Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Att titta på en naken kropp är mer blottande än att klä av sig på scen

Två nakna kvinnliga dansare i en salong.
Dansarna Annamari Keskinen och Mirva Mäkinen i Valtteri Raekallios koreografi "Kehys – Frame". Två nakna kvinnliga dansare i en salong. Bild: Valtteri Raekallio nakenhet,dans,Valtteri Raekallio

Kan konsten avsexualisera människokroppen och är det ens ett självändamål? Det här är frågor som väcktes när kulturredaktör Jenny Jägerhorn såg Raekallio corps föreställning Kehys – Frame.

Hur reagerar du på en naken kropp på scenen? Är dallrande snoppar och dinglande bröst något som får dig att fnittra hysteriskt, väcker den rentav anstöt eller kan du se den ädla konstens ändamål bakom nakenheten?

I dag är det ingen ovanlighet med nakenhet på scenen. Men trots att konstnärerna redan för 40 år sedan tog del av olika politiska strider i försök att normalisera nakenheten inom konsten är det något som fortfarande ofta väcker både anstöt och förlägenhet.

Nakenhet har varit dansaren och koreografen Sanna Kekäläinens varumärke redan i över 30 år. Hon är besatt av att vara naken på scen, och för henne är det ett sätt att försöka normalisera kvinnans rätt att vara naken utan att sexualiseras.

Hon menar att nakenhet inte längre chockerar någon, men att det fortfarande är förbjudet för en kvinna att blotta sitt sköte, medan den nakna mannen inte väcker samma känslor av skam och förakt.

Det är just det här begreppet "the male gaze", den manliga blicken, syftar på. Det myntades av den brittiska filmteoretikern Laura Mulvey på 70-talet.

När är det ok med nakenhet?

Men har vi kommit någon vart sedan dess? Och berör den manliga blicken bara män eller påverkas också vi kvinnor av den genom de strukturer vi vuxit upp med? När har nakenhet sin plats på scenen, och när finns det skäl att ifrågasätta den?

Det här var tankar som väcktes nyligen då jag såg koreografen Valtteri Raekallios verk Kehys – Frame på Konstnärshemmet Kirpilä i Helsingfors. Jag såg verket två gånger, först med manliga och sedan med kvinnliga dansare för att kunna analysera om det fanns skillnader i hur jag själv ser på nakenhet beroende på könet.

Två nakna manliga dansare ser ömt på varandra.
Eero Vesterinen och Ryan Mason i Valtteri Raekallios koreografi "Kehys – Frame". Två nakna manliga dansare ser ömt på varandra. Bild: Valtteri Raekallio nakenhet,dans,Valtteri Raekallio

I verket ingår nakenheten som en del av själva inramningen och verket är det vackraste och mest fascinerande jag sett på länge, med sina olika lager av metaforer och anspelningar, men också på grund av den renhet som målas fram via just nakenheten.

Medan nakenhet i Kekäläinens verk är politiskt, känns nakenheten i Raekallios verk mer som en naturlig del av själva konstverket. Men också här väcktes frågor kring skillnaderna mellan könen, vilket jag strax ska gå in på.

Konstnärshemmet är fullspäckat av tavlor av kända konstnärer från Schjerfbeck till Gallen-Kallela och Simberg. Nakenheten i tavlorna väcker inga större känslor, det är något historien vant oss vid.

Men det gör däremot dansarna inne i salongen där föreställningens andra del äger rum. Ryan Masons och Eero Vesterinens nakna, levande kroppar utgör en stark kontrast mot den “döda” konstnärssamlingen som ramar in föreställningen.

Nakenhet är inte bara att blottas kroppsligt, utan också själsligt. I Första Mosebokens beskrivning av syndafallet kan det nakna tolkas som en återvändo till naturen, till civilisationens ursprung och ett jordiskt paradis, men också utvisningen därifrån.

Också i Kehys – Frame hör vi redan i introt i hörlurarna som vi får klä på oss anspelningar på Adam och Eva, syndafallet, insikten om att de står nakna inför Gud när synden kom till dem och ogräs (förbjuden kärlek) som frodas där det inte hör hemma.

I coronatider är det här också kanske den första nakna kroppen och beröringen som många åskådare överhuvudtaget har sett på länge.

Flera dimensioner

Att se främmande nakna kroppar på så nära håll känns till en början ovant, men jag vänjer mig och ser skönheten och gudomligheten i dansarnas rörelser och kroppar.

Passionen, närheten, desperationen och huden mot hud känns mäktig. Jag tolkar inte det som sexuellt eller erotiskt, trots att relationen mellan dem kan tolkas som en kärlekssaga. Bakom den ser jag också något större, något allmänmänskligare, en kamratskap och en människas längtan efter en annan.

