Hoppa till huvudinnehåll

Teater: En dov skärgårdspjäs om vanliga människor i vinterskrud

Bild nr 2: En dödskamp mellan en dotter (Daniela Franzell) och hennes döda mamma (Hertha). På bilden ligger mamman ned med en utsträckt hand som Franzell håller i. Franzell är iklädd en gul klänning och står på ett knä.
Bild nr 2: En dödskamp mellan en dotter (Daniela Franzell) och hennes döda mamma (Hertha). Bild nr 2: En dödskamp mellan en dotter (Daniela Franzell) och hennes döda mamma (Hertha). På bilden ligger mamman ned med en utsträckt hand som Franzell håller i. Franzell är iklädd en gul klänning och står på ett knä. Bild: Pette Rissanen Åbo Svenska Teater

Är vi ansvariga för våra förfäders försyndelser? Och i sådana fall hur länge? Pjäsen Hemåt över isen på Åbo Svenska Teater bygger på en relativt ny roman av författaren Gunilla Linn Persson, även känd för tv-serien Skärgårdsdoktorn. Men på ön Hustrun är det inte lika gemytligt.

Förhandsinformationen för kanske tankarna till andra kända finlandssvenska verk som utspelar sig i äldre traditionella skärgårdsmiljöer, till exempel Maja på Stormskäret eller det mäktiga eposet Is av Finlandiavinnaren Ulla-Lena Lundberg.

I dramatisering och regi av Tove Appelgren får Hemåt över isen ett anslag som visserligen innehåller dova element av ovannämnda verk, men är för övrigt tacknämligt fri från skärgårdsromantik och idealisering av lyckliga liv på öar.

Livliga scenrum i många nivåer

I centrum finns den på alla sätt höstliga ön Hustrun, men berättelsen kunde lika gärna ha utspelat sig på vilken avlägsen småort som helst.

Skärgårdens miljöbeskrivningar är här underordnade persongestaltningarna, det lilla samhällets mekanismer och sociala strukturer som upprätthålls av allehanda psykologiska byggnationer.

Här tittar vi rakt in i en påfallande dov och på gränsen till kuslig tidsspegel, där gestalter från det förflutna glider ut och in i olika dramatiska scenrum som myllrar av scenografiska variationer.

På bilden en scen från "Hemåt över isen". På scenen Jerry Wahlforss som sitter i fören av en båten som styrs av Daniela Franzell.
En gammal förälskelse flammar upp igen mellan Herrman (Jerry Wahlforss) och Ellinor (Daniela Franzell). På bilden en scen från "Hemåt över isen". På scenen Jerry Wahlforss som sitter i fören av en båten som styrs av Daniela Franzell. Bild: Pette Rissanen Åbo Svenska Teater

Rullande rum med traditionella kulisser, ibland i två våningar, varvas med projicerade fondväggar (Sanna Malkavaara). Kanske blir båten som glider in på scenen lite väl mycket i en annars välfungerande och smidig helhet som kompletteras med musikarrangemang av Kristian Ekholm.

Här finns viktig ljusdesign (Antti Niitemaa), genomtänkta dräkter och en variationsrik scenografi av Pirjo Liiri-Majava, sammanvävt i en flink koreografi av Maria Saivosalmi.

Det hemska som hände 1914

Handlingen utgår från två parallella berättelser, nutid och historia, som utspelar sig i kronologisk ordning och därtill med inskjutna dramatiska minnesbilder i nutidsstoryn.

Ute på ön Hustrun präglas människorna ännu av den stormiga vinternatten 1914, då öns levnadsglada ungdomar var på väg hemåt över isen när något oåterkalleligt hände.

På bilden en scen på Åbo Svenska Teater som ska utspela sig år1914 på ön Hustrun. Ett gäng unga dansar och hoppar.
En scen på ÅST från 1914 på ön Hustrun. På bilden en scen på Åbo Svenska Teater som ska utspela sig år1914 på ön Hustrun. Ett gäng unga dansar och hoppar. Bild: Pette Rissanen Åbo Svenska Teater

Den händelsen letar sig snart in i nutidens stugkök där tiden stått stilla, där Ellinor (Daniela Franzell) lever sin far Algots liv.

Fadern (Bror Österlund) är en kontrollsjuk, maktberoende och manipulativ person som kräver sin betjäning där han sitter i sin rullstol och plågas av mardrömmar. Han får påhälsningar av sin lilla son som drunknat och av Ellinores chicka mamma som en dag gick och dränkte sig när dottern var liten.

De tysta tragedierna liksom såren är många, men de göms effektivt bakom fruktans stolta, och ibland uppgivna fasad som aldrig krackelerar. För vad skulle i sådana fall hända?

Att stanna kvar på en ö

Ellinor är den som blev kvar på ön. Herrman Engström (Jerry Wahlforss) är den som en dag kommer tillbaka för. En gammal ungdomsförälskelse, tillhörande den förkastliga släkten Engström vars hus nu står tomt.

Den något klichéartade och förutsägbara grundstoryn i nutid tillåts ändå inte att ta över dramatiseringen. I stället framträder gedigna personteckningar som känns verklighetstrogna och berörande på grund av solida skådespelarprestationer.

Karaktärerna är vanliga sårbara människor som gått igenom livet med olika resurser till sitt förfogande. De är ömkansvärda och präglade av sin närmiljö, men även av fädernas historia

Amanda Nyman gör en alldeles underbar gestaltning av Ellinores döda mamma Hertha. Likt en späd gul klippdocka med likblek hud (mask- och frisyrdesign Sabina Segerström), bryter hon in i tillvaron. En inklippt döding, lite som en animerad figur som deltar i konversationen med anspelningar, tillrop och frågor.

Hennes franska lyster passade inte in då, och inte heller nu. Det här är en skärgårdsö som hittills valt att oförställt hålla fast vi det förflutna, vid lögner och förtal.

Pikanta inslag är Tuppen (Samuel Karlsson) som tillsammans med en skock koketta hönor (elever från Åbolands teaterskola), gestaltar just snacket på byn, sammelsuriet av åsikter och uttalade domar.

Kyra, flickan från 1914 (under premiärkvällen Serafina Paile), kändes som en äkta historisk fläkt som var implementerad med sin rollfigur.

Om viljan att välja sitt eget liv

Karaktärerna är vanliga sårbara människor som gått igenom livet med olika resurser till sitt förfogande. De är ömkansvärda och präglade av sin närmiljö, men även av fädernas historia.

De väcker många tankar kring vilka mekanismer som i grunden kan befria individer och samhällen från nedärvda rollmönster och syndaregister.

Vilka psykologiska nycklar finns det som kan bespara oss från att gå ett öde till mötes där vi blir varandras fångvaktare i osunda relationer?

Var går gränsen mellan utplånande självuppoffring och sund omtanke om sin nästa?

Hur tungt väger vår egen vilja i sammanhanget, och hur tungt väger andras när vi står inför uppgiften att iscensätta våra liv.

Kan alla välja? Har jag valt mitt eget liv? Och vad händer om jag ens börjar ställa mig den frågan?

Pjäsen ger inga direkta svar och inte erbjuder den heller några direkta karaktärsfördjupningar, fokus är på en fördomsfri presentation av ett knippe vanliga liv.

Läs också