Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Ca, Cladon, Clasu, Claes – den folkkäre författaren, politikern och psykiatern Claes Andersson aktuell i ny biografi

Claes Andersson tietokoneen ääressä.
Claes Andersson porträtteras i en nyutkommen biografi skriven av Riitta Kylänpää. Claes Andersson tietokoneen ääressä. Bild: Antti Haanpää / Yle MOT,Claes Andersson

”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan” konstaterar Horace Engdahl i boken Cigaretten efteråt (2011) – en måttstock som jag misstänker att rätt få levnadsteckningar når upp till eller medvetet siktar på, kanske på grund av rädsla för att hamna i en rättssal, men framför allt av respekt för släkt och vänner, och inte minst studieobjektet själv.

Under detta år har det utkommit och utkommer biografier över ett antal av Svenskfinlands mest anmärkningsvärda författare och kulturpersonligheter – i april utkom Kai Ekholms bok om Jörn Donner, tidigare i september gav Siv Storå ut sin författarskapsbiografi om Märta Tikkanen, i dagarna utkommer också Henrik Knifs skildring av Göran Schildts liv och verk.

På bokhandelsdiskarna finns också Olav S Melins bok om Amos Anderson samt Annina Holmbergs och Olli Löyttys bok om Ina och Tito Collianders konstnärsäktenskap (enbart på finska), och inom några veckor ger Johanna Holmström ut sin bok om Märta Tikkanen.

Psykiatern, politikern och författaren Claes Andersson har fått sitt liv inringat och sammanfattat av journalisten Riitta Kylänpää i boken Ett nyfiket sinne, en bok som föreligger såväl på finska som på svenska, i översättning av Hanna Lahdenperä.

Claes Andersson dog den 24 juli 2019 efter att ha kämpat med hjärtproblem i flera år.

Riitta Kylänpääs bok baserar sig i hög grad på de många intervjuer som hon gjorde med Claes Andersson från hösten 2018 till försommaren 2019, samt intervjuer med ett antal släktingar, vänner och arbetskamrater.

I förordet skriver Riitta Kylänpää att det var viktigt för Claes Andersson att boken skulle bli ärlig, men han var också mån om att inte såra någon, han ville inte ha några ”turbulenser”.

Man kan med lätthet konstatera att Riitta Kylänpää inte gått in för att utmana eller trotsa Claes Anderssons önskan. Med andra ord finns här ingen risk för polisanmälan.

Riitta Kylänpää visar stor förståelse, ömhet och respekt för sitt forskningsobjekt.

Ett nyfiket sinne är en bok där Claes Anderssons röst är tydlig och märkbar – han citeras ymnigt, ibland också lite väl yvigt, och är också den som ges tolkningsföreträde.

Journalisten Riitta Kylänpää.
Riitta Kylänpää vann Fack-Finlandiapriset för sin biografi om Pentti Linkola. I höst är hon aktuell med en bok om Claes Andersson. Journalisten Riitta Kylänpää. Bild: Ari Heinonen Riitta Kylänpää

Boken följer en traditionell kronologisk kurva, från barndomen och uppväxten under krigsåren via läkarstudier och psykiatrisk praktik till de intensiva åren i politikens absoluta centrum och de sista åren med en allt skörare hälsa.

Privatlivet med äktenskap, skilsmässa, relationstrassel, samboförhållande och en stor barnaskara, löper som en lätt bris genom berättelsen. Man kan ana sig till en del bymoln i horisonten, men de drar snabbt vidare innan det blir alltför turbulent.

Poeten Andersson i skymundan

Författarskapet fladdrar som en skir spetsgardin i fönstret – böckerna och litteraturen finns där som ett genomskinligt raster, och ibland låter Kylänpää liv och dikt växa samman till ett tätare mönster och visar på hur upplevelser och händelser i det verkliga livet får en lätt fiktionaliserad och ibland också fantasifull form i böckerna och pjäserna.

Mellan år 1962 och 2019 gav Claes Andersson ut 28 diktsamlingar och dussin prosaverk (både romaner och fackböcker), han skrev också ett tiotal pjäser och hörspel samt en handfull filmmanus.