Ofta lyfts nakenheten och beröring inom både konsten och underhållning fram ganska endimensionellt, genom sexualiering eller omsorg (den ömma mamman och barnet). Men här rör sig dansarna igenom en bredare känsloskala och växlar mellan ömhet, omsorg, åtrå, avvisning och närhet.

I coronatider är det här också kanske den första nakna kroppen och beröringen som många åskådare överhuvudtaget har sett på länge. Därför förundrar det inte alls att höra att verket väckt starka känslor och framkallat tårar hos många.

I synnerhet män har enligt koreografen Raekallio reagerat på männen.

Två nakna manliga dansare omfamnar varandra.
För många åskådare är verket kanske den första formen av beröring de ser sedan coronan bröt ut. Två nakna manliga dansare omfamnar varandra. Bild: Valtteri Raekallio nakenhet,dans,Valtteri Raekallio

Dilemmat med kvinnorna

I hälften av föreställningarna dansar två män, i andra hälften dansar två kvinnor. Efter föreställningen med männen berättar koreografen Valtteri Raekallio åt mig om sin vånda över hur mycket svårare det är att porträttera kvinnorna än männen.

Dels på grund av de historiska skälen bakom, alltså hur främst män porträtteras nakna “i sitt naturliga tillstånd”, medan kvinnor representerats som sexobjekt för att tillfredsställa den manliga åskådaren. Frågan om “den manliga blicken” fortfarande kommer att hänga över också detta verk, var också hans dilemma.

För att avgöra om det fanns fog för rädslan såg jag alltså verket Kehys – Frame en gång till. Den här gången med de kvinnliga dansarna Mirva Mäkinen och Annamari Keskinen. Och jag förstår Raekallios dilemma.

De kvinnliga dansarna råkar vara otroligt vackra, med "perfekta" kvinnokroppar och en naturligt ståtlig hållning som ger dem liksom en annan reslighet än männens. Jag vet inte hur mycket som handlar om att jag själv är kvinna, hur mycket jag socialiserats av samhällets syn på kvinnokroppen eller hur mycket som handlar om just dessa två individer. Det kändes ändå som att se ett helt annat verk.

Två nakna kvinnliga dansare omfamnar varandra.
Dansarna Anna Mari Keskinen och Mirva Mäkinen. Två nakna kvinnliga dansare omfamnar varandra. Bild: Valtteri Raekallio nakenhet,dans,Valtteri Raekallio

Det är svårt att undgå just kvinnornas skönhet och det är svårt att inte själv också som heterosexuell kvinna anta den “manliga blicken”.

Medan männen hittade någon sorts allmänmänsklig kärlek sinsemellan, tolkade jag kvinnornas relation mer som en kärleksrelation, en olycklig sådan.

Den kamratskap som jag såg mellan männen såg jag inte i samma utsträckning mellan kvinnorna. Medan männens dans var mer (sinsemellan) fysisk hade kvinnorna ett visst avstånd till varandra.

"Låtsas inte om nakenheten"

Kan konsten och i det här fallet dansen styra åskådarens fokus helt mot det väsentliga och få oss att förhålla oss till den nakna kroppen intellektuellt och inte sexuellt?

Eller är konsten sist och slutligen alltid något som betraktaren upplever genom sina egna linser? Raekallio är långt ifrån den första konstnären som har tampats med de här frågorna.

Redan Michelangelo som hade kyrkans välsignelse att måla nakna kroppar i Sixtinska kapellet kände sig tvungen att försvara kritiken mot sitt mästerverk: “Och vem är så barbarisk att den inte förstår att en mans fot är noblare än hans sko, att hans hud är noblare än fårskinnet han klätt sig i” och “den som inte bemästrar nakenheten förstår inte arkitekturens principer”.

Jag snubblade nyligen över en kolumn av författaren Johan Hakelius i Aftonbladet där han skriver om nakenhet inom danskonsten och om den outtalade överenskommelsen att man inte bör låtsas om nakenheten.

“Den som hänger upp sig på dansarnas nakenhet har själv klätt av sig – intellektuellt, kulturellt och själsligt – på ett genant sätt”. Med andra ord: betraktarens upplevelse värderas mindre om den är sexuell, för den ska vara intellektuell, annars är man en ociviliserad vilde.

Nakenhet är vårt mest naturliga tillstånd. Frågan är ändå om vi inom konsten någonsin kommer att uppleva ett “normaltillstånd”.

Vilka känslor nakenheten än väcker och vilka referensramar åskådaren än betraktar verket genom kommer det antagligen alltid att vara bundet till tiden, sinnesstämningen, konstnärerna på scenen (objektet) och den rådande kulturen.

Och hur man än vrider och vänder på det är nakenheten ett effektfullt blickfång som kommer att dela åsikter.

Att titta på en naken kropp kan vara mer blottande än att klä av sig på scen.

Läs också