningsrummet, stannar i omklädningsrummet – och man måste ju kunna skämta om allt. Men det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att trakassera, eller använda ett språk som är uteslutande eller sexistiskt.

Ett grovt eller sexistiskt språk har ingenting med sex eller attraktion att göra. Det handlar om makt. Den som utsätts upplever ofta sänkt självkänsla, skam och utanförskap. Blir personen som trakasseras en bättre idrottare som lyckas prestera över sin egen nivå? Knappast.

Dessutom upplevs den som sätter ner foten ofta som trångsynt och tråkig. Många, inklusive jag själv, stänger öronen och låter kommentarerna rinna av, för jag orkar inte börja tjafsa.

Det som sägs i omklädningsrummet, stannar i omklädningsrummet

Så varför blir diskussionerna ofta så eldfängda, där både offret och förövaren känner sig kränkta? Idrottsvärlden är full av berättelser om idrottare som blivit trakasserade och många konstaterar "äntligen" när FCEI:s rapport bekräftar att de inte har haft fel. Men många är också uppriktigt förbannade över att detta – som de inte ser som ett problem – blåses upp och skapar stora rubriker.

Kanske för att jargongen alltid varit rå men hjärtlig, och att det pågått så länge att ingen längre ens reagerar på att det skulle vara något fel?

Den som upplever att hen blivit trakasserad har ändå alltid rätt. Upplevelsen är sann och verklig, trots att hen som fällde kommentaren inte menade något illa. Den som upplever att hen har utsatts för trakasserier ska aldrig utpekas som den skyldiga.

Jag vågar påstå att ingen far illa av att städa språket lite. Man måste faktiskt inte skämta om allt, eller kommentera allt man ser utan att tänka efter först.

Hela rapporten om sexuella trakasserier inom idrotten hittar du här.

Läs också