Hoppa till huvudinnehåll

Hästgrav i Borgå hjälper forskare förstå finnhästens förflutna: "Den har burit oss i både glädje och sorg"

Två personer gräver i en grop, en tredje sitter på huk vid kanten av gropen. Det är en kvinna som tittar in i kameran och ler.
Osteologen Kristiina Mannermaa kollar in skallen man hittat. Den syns till vänster i gropen. Två personer gräver i en grop, en tredje sitter på huk vid kanten av gropen. Det är en kvinna som tittar in i kameran och ler. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Kristiina Mannermaa

Inne i Borgåskogarna finns hemligheter som kan hjälpa forskare komma underfund med hur finnhästen har utvecklats, och vilken betydelse den haft som arbetsdjur, krigskamrat och vän.

Tidningen Uusimaa var först med nyheten (kräver inloggning).

En bit in bland träden på ett ställe i östra Borgå, under några stora granar, sitter flera personer på knä och gräver varsamt i en fyrkantig grop med sopskyfflar.

Sekatörer, ämbar och en tandborste ligger på marken intill.

För ett otränat öga ser det inte ut att finnas mycket annat än trädrötter i gropen, men när osteologen, det vill säga benexperten, Kristiina Mannermaa pekar ut vad hon ser blir allt genast klarare.

Ett hästkranium halft synligt i jorden.
Hästkraniet är lite svårt att urskilja, men huvudet är svängt med mulen mot höger. När osteologen Kristiina Mannermaa undersökte skallen närmare märkte hon ett hål i pannan på djuret. Hästar avlivades alltid med en kula i huvudet. Ett hästkranium halft synligt i jorden. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Forskningsprojekt om finnhästen

I det ena hörnet av gropen finns en hästsko, och det som först såg ut som en stor jordklump är ju helt klart ett hästkranium. Det är brunt, men mycket slätare än myllan det ännu ligger halvt nerbäddat i.

I några bruna papperspåsar intill finns mindre ben: åtminstone ryggkotor och revben.

Det som vi står och tittar på är en hästgrav, eller kanske till och med en liten begravningsplats för hästar.

- Vi vet inte ännu hur många hästar här ligger begravda, eller hur gamla benen är, säger arkeologen Tuija Kirkinen.

Två personer på huk vid en utgrävningsgrop.
Den här gången gräver man bara en liten provgrop, men nästa sommar ska gruppen återvända till platsen. Två personer på huk vid en utgrävningsgrop. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Forskningsprojekt om finnhästen

De stora granarna ovanpå graven, och sättet på vilket rötterna slingrar sig över benen, tyder på att hästen är begravd för åtminstone 50-60 år sedan.

- Men benen kan vara mycket äldre, för om vi tittar på området så har här funnits bosättning åtminstone sen 1500-talet, säger Kirkinen.

Benens ålder kommer att klarna när de dateras med kol 14-metoden.

Markens former skvallrar om gravplatser

Begravningsplatsen hittades av en slump för flera år sedan då en arkeolog gjorde en inventering av annan typ. Han råkade gå förbi platsen och lade märke till en kulle med en grop i.

En sådan kulle kan uppstå då man täcker in någonting med jord, och gropen kommer till då en kropp förmultnar och jorden sakta sjunker ner i håligheten som blir kvar.

En brun papperspåse med ben i på marken.
Benen sätts i påsar. Sekatörerna behövs för att klippa av trädrötterna som snärjer in benen. En brun papperspåse med ben i på marken. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Forskningsprojekt om finnhästen

Att det finns flera sådana kullar på platsen där vi befinner oss tyder på att det kan finnas flera hästar begravda här.

- Det kan vara så att en gård har använt begravningsplatsen en längre tid, eller så kan byn ha begravt sina hästar här, säger Kirkinen.

Hittills känner forskningsgruppen till omkring 15 liknande begravningsplatser i landet.

Bild av en utgrävningsgrop uppifrån. En kvinna böjer sig ner över gropen där man kan urskilja ett hästkranium.
Att ta vara på ben som kan vara hundratals år gamla är en långsam och noggrann process. De här benen är inte särskilt bra bevarade. Den finländska jordmånen är för det mesta så pass kalkfattig att ben ganska snabbt bryts ner. Bild av en utgrävningsgrop uppifrån. En kvinna böjer sig ner över gropen där man kan urskilja ett hästkranium. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Forskningsprojekt om finnhästen

Den här dagen gör gruppen bara en liten provgrävning.

De tar med sig hästens nedre käke med tillhörande tänder för att kunna undersöka dna:t, och nästa sommar ska de återvända för att gräva ut platsen i lite större skala.

Exakt var i Borgå hästgraven ligger låter vi bli att berätta för att inte locka någon att sätta spaden i jorden innan dess.

Hästtagel i madrassen

Forskarna vill veta mer om det finska kallblodets ursprung och hur man avlat fram rasen som vi känner till den i dag. Benrester, tänder och tagel hjälper dem på traven.

Finskt kallblod (finnhäst, finsk häst)

  • Det finska kallblodet, också kallad finnhäst eller finsk häst, är Finlands nationalhästras.
  • Liksom namnet antyder härstammar rasen från Finland och har en åtminstone tusenårig historia.
  • Finnhästen har använts till det mesta: som ridhäst, körhäst, arbetshäst och nuförtiden också som travhäst.
  • Det finns fyra grundtyper av finnhästen: travartyp, ridtyp, arbetstyp och ponnytyp.
  • Mankhöjden ligger på mellan 150 och 165 centimeter, finnhästen av ponnytyp är mindre med en mankhöjd på under 148 centimeter.
  • Den vanligaste färgen är fux, det vill säga rödbrun kropp. Manen är ofta ljusare, ibland svart eller brun.

- I vårt forskningsprojekt undersöker vi finnhästens tidiga skeden, alltså tiden mellan 1850- och 1950-talen, berättar arkeolog Tuija Kirkinen från Helsingfors universitet.

Hon drar projektet tillsammans med biologen Karin Hemmann och finansieringen kommer från Alfred Kordelins stiftelse.

Finsk häst i hage
Så här ser finnhästar ofta ut i dag. Den här krabaten tillbringade sommaren 2019 i en hage vid Maren i Borgå. Finsk häst i hage Bild: Yle/ Fredrika Sundén finsk häst,Borgå,sommar,inhägnader,maren

Den finska hästen har sina rötter tusen år tillbaks i tiden, men det var först under andra hälften av 1800-talet som man selektivt började avla fram det som blev det finska kallblodet, eller finnhästen, så som vi känner den i dag.

I början av 1900-talet blev det i kölvattnet av den växande nationalismen än viktigare att ha en egen hästras och år 1907 startades stamboken.

I den finns alla renrasiga finnhästar dokumenterade.

- Då började man, från lokala hästpopulationer, avla fram en enhetligare finnhäst. Med hjälp av dna-prov försöker vi ta reda på hurdan populationen var innan stambokföringen, hur stambokföringen påverkade och hurdan finnhästen var innan mekaniseringen av jordbruket gjorde så stammen krympte ihop, säger Kirkinen.

Dna-proven samlas ihop genom arkeologiska utgrävningar av begravda hästar på olika håll i Finland, och så samlar forskarna in material av privatpersoner.

En kvinna står i en skog med en kaffemugg i handen. Bredvid henne sitter två kvinnor på huk bredvid en grop.
Arkeologen Tuija Kirkinen är ansvarig för projektet. Gruppen har just haft kaffepaus när vi kommer på besök. En kvinna står i en skog med en kaffemugg i handen. Bredvid henne sitter två kvinnor på huk bredvid en grop. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Tuija Kirkinen

Tidigare var det vanligt att spara hästtagel för att använda det till exempel i penslar, som stoppning i madrasser, som material för rep och som isoleringsmaterial.

Det här betyder att det fortfarande kan finnas massor av för forskarna intressanta prylar på vindar och i bodar runtom i landet.

- Sedan får vi också material från muséer. Det kan till exempel handla om en gunghäst vars svans är gjord av riktigt hästtagel, berättar Kirkinen.

Dna-prov berättar om finnhästens ursprung

Genom dna-analys går det att ta reda på hur vissa gener som gör en häst till en bra travare eller sprinter har kommit in i populationen, och man kan ta reda på vilken färg djuret haft.

Genom att jämföra hästar över tid går det att se vilka egenskaper man värdesatt och hurdana djur som valts till avel.

- Vår hypotes är att det funnits mycket större mångfald bland de finska hästarna innan man stängde stamboken och började satsa på att avla fram finnhästen som den ser ut nu, säger Kirkinen.

En hästsko med tillhörande hästben
Hästar begravdes ofta med skorna på. Här syns en fot. En hästsko med tillhörande hästben Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Forskningsprojekt om finnhästen

I dag är finnhästen oftast mellanstor och rödbrun till färgen. Tidigare fanns det antagligen finnhästar av mer varierande storlek, färg och kroppstyp.

- På basis av benen som vi hittat här verkar det som om det handlar om en vuxen häst, men av ganska liten storlek, nästan ponnystorlek, säger Kirkinen.

Den finska "sisun" förkroppsligad

Kirkinen berättar att de finska hästarna ofta var små till växten i östra Finland och större i de västra delarna av landet.

- I vissa skriftliga källor berättas det om soldater som kommit ridande på pyttesmå hästar, vilket har roat fienden. Men sedan har skrattet fastnat i halsen när man har märkt att de är väldigt uthålliga, de jobbar på i oändlighet och de klarar sig med mycket lite, säger Kirkinen.

Suomenhevosori Vixus osallistuu kuninkuusraveihin.
I dag används finnhästar ofta som travare. Innan maskiner tog över skogs- och jordbruket var hästen ett måste för att samhället skulle gå runt. Suomenhevosori Vixus osallistuu kuninkuusraveihin. Bild: Anu Leppänen / Suomen Hippos ry finsk häst,Kungstravet,43971

Hästgravarna berättar förstås inte bara om själva rasens utveckling, utan också om vilken roll hästen hade i samhället.

- Redan det att det finns en hästbegravningsplats berättar om förhållandet mellan människa och häst, och om vördnaden man hade för den. Man använde helst inte hästen som föda, åtminstone inte den egna hästen, säger Kirkinen.

Olika arkeologiska verktyg på marken: En borste, en tandborste, en sekatör, en sopskyffel och ett par handskar.
Ett urval av arkeologens viktigaste redskap. Den klassiska tandborsten finns med. Olika arkeologiska verktyg på marken: En borste, en tandborste, en sekatör, en sopskyffel och ett par handskar. Bild: Yle / Mira Bäck arkeologi,utgrävningar,Forskningsprojekt om finnhästen

Hästen var viktig, särskilt på landsbygden.

- Innan skogsmaskiner och traktorer var det med hjälp av hästen man skötte skogen och åkrarna. Hästen har deltagit i krig och burit oss i både glädje och sorg, säger Kirkinen.

Här kan du läsa mer om forskningsprojektet (på finska).

Om du har berättelser om finnhästar eller föremål med hästtagel som du vill dela med dig av så hittar du forskarnas kontaktuppgifter här.

Läs också