Av diktsamlingarna är endast en bråkdel översatta till finska, vilket antagligen är anledningen till att den sidan av Anderssons författarskap blir rätt så styvmoderligt behandlat i Ett nyfiket sinne.

Den som är intresserad av att fördjupa sig i framför allt Claes Anderssons tidiga poesi och den starka kopplingen mellan samhällsengagemang, politik och dikt kan med fördel vända sig till Anna Möller-Sibelius bok Dikt och ideologi. Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960-70-talspoesi (2018).

Fotboll, litteratur och musik

Riitta Kylänpää är en journalist med gedigen erfarenhet av att göra personintervjuer, bland annat som redaktör på Me Naiset, Anna och Suomen Kuvalehti. De senaste åren har hon i första hand ägnat sig åt att skriva biografier – hennes bok om miljöaktivisten Pentti Linkola belönades med Fack-Finlandiapriset år 2017.

I boken ägnar Riitta Kylänpää gott om utrymme åt de upplevelser i barndomen av otrygghet och utanförskap som kom att sätta sin prägel på Anderssons liv – i form av ångest och återkommande panikattacker.

I flera sammanhang under årens lopp, inte minst i sina egna böcker, har Claes Andersson skrivit om sin uppväxt med en frånvarande och stum far och en osäker och undfallande mor, och om hur hemmet präglades av en ”dold aggressivitet”.

För att slippa den ångestskapande atmosfären i hemmet sökte sig Claes Andersson tidigt till fotbollsplanen, till litteraturen och till musiken.

Claes Andersson konstaterar att böckerna han läste i tonåren blev en tillflyktsort och ett gömställe för honom, ”en värld han själv kunde bestämma över”.

Den franske författaren André Gides självbiografiska roman Om icke vetekornet dör blev en ögonöppnare: ”Jag började förstå att skrivandet är ett sätt att förstå sig själv och världen. På sätt och vis räddade det mig till livet.”

Musiken blev också tidigt såväl en livlina som ett levebröd – under studietiden uppträdde Claes Andersson på piano tillsammans med olika orkestrar och band runtom i Finland. Under årens lopp var musiken en frizon för honom och han uppträdde regelbundet bland annat på olika jazzklubbar i Helsingfors.

Claes Andersson
Claes Andersson spelade ofta och gärna piano. Claes Andersson Bild: Niklas Sandström Claes Andersson

Starkt socialt samvete

Att skaffa sig ett levebröd genom att skriva och musicera kändes osäkert, och Claes Andersson valde att satsa på en yrkesutbildning med goda och stabila framtidsutsikter: läkare med specialisering i psykiatri.

Som psykiater kom Claes Andersson att gå i bräschen för de antipsykiatriska idéströmningarna som på 1960-talet spred sig till Finland från Centraleuropa.

Under sina år på sjukhus i Eskilstuna i Sverige samt Hesperia sjukhus i Helsingfors, Ekåsens sjukhus i Ekenäs och inte minst Veikkola sanatorium i Kyrkslätt ville Claes Andersson komma ”bort från det gammalmodiga patriarkala vårdsystemet och dess tydliga hierarkier, diagnosfokuserade människosyn och medicinfokuserade vård.”

Riitta Kylänpää framhåller att Claes Andersson hade ett starkt socialt samvete, och att han såväl under arbetstid som på sin fritid engagerade sig för de utsatta, utstötta och åsidosatta i vårt samhälle.

Inom ramen för Novemberrörelsen, som Claes Andersson var med om att grunda hösten 1967, försökte man rikta allmänhetens och beslutsfattarnas uppmärksamhet mot de arbetslösa alkoholisternas svåra situation i samhället.

Pärmen till Riitta Kylänpääs bok om Claes Andersson "Ett nyfiket sinne".
Pärmen till Riitta Kylänpääs bok om Claes Andersson "Ett nyfiket sinne". Bild: Förlaget M Claes Andersson,Riitta Kylänpää,biografier

Claes Andersson sökte sig också tidigt till olika vänstersammanhang – även om hans far starkt ogillade hans vänsterengagemang och till och med hade hotat att skjuta honom, ”bolsjeviken”.

När Andersson ställde upp i riksdagsvalet år 1987 var det dock snarare av undfallenhet och än av egen vilja.

Så inleds en tid i politikens tjänst där Claes Andersson snabbt avancerar till ordförande för det nygrundade Vänsterförbundet och till kulturminister i Paavo Lipponens regering. Han ställde också upp som presidentkandidat i valet år 1994.

Åren i politiken kom att sätta Claes Anderssons hälsa i gungning – han diagonisticerades med åldersdiabetes, fick rytmrubbningar i hjärtat och under en kort tid genomgick han såväl en ballongvidgning som två bypassoperationer.

Efter operationerna bedövade Andersson sin depression med att spela på enarmade banditer och på Casino. Penningspelandet växte snabbt till en vana och ett beroende, något som Andersson varit öppen med och skrivit om bl.a. i romanen Saltomortal (2006) och i den s.k. Otto-trilogin (Ottos liv från år 2011, Stilla dagar i Mejlans från år 2016 och Busholmen nästa från år 2019).

Striktare redigering efterlyses

Riitta Kylänpää tecknar ett porträtt av Claes Andersson som en mångskiftande och mångbegåvad människa – en psykiater uppskattad av såväl sina kolleger som sina patienter, en politiker som drömde om det goda samhället och en författare som skrev öppet om sina tillkortakommanden och sina misslyckanden, sina rädslor och sin ångest.

Också den privata sidan av Claes Andersson träder fram – vi får möta vännen, brodern, den före detta maken, sambon och fadern Claes Andersson i glimtar som kännetecknas av vördnad och uppskattning, kärlek och respekt.

När jag läser Ett nyfiket sinne undrar jag om det kanske hade varit bättre ifall Riitta Kylänpää än tydligare hade fokuserat på Claes Anderssons olika roller (psykiatern, politikern, författaren, privatpersonen) i stället för att följa en kronologisk linje – även om Anderssons liv och yrkesroller följde en rätt så rak linje med författarskapet och musiken som ett slags legeringsmedel mellan psykiatrin och det politiska engagemanget.

I samma veva inser jag att det i Claes Anderssons fall kan vara svårt att göra strikta avgränsingar mellan de olika rollerna eftersom de flyter in i och påverkar varandra i så hög grad.

Materialet som Riitta Kylänpää har utgått ifrån har varit omfattande – inte minst intervjumaterialet med Claes Andersson själv samt släkt och vänner verkar ha varit en guldgruva att ösa ur. Men allt är inte guld som glimmar, och en del ovidkommande och osammanhängande uttalanden och utvikningar skulle med fördel ha kunnat strykas.

Man får en känsla av att författaren drabbats av redovisningssjuka och velat få med allt och lite till.

Överlag skulle texten ha mått bra av en strängare och striktare redigering, här finns en del lösa trådar som inte riktigt får fäste och stycken som känns lösryckta i sitt sammanhang. Ibland kan ett resonemang också vara alltför knapphändigt och därmed te sig smått kryptiskt.

Då kan man längta efter att gå till källan och läsa en dikt eller två av Claes själv – som till exempel denna ur diktsamlingen Mina bästa dagar (1987):

Jag gömmer mig i bokstäverna likt trädet
i sitt lövverk. Solen är skymd men den
värmer, liksom den skymda kärleken. Lövverket
svalkar mig, skvätter ner mig när tusentals
små ån och ön och än sprutar vatten med sina
prickar ur den djupa brunnen. Fåglarna är
skymda i ordkvittret, genom dem har jag för-
bindelse med den stora munnen som blåser mig.
Genom ordens nätverk av gångar och shuntar
är jag förbunden med himlen, och med molnen
som fyller mig med gas. Regn stiger och sjunker
i mig, det väser som när syrgas släpps ur en tub.

Mer från programmet

Läs